Dead Souls Anders Landelius står stilla i mörka glasögon, skägg och hatt och låter som ett tordön vid micken. På lördag kallar han sig Slidin’ Slim och spelar 100 meter längre ner gatan, från Dynamo sett, på Broadway.

Dessutom har de två trummisar

Skraeckoedlan står redan på scenen när jag anländer. Jag har alltså missat det lokala hårdrocksbandet Dront (med konstnären William Sulka i spetsen) och min chans att ropa ”Tallyho!”.

En skraeckoedla på gitarren.

Men Skraeckoedlan är också lokala. Och inte så farliga som de låter. Faktum är att de verkar ganska blyga, där de står och gömmer sig bakom sina långa hår. Här behövs inga masker för att vara anonyma. Inte skulle jag känna igen dem på stan. Jo, förresten – musiken är ganska farlig. Det bjuds på tung stonerrock, som entonigt mal ner allt motstånd. Jättebra, faktiskt.

Det är tur att jag är så stor och tuff, annars skulle jag bli rädd i Dynamos mörka grotta i kväll. Stället är fyllt av långhåriga, tatuerade och piercade typer i läder och lack. Och killarna är ännu värre. Jag skvätter lite öl bakom öronen och funderar på att släppa ut håret.

Dead Soul flödar över från Dynamos scen.

Dead Soul gjorde sig ett namn när de var förband till de förklädda dödsrockarna Ghost, som likt dem härstammar från Linköping. Det är en svår uppgift. Man får inte darra på manschetten eller visa några blottor. Det gäller att vara hård. Spela högt. Man får inte le. Alla de egenskaperna behärskar de. Dessutom har de två trummisar.

Bandet består av Anders Landelius och Niels Nielsen, men på scenen har de förstärkning. Anders kallar sig sedan drygt 20 år också för Slidin’ Slim, och är en av Sveriges mest kända (och over there också) bluesgitarrister. Niels driver synthbandet ”Niels Nielsen”, och han är även musikproducent.

Det är alltså inte för att han inte kan, som Anders inte spelar gitarr i kväll. Men han är också väldigt bra på att stå stilla i mörka glasögon, skägg och hatt vid micken och låta som ett tordön. Och Niels spelar förstås inte synth heller, utan gitarr. Bara för att han kan.

Många skulle nog kalla detta hårdrock, men jag ser stora likheter med North Mississippi hill country blues. Entonigheten, känslan av att ett ackord räcker gott för en låt. Nu spelas ju den musiken oftast på en sprucken akustisk gitarr – men känslan är den samma. Och R L Burnside gjorde ju faktiskt en fantastisk, elektrisk platta 1996 tillsammans med Jon Spencer Blues Explosion. Den kommer jag att tänka på här och nu.

Annars låter det som på plattan In the darkness från 2013, eller kanske mer som det digitala (+ video) släppet Live in Studio Underjord från augusti i år. Det är, i princip, samma låtar där, fast lite tyngre. Videon är mycket sevärd. Nya plattan har börjat spelas in dagarna, läser jag på Facebook.

Anders Landelius och Niels Nielsen.

Så vi blir, helt enkelt, överkörda. Smärtsamt hög volym parat med något som låter som en korsning mellan ett sågverk och en ångvält; framfört med otrolig coolness och stenansikten. Och så var det två trummor. Nämnde jag att de har två trummisar? Som (såvitt jag kunde se) spelade samma sak samtidigt. Fantastiskt!

Den mest dansanta (ha, ha) låten på plattan Hounds of Hell kommer som tredje nummer i kväll. Tungt och (faktiskt) med ett visst sväng. Dock uppstår icke spontan dans. Bäst är kanske den avslutande Lost my will, och det är också min favorit på skivan.

Vill man se en annan sida av Anders Landelius så framträder Slidin’ Slim på Broadway Konditori på lördag med Eric Hansson (Eric’s Blues Band), Mats Anderssson & Tommy Johansson. Jag räknar med kortare hår och färre tatueringar i en äldre publik.

Text och foto: Michael Strandhed

BILDSPEL (FLASH) DEAD SOUL – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

BILDSPEL (FLASH) SKRAECKOEDLAN – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

DYNAMO Norrköping

5 december 2014
Dead Soul, Dront, Skraeckoedlan
Konsert
Arr: Lucky You

LÄNKAR
Dead Soul hemsida Facebook
Niels Nielsen hemsida
Slidin’ Slim hemsida Facebook
Dront hemsida Facebook
Skraeckoedlan hemsida Facebook