En kväll med Lasse Werner på Antikvariatet. Pia Olby sjöng som om 30 år aldrig gått.

 

”Udda okända låtar” – Min soldat

 

Hur nära är socialismen? Det är en ständigt aktuell fråga, som förs upp på dagordningen i kväll. De som frågar är Pia Olby (sång) och Arne Forsén (piano). De ställde frågan på skiva 1991, men ursprungligen ställdes den av kompositören Lasse Werner 1975.

Man skulle kunna fråga på rådhuset, där Socialdemokraternas förra partisekreterare styr. Men han regerar numera med bland annat en folkpartist som är mest känd för sitt (misslyckade) projekt att sätta en tomteluva på sagda hus. Där finns den inte. Spontant skulle jag vilja gå till bokcaféet Röda Tuppen och fråga, men de la visst ner för cirka 30 år sedan.

 

Socialismen står på Antikvariat.

 

Vi är på en annan bokhandel – Antikvariatet. Anledningen är att Lasse Werners bror Mats håller föredrag om honom och pushar för sin bok Lasse Werner – en lycklig skit: den svenska jazzens Ruda, som givetvis finns till signerad försäljning till skampris (24:- billigare än det billigaste priset på Pricerunner, ser jag). Det är Mats som har bett Pia och Arne att komma och spela Lasses låtar. De har inte uppträtt tillsammans på närmare 25 år. Inte för att det märks.

Precis bredvid mitt knä, i en bokhylla, står en biografi över Lenin i tre band. Så nära socialismen har jag inte varit på decennier. Är det här den är? Så lustigt!

Mats Werner deklarerar redan från början att han ska spela udda, okända låtar från Lasses karriär. Det som finns på skiva kan vi ju redan ha hört, och han vill inte upprepa det som han har skrivit i boken. Där nånstans inser jag att jag är helt inkompetent att bedöma det som ska ske i kväll. Å andra sidan lyser nästan hela Crescendopubliken med sin frånvaro (vi är väl drygt 10), så jag får göra så gott jag kan.

Till min stora förvåning nickar jag igenkännande nästan hela kvällen.

Mats börjar med att spela Min soldat. Det är den enda inspelning som finns med Lasse på orgel, ett instrument han annars hatade.

Jag visste inte att det var Lasse Werner som ansvarade för musiken i TV-serien Någonstans i Sverige. Det var här (juldagen 1973) vi bevittnade när jazziga fusion-trummisen Janne Carlsson från den psykedeliska duon Hansson & Karlsson (sic) blev Loffe med svenska folket och skådespelare (nåja, hö-hö). 62 % av befolkningen såg serien då. Nu har väl alla gjort det?

Mats Werner spelar ett stycke när Loffe sjunger titellåten i duett med…(?) Det är ingen överraskning att Loffe sjunger hemskt falskt, men hans fru i serien spelades av Monica Zetterlund. Kan det verkligen…? Det låter fördjävligt!

 

Mats Werner berättade om brodern Lasse och spelade musik som kanske inte direkt förknippas med honom.

 

Var han en ”lycklig skit”? Citatet kommer givetvis från Vilgot Sjömans film Lyckliga skitar från 1970, där Lasse Werner spelade en av rollerna. Boktiteln är lite dubbeltydig, men enligt Mats ansåg han i alla fall att han sluppit kompromissa. ”Jazzens gossen Ruda” blev han kallad i DN.

Vi får också höra (för första gången i Sverige) en upptagning från Tyskland med Lasse Werner och Stu Hamer på trumpet. Lasse turnerade där 1956-57 blott 18 år gammal. Tyvärr är pianot lågt mixat förutom i solot. Vi får också se ett par stycken från TV-programmet Partaj från 1969, bland annat Hemvärnssången (som upprepades utan kläder i Lyckliga skitar). Mats spelar också ett kul stycke med Mikael Ramel på sång från ett osänt avsnitt av TV-programmet Spelhålan från 1969 (kanske på grund av att det var 30° och bara fanns starköl att dricka?)

Och så får vi höra Lasse Werners sista studioinspelning Sommarsång av Peterson-Berger från 1979, strax innan han hamnade i diabetescoma.

 

Arne Forsén och Pia Olby var kvällens andra stora behållning.

 

Efter paus är det, som sagt, dags för Pia Olby och Arne Forsén, vilka är kvällens andra stora behållning. Nu kommer Lasse Werner till liv på riktigt. Arne har tagit med ett litet turnépiano i bagaget på bilen. Pia har med rösten. Samspelet finns sen länge, även om de börjar med Tea for one. Sen får vi ett antal pärlor till, bland annat En dröm, som Maj Sjöwall skrivit texten till. De blå spårvagnarna går tydligen till New York. (Kan vi måla om en?)

De hade funderat på hur de skulle få kontakt med Werner, men efter att de spelat hans låtar på ett TV-framträdande 1979 var det han som ringde.

Nära som en kropp mot kropp,
nära som din kropp mot världens kropp.
text av Petter Bergman, tonsatt av Lasse Werner

Min redaktör hade skickat hit mig som straff för att jag inte ville recensera en feministisk konstutställning. Föga anade hon att jag faktiskt ägde två LP-skivor med Lasse Werner. Jag njöt i fulla drag hela tiden, men det skulle jag aldrig erkänna.

Det har varit en spännande musikvecka. På fredagen var det pop (Drivvedsfolket och Thomas Stenström), på lördagen punk (i Peking) och nu frijazz.

Nu i veckan blir det akustisk blues (Clas Yngström), skulle ha varit hårdrock (Crucified Barbara) som ställdes in och reggae (General Knas) som krockar med indiepop (Hurrula) i Linköping. Kanske blir det lite alternativ rock (Inclosure) på fredag också. Mångfald.

Text och foto: Michael Strandhed

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

ANTIKVARIATET Norrköping

20 november 2014
En kväll med Lasse Werner
Arr: Antikvariatets Vänner & Annan Musik

MEDVERKANDE
Mats Werner
Pia Olby, sång
Arne Forsén, piano

LÄNKAR
Lasse Werner Mats Werners blogg recension
Ulla Billquist Min soldat
Pia Olby & Arne Forsén Ur hjärtans djup
Pia Olby A Little Song
Någonstans i Sverige SVT
Antikvariatet hemsida Facebook