Amjad Altayyar bland sina välbekanta ansikten. Fyndigt upphängda på bokhyllegavlar.

”Jag vill hitta ögonblicket då det är klart”

På Stadsbiblioteket, innanför den välbekanta formen av en julgran – byggd av böcker – ryms konstnären Amjad Altayyars utställning Välbekanta ansikten. Vänliga, neutrala, frågande blickar möter betraktaren. Ansiktena är porträttlika, kanske rentav något förskönande eller tidlösa. Ändå tycks tidens tand redan ha bitit sig fast, upplösningen har påbörjats.

Tre personligheter som möter betraktaren i Stadsbibliotekets salong.

Om någon undrar om nutidens konstnärer kan teckna så det syns vad det föreställer ger Amjad Altayyars utställning på Stadsbiblioteket ett klart och tydligt svar. 17 porträtt vars förlagor, fem män och tolv kvinnor, vandrar mellan bokhyllorna till vardags – varsågod och jämför.

De hänger på hyllgavlar av ett annat fabrikat än det som vanligen används här inne. Utan skymmande böcker och hyllor blir transparensen ut genom fönstret en extra effekt. Tio utmed fönstret och sju i rät vinkel skapar ett rum i rummet, de enkla trägavlarna ger en vänlig atmosfär. Verken är ganska stora, nästan i naturlig storlek.

Men varför porträtt, när vem som helst kan ta en selfie med mobilen och ge bilden antik känsla med Instagrams filter? Det jag hittills sett av Amjad Altayyars måleri är porträtt som skevar, ofta barn med för stora öron, sneda och vinda näsor och ögon. Sådana jag vill trösta.

Inte de här, de klarar sig själva. De ser tillbaka med vänliga, neutrala eller spörjande blickar. Möjligen att de avslöjar mer än de tänkt sig om sin relation till konstnären och situationen, då de intagit sin position, och han tagit fram kameran. (Såklart han tog fram kameran, så gör nästan alla som målar porträtt.)

Någon har till och med tänkt längre än till det fotografiska ögonblicket. Hon har insett att det inte är varje dag man får sitt porträtt målat och klätt sig lite fin.

Många nyfikna tog sig en extra sväng inne på biblioteket för att se utställningen.

– Jag har inte målat av fotografierna. Det jag målar är modellernas personlighet, svarar konstnären. Fotot är ett bara ett hjälpmedel.

För hur det nu är så är det färgen som bygger upp ansiktets rundning, hårets okynniga fall. Några streck med kolet, akrylfärg i återhållsam gråskala och så lite kaffe. När så krävts har han tillverkat stämplar, att en tröja med katter blev fylld med fåglar hör till den frihet som konstnären har.

Det arkaiserande greppet – som bland annat innehåller en hel del stänk, är en del av Amjads stil. Men det är första gången han valt att måla på kraftpapper, ett ovanligt ljust med tydliga fibrer som ger liv åt målningens botten där färgen inte täcker.

– Att måla är en dialog mellan konstnären och tavlan. Det är öppet att tänka, fundera, hitta lösningar. Jag frågar och verket svarar, jag vill hitta ögonblicket då det är klart.

Till utställningen hör en katalog med alla porträtt. Tre av de medverkande, enbart män, har skrivit allt mellan några glada rader till en hel sida, egna och lånade djupsinnigheter samt information om yrkesuppdraget. De är de enda som presenteras med namn.

Synd att inte fler har skrivit, det kunde gett en fördjupad bild av biblioteket, inte bara av dess personal. Tänk om Stadsbiblioteket passat på tillfället och engagerat sig djupare, även om konstprojektet från början är ett privat initiativ.

En av de avbildade kommer fram och tittar nöjt på sitt porträtt. Hon känner igen sig, kanske uppskattar att några rynkor trollats bort men klagar å andra sidan inte på fläckarna som ger en känsla av upplösning.

– Det känns ju kul att vi lyfts fram, säger Margareta Gustafsdotter.

Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

STADSBIBLIOTEKET Norrköping

1 – 15 december 2014
Välbekanta ansikten
Porträttmåleri
Amjad Altayyar

LÄNKAR
Amjad Altayyar hemsida Facebook