Tre smäckra kuber möter på konsthallen NP33:s övre plan.

 

Börja i rätt ände – börja i hörnen

 

Lisskulla Moltke-Hoffs utställning är kanske den vackraste jag har sett på NP33. Rummet och bilderna har en dialog och ett liv i symbios. Vi har tur, utställningen är förlängd en vecka.

Det första intrycket man får är ett av obalans, men inget kunde vara mer fel. När vi kommer uppför trappan möts vi av tre stora och smäckra kuber. De står i olika lutning och samspelar med varandra genom diagonaler och tomrum. Jag måste backa. Och backa ännu mer. Spänningen är påtaglig, men jag kan inte riktigt sätta fingret på den.

Så får jag veta att kuberna inte är riktigt lika stora. Det går inte att se för blotta ögat, men kroppen känner det; perspektivet blir förvridet. De är 200, 230 och 250 cm per sida. Storleken skapar en osynlig, extra spänning.

 

Videogram från Vävd stad. Hela utställningen samspelar med rummet och prången i NP33.

 

I övrigt råder en nästan fullständig balans i utställningen. Hängningen är kanske den vackraste jag har sett på NP33. Allt är avvägt på centimetern när och inramat av lokalens gallerverk av gamla träbjälkar. Rummet och bilderna har en dialog och ett liv i symbios.

Jag blir förblindad av skönheten och går runt i två timmar och försöker förstå. Det går inget vidare. Jag är alltför van vid att se bilder på väggar och snygga hängningar för att se det uppenbara. Begå inte samma misstag! Börja i rätt ände – börja i hörnen!

Lisskulla Moltke-Hoff är videokonstnär, och allt i utställningen (utom kuberna) är sprunget ur hennes videoverk. Hon har en ateljé i Berlin och är också lärare på KSM (Kultur, Samhälle, Mediagestaltning vid Linköpings universitet). Ofta är videokonst ett kul tillägg till en utställning. Här är det själva kärnan! Bilderna kan ofta stå för sig själva, men alla är födda ur den rörliga bilden. Den som vi hittar i utställningens hörn.

De 10 stora, gröna ”videogramen” Japanska ravinen är således födda ur videon Traces – som visas på en TV-skärm som faktiskt är mindre än trycken. På en direkt fråga erkänner Lisskulla att hon tycker om det enkla och slitna. Det gäller både motiven och uttrycken. Båda avbildar ruiner i ett grönt bergslandskap. Filmen är urblekt och långsam och bara sakta, sakta föränderlig. Trycken är lika blekta och har pixlar stora som ärtor.

Är det där hon bor? Kanske.

 

Japanska ravinen.

 

Diagonalerna är påtagliga i de här bilderna/videon, och det gäller också de andra verken. 14 stora, 13 små videogram och ett antal minibilder är sprungna ur videomåleriet Kajsamtal – danser för Ma, (som inte visas här). De, i sin tur, är filmade (under dansande) av Lars Kleens monumentala konstverk Kaj från 2006. ”Ma” är ett japanskt, zenbuddhistiskt ord som närmast kan beskrivas som mellanrum eller ickeform, tystnad, paus.

Det är snyggt! Jag applåderar med en hand.

I rummet längst in, ”biogalleriet”, visas filmer av 4 performances:

Gemindesaal, 6 min, Berlin 2014
Before and coming (movement), 10 min, Berlin 2012
Dance concert at Lisskullas, 6 min, Berlin 2014
!Now! På NP33, Med staden som scen, 6 min, Norrköping 2013

Dessutom visas en dokumentation av installationen Vävd ström, 9 min, Norrköping 2013-2014. Många har säkert sett (och hört) installationen med den stora kuben, som var utställd i Ströms nedlagda kraftstation bakom Cnema.

Den kuben återkommer, i miniatyr, under namnet Småstäder fyra gånger på denna utställning. Det är samma tema här: diagonaler och tomrum. Skuggorna tecknar nya bilder på väggen på ett esoteriskt vis. Väven anknyter till Norrköping. Och till videon Vävd stad, som projiceras stort i galleriets nordvästra hörn. Ett vävt mönster med invävda stadsbilder rör sig över väggen.

Kanske bor hon där?

 

Småstäder och Projektionsmaster för performance (Gemeindesaal).

 

På golvet strax bredvid står ett antal bilder lutade mot två väggar i ett hörn. Det är nog tur att de smyger lite på detta viset, för de har en helt annan kolorit än resten av utställningen, men så här fungerar de bra. De är också (förstås) videogram (ur Grymma ljuset). Egentligen är de pussel av vardera 9 bilder som här presenteras på ett nytt sätt, berättar Lisskulla.

Den sista videovisningen ses i galleriets nordöstra hörn. Den går under namnet Projektionsmaster för performance (Gemeindesaal), och är en loop på 30 min. Vi känner igen diagonalerna och rörelsen, stadsbilderna (New York, har jag för mig) men här finns också en dansare. Lisskulla har vid flera tillfällen låtit dansare dansa med projektioner av sin egen dans i bakgrunden (som på NP33 förra året). Här är det bakgrunden som visas.

Men var bor hon då?

Det vet jag inte. Men jag tror det är hon som sitter framför Spiralen med en mugg i handen. Här är iskallt. Men det är även en mental istid. Kanske hade hon det bättre när hon var på flykt och kunde sova i den varma och lummiga dalen, även om ruinen inte hade något tak. Hon är en människa. Vi måste se henne!

Text och foto: Michael Strandhed

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

GALLERI SANDER/NP33 Norrköping

25 oktober – 29 november 2014 (förlängd)
Kanske bor hon där
Lisskulla Moltke-Hoff

LÄNKAR
Galleri Sander/NP33 hemsida Facebook
Lisskulla Moltke-Hoff hemsida  imdb Vävd stad
Nytt konstverk väver kraft och minnen reportage Kultursidan.nu 9/5 2013