Hallå! Blues från Mississippi flödade över i Konditori Broadways källare när Slidin’ Slim drog in i lördags.

Boogieblues och hela huset skakar

Slidin’ Slims spelning var lite som ett Kinderägg – tre saker på en gång. Men lika lite som äggets slogan är sann, lika lite var det egentligen tre saker. Fast det var en överraskning. Är allt klart?

Bäst jag börjar från början. Anders Landelius a.k.a. Slidin’ Slim började konserten ensam i källaren på Broadway. I sitt knä hade han en rostfri resonatorgitarr och i sin röst ett djävlaranamma. Klockan är straxt efter 20 men ändå sjunger han att det är 7 ’o clock in the morning och att man ska akta sig för gifta kvinnor (men det sista är sant).

Han tar i från tårna så att hela ansiktet skrynklas ihop.

Utstrålningen från förra helgen där han stod blickstilla vid micken på Dead Souls spelning i huset bredvid är som bortsuddad. Här är det känsla, inlevelse och ett grymt slidespelande som gäller. Slim tar i nerifrån tårna och ansiktet förvrids av blues sprungen ur det djupaste av Mississippis träsk.

Det är lättförståeligt att han räknas som en av Sveriges ledande bluesmusiker efter 20 år i branschen. Skönt att han inte har förlorat sig helt in i industrirocken. Eller vad säger jag? Förra helgen tyckte jag det var det bästa jag hade hört. Jag är väl lite personlighetskluven för jag njuter lika mycket nu, på ett annat sätt.

Dagen innan hade Slidin’ Slim med vänner spelat på Palatset i Slims hemstad Linköping, och man får förmoda att kvällens spelning är en bonus när de ändå är samlade. Hur ska man annars förklara att de spelar i detta lilla format och tar upp frivilligt gage i en hattask? För även om Broadways källare är smockfull innebär det väl bara 30 personer, kanske 40. Vi sitter nästan i knät på musikerna och andas samma luft. Men stämningen är obetalbar. Kanske är det en lön?

Robert Johnsons 30-talsblues är närmast obligatorisk en kväll som denna. Slim spelar Crossroads och Me and the Devil solo och Eric drar Walking blues. Det är rätt otroligt att någon som dog för 76 år sedan och bara spelade in 29 låtar kan ha ett sådant inflytande än idag. Om man inte har hört låtarna är det otroligt, alltså.

Eric Hansson levererar högelektrisk blues.

Eric Hansson, ja. Den första recension jag skrev för Kultursidan.nu var när Eric’s Bluesband spelade på Crescendo i februari. Jag var väldigt positiv då, men nu önskar jag att jag hade hållit igen. Detta är såå mycket bättre! Nu behöver han ingen startsträcka, utan är i full gång direkt. Slim tog paus och vi serveras en högelektrisk blues lik den hans namne Clapton spelar. Bakom sig har han Mats Andersson, bas, och Tommy Johansson, trummor. Det är svårt att tro att de bara har spelat ihop sen igår.

Den egna låten Taxi, take me down the road var en av höjdpunkterna sist – och det är den här också. Kanske överskuggas den av tolkningen av B. B. Kings The thrill is gone? Men när Eric Clapton, förlåt Hansson, spelar så här spelar det mindre roll vad låtarna heter. Han snålar inte med sina solon.

Den tredje akten består av samma sak igen, fast mer. Slidin’ Slim återvänder, och de andra stannar. Nu landar det mer i boogieblues, och jag ger mig tusan på att hela huset skakar. De når klimax i John Lee Hookers klassiker Boogie chillen, och det är knappt vi orkar med ett extranummer efter det.

Vem behöver choklad när det finns blues?

Text och foto: Michael Strandhed

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

BROADWAY KONDITORI Norrköping

13 december 2014
Slidin’ Slim & vänner
Anders Landelius, Eric Hansson Mats Andersson och Tommy Johansson

LÄNKAR
Slidin’ Slim hemsida  Facebook
Erics Bluesband hemsida
Konditori Broadway hemsida Facebook
Stenhård rock på Dynamo recension Kultursidan.nu 11/12 2014
Rockig blues med EBB på Crescendo recension Kultursidan.nu 6/2 2014