Den lilla historien. Strax före jul kom Carl Henrik Svensteds memoarer.

Nyfikenhet, utforskarglädje och passion

Telefonen ringer inne på pastorsexpeditionen. Det är försommardag i Östergötland och året är 1952. Carl Henrik Svenstedt är femton år. Nu ska han ut i vida världen. Till Paris. Ensam.

Ungefär så börjar Svenstedts självbiografi som utkom under hösten 2014, nästan femtio år efter den hyllade debuten Kriget (1965) och ett tjugotal böcker senare. Liten till formatet är den, Den lilla historien. Hur det började, en memoar, som en inbunden pocket, men likväl innehåller den ett omfångsrikt, fascinerande stycke historia om flera människoöden som på olika sätt strålar samman i författarens eget livsöde.

Den som ringer är Svenstedts egen ärkefarbror Karl Ivar Westman, barnlös ambassadör i Paris. Ingen tvekan om saken, pojken ska åka dit. Han kan ju franska, om än knapphändigt. Resan blir ett av många äventyr i Svenstedst liv. Han är ”rädd men beredd”, skriver han och denna beredskap för honom ut i en verklighet som trots allt måste ha varit få generationskamrater förunnat. På något sätt lyckas han alltid hålla sig flytande oavsett om han plötsligt river iväg hemifrån för att slippa bli präst, liftar tillbaka till Paris på vinst och förlust eller jobbar praktiskt taget utan fast lön.

Let’s go bananas! På sin blogg skriver Carl Henrik Svenstedt om impulsen till denna bild, med udden riktad mot rasism. Ett självporträtt som berättar mycket om hans person.

Svenstedt är kreativ och vill skriva. Han får rådet att bli journalist, eftersom han varken kommer från en rik familj eller har de rätta kontakterna för att kunna satsa på ett författarskap. Han tar examen i konstvetenskap och verkar som journalist för Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Aftonbladet. Men också som dokumentär- och konstfilmare. Sin mentor, den franske regissören Chris Marker som fick betydelse för hans stil, mötte han som provanställd på Svenska institutet.

Svenstedts CV slutar långt ifrån där. Han skriver böcker, jobbar som översättare, chefar på Svenska kulturhuset i Paris, är kulturrådgivare på Nordiska ministerrådet i Köpenhamn och slutligen professor – eller ”fuskprofessor” för att citera honom själv – vid Malmö högskolas institution för konst.

Det är spännande att följa Svenstedt från prästgården i Västra Harg i Östergötland, till ambassaden i Paris och universitetet i Uppsala, för att sedan landa i Stockholm. Svenstedt låter läsaren följa med på sitt livs olika äventyr, trauman och insikter, från barndom till vuxen. I krig och fred. Trots att Sverige anses ha varit neutralt under andra världskriget var kriget ändå närvarande.

Tilltalet är personligt men aldrig utelämnande. Berättelserna är många och finstämda, och även om de ofta återges med humor drivs det aldrig gäck med någon och Svenstedt skyr heller inte allvaret.

Hans barndom präglades av det omgivande kriget, något som medförde att han levde sitt liv i realtid – en slags mindfulness före sin tid – som också kan förklara frånvaron av livsplan eller strategi. Svenstedt tycks ha tagit tillfällena så som de kom, helt enkelt, utan någon annan drivkraft än nyfikenhet och utforskarglädje eller passion. Anekdoterna ur hans liv avslöjar en person långt ifrån någon grå Svensson.

Att det är anekdoter är heller ingen slump. Svenstedt har valt att utgå från den franska memoartraditionen ”den lilla historien” där just anekdoter och detaljer med en ironisk knorr står i centrum. Berättartekniken påminner om de äldre generationernas sätt att tradera till synes lösryckta händelser ur verkligheten som ger en bra bild av forna tider. Man kan, om man vill, läsa kapitlen helt fristående från varandra.

Ingenting i Svensteds stil känns högtravande trots att mycket av boken rör sig i medel- och överklassens sfärer. Istället är det förtroligt och intimt återgivna berättelser som bygger upp en bild av Svenstedts livshistoria. Ingenting återges i någon strikt kronologisk ordning och han hoppar fram och tillbaka i de olika kapitlen även om största delen kretsar kring 1960-talet. Ändå blir det varken hackigt eller osammanhängande. De enda tillfällen det kan vara svårt att hänga med är när han namnger en person ur den kollektiva svenska historien som yngre generationer inte riktigt har koll på. Men det stör ändå inte själva berättelsen nämnvärt.

Det tar dock något längre tid att vänja sig vid Svenstedts stil som i stort sett består av korta meningar och som saknar andra skiljetecken än punkt, en stil som han lärde sig som journalist. Men det är mödan värt för att få följa med in i en fascinerande livshistoria som spänner mellan högt och lågt, lycka och sorg, djupa insikter och vardagsreflektioner. Dessutom finns där ett och annat avslöjande…

Text: Ewa Wadell Olofsson
Foto: Carl Henrik Svenstedt

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

MEMOARER

Den lilla historien. Hur det började, en memoar
Carl Henrik Svenstedt
Atlantis, Stockholm, 2014

LÄNKAR
Carl Henrik Svenstedt info blogg Let’s go bananas!