Det sköna är inte så flyktigt som många tror. Författaren Therese Bohman, som tog emot det stora Moa Martinsonstipendiet i måndags, berättar om sitt skrivande och sina tankar.

 

”Det känns vackert att få ett pris i hennes namn”

 

Författaren Therese Bohman återvänder till sin hemstad för att ta emot pris till Moa Martinsons minne. Här berättar hon hur romanen Den andra kvinnan kom till och avslöjar vad som fängslar henne allra mest i konsten, och varför hon tycker den svenska kulturdebatten är enformig.

– Det känns vackert att få ett pris i hennes namn, säger en leende Therese Bohman när vi möts på ett kafé strax innan stipendieutdelningen.

Även om hon själv inte har en jättenära relation till Martinsons författarskap, finns statyn av Moa med i miljöbeskrivningen i Den andra kvinnan, där hon står vid strömmen med blicken riktad mot de gamla fabrikshusen som idag fylls av universitetsverksamhet. Liksom Moa har Therese skrivit om hur det är att vara arbetare i Norrköping, men i en modern kontext där stadens förändring, vacklandet mellan arbetarstad och universitetsstad står i centrum.

– Norrköping är som en egen huvudperson i romanen, förklarar Therese.

 

Viktig uppmuntran. Borgmästare Louise Malmström överlämnade stipendiet till Moa Martinsons minne till Therese Bohman.

 

Parallellt med Norrköpingsskildringen porträtteras en kvinnlig huvudkaraktär som arbetar, liksom Therese själv en gång gjorde, på bespisningen i Vrinnevisjukhuset. Det var då Therese skrev de allra första utkasten till romanen, som 15 år senare skulle omskrivas och kombineras med resonemang kring samtiden. Den kvinnliga huvudkaraktären med författarambitioner drömmer om en tillvaro som rymmer något större, hon känner sig varken hemma i arbetarklassmiljön eller stadens nya, lite ängsliga, universitetsmiljö.

I sitt förakt för allt utom den höga konsten och litteraturen hamnar hon i ett utanförskap, och inleder av ren tristess ett destruktivt förhållande med en överläkare. Två klichéer viras in i varandra – harlequinromanen sammanflätas med flanörens kritiska betraktelse, och det är den här twisten med klyschorna som gör romanen om den ensamma, frihetssökande kvinnan kontroversiell idag:

– Det hade blivit en konventionell roman om jag inte hade återvänt till det här gamla, säger Therese.

 

 

Kanske är det mångfacetterade formatet, leken och förnyelsen med olika utslitna uttryck, i kombination med att den bottnar i ett grundläggande tema som ensamhet, en anledning till att romanen har blivit så populär. Många läsare har även blivit hänförda av det stämningsladdade uttryck som präglar romanen. Therese förklarar att hon tänker i bilder och scener när hon skriver.

I arbetet med boken återvände hon ofta till Norrköping för att bara vandra runt i staden. Hon inspirerades till exempel av novemberdiset vid hamnen, av lövens vackra färgskalor på promenaderna om hösten. I konst- och litteraturupplevelser är det oftast känslan eller stämningen som stannar kvar hos henne efteråt snarare än det konkreta innehållet.

Therese har alltid främst känt sig lockad av skönheten i konsten, vilket hon känner sig ganska ensam om. Hon tycker det är tråkigt att frågor om form och estetik försvinner i kulturdebatten:

– Det finns en tankestruktur i kulturvärlden att saker som är vackra är ytliga och det fula är sanning, säger Therese.

 

Det litterära samtalet stimulerar. Hanna Stjernfeldt möter Therese Bohman i kafédunklet.

 

Hon tycker mycket om äldre konst och litteratur. En särskild epok och plats som fascinerar Therese idag är det gyllene Wien i slutet på 1800-talet, en plats som sprakade av artistisk förnyelse och revolt, där inflytelserika personer som Freud och Gustav Klimt var verksamma. Det hände så otroligt mycket under perioden, den energin och kraften är något hon saknar i det samtida kulturklimatet.

På den avslutande frågan vad hon ska använda stipendiet till blir svaret att köpa mer tid till att skriva, för det finns en ny romanidé på lager att utforska.

– Men det dröjer nog ett tag, jag skulle vilja skriva en lite tjockare roman nästa gång, säger Therese Bohman och ler.

Text: Hanna Stjernfeldt
Foto: Ann-Charlotte Sandelin och Sven Åke Molund
Intervjun har även publicerats i Folkbladet

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

ROMAN

Den andra kvinnan
Therese Bohman
Norstedts 2014

LÄNKAR
Norstedts hemsida
Årets kulturstipendiater hedrades reportage Kultursidan.nu 16/12 2014
Den andra kvinnans inre monolog recension Kultursidan.nu 15/8 2014