På språng. En av många fartfyllda scener i den nyrestaurerade filmen med The Beatles.
Beatlarna fick en hård men rolig dags kväll
”Are you a rocker?”
– No, I’m a mocker.
Typiskt replikskifte, här från retstickan Ringo i filmen A Hard Day’s Night. Det kallas en ”Ringoism” efter upphovsmannen, rentav att själva filmtiteln kan sägas vara en typisk ”Ringoism”. Beatlarna är mycket roliga att titta på och givetvis är deras musik storartad.
Retstickan Ringo. Filmen driver med Beatlarnas förmåga att provocera, framför allt personer ur den äldre generationen.
Cnema visade den nyrestaurerade musikfilmen A Hard Day’s Night på söndagseftermiddagen. Det har gått 50 år sedan de fyra Beatlarna: John Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Ringo Starr, debuterade på filmduken en månad efter att LP:n med samma namn släppts. Richard Lester regisserade för filmbolaget Miramax. I Sverige visades den med titeln Yeah! Yeah! Yeah!
Nu har filmbolaget Janus tagit över rättigheterna och digitaliserat och renoverat materialet med varsam hand. Nypremiären ägde rum i somras.
Det är svårt att säga exakt vad som gör Beatlarna så stora. John och Paul är inga exceptionella sångare, deras röster är ganska torra som engelska tenorer ofta är. De sjunger dock oforcerat, även i de höga lägena och bjuder på flera små finesser. Inte minst kompletterar Johns mer fräna klang Pauls mer sentimentala. George kunde få virtuosa passager att låta självklara och Ringo hade ”absolut taktsinne”.
Tillsammans blev de helt enkelt oslagbara, som pop var det omöjligt att motstå. Kanske var tonårstjejernas totalt hysteriska reaktioner inte så absurda som kan tyckas när man ser journalklippen – vem vill inte ha en genialisk musiker som dessutom är rolig på ett lite skälmaktigt sätt?
Filmens handling är inte mycket att skriva hem om. I grunden är den en serie sketcher som bygger på förväxlingar och att folk aldrig gör vad som förväntas av dem, något som blir extra komiskt i ett etikettsbundet samhälle som det engelska. Att komma med en bisarr, lite flirtig replik vid ”fel” tillfälle, när man förväntas vara gravallvarlig, blir förstås roligt –”Black-and-white comedy” heter tydligen genren i England.
Skicklig gitarrist. George Harrisons låt Don’t Bother Me som spelas i filmen kom aldrig med på albumet.
Tyvärr tappar filmen tempo ungefär halvvägs. Det är svårt att hålla intresset uppe när det inte finns mycket till berättelse, och man sitter mest och väntar på konserten i slutet.
En låt jag inte hört förut, Don’t Bother Me, av och med George Harrison, var kul att höra, annars var If I Fell en höjdpunkt, där sången får charm och mer sötma än vanligt – till och med lite vibrato – som bryter den lite torra klangen.
Det var också skönt att slippa en tafflig svensk översättning av de många ordvitsarna; det fanns, som tur var, ingen!
Text: Lars Henriksson
Foto: Bruce and Martha Karsh
BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR
CNEMA Norrköping
28 december 2014
A Hard Day’s Night
Musikfilm
LÄNKAR
Rolling Stone reportage 2014
Lars Henriksson hemsida