Parken av Lotta Döbling. Konstnären ställer ut på Konstforum tillsammans med Cecilia Furberg och Marianne Jonsson.

 

Förbryllande. Färghantering. Fragment.

 

Gåtfullt, förbryllande och vackert är Lotta Döblings naturmåleri. Cecilia Furbergs besök på en grön kyrkogård lämnar utsökta utsnitt på kvadratiska dukar. Marianne Jonssons svarta installation Minnesfragment är mäktig. De tre konstnärerna möts på Konstforums första utställning för året.

Lotta Döbling

Stora rummet är fyllt av Lotta Döblings målningar. Långväggen domineras av två stora oljemålningar med namnen Skog, flodvatten och gamla våta löv och Strövtåg. Bägge har en ganska enfärgad bakgrund målad med flödiga mängder terpentin. På den ytan har hon sedan målat detaljer, som verkar ha en symbolisk innebörd. En av dem är gemensam: ett par fåglar, troligen storspovar, som är inbegripna i slagsmål eller (troligare) parning. Randiga träd med långa rötter återkommer också i bägge.

Hur ska man tolka det här? Jag går bet. Döbling har heller inget svar. Hon målar utan att skissa innan, och vissa bilder återanvänds tills de har spelat ut sin roll. Det är inga berättelser. Det finns inget budskap. Men allt man gör har stor betydelse, säger hon. Ofta undermedveten. Fast de riktigt ropar efter en tolkning… men det är nog mer ett jobb för en psykoanalytiker än en konstvetare. Vad har Jesus knän där att göra?

 

I gläntan av Lotta Döbling. Såpbubblor ger en gåtfull känsla till Watteaus förebild.

 

Den nyaste målningen I gläntan förstår jag bättre. Den är baserad på en äldre målning, berättar hon. ”Är det Watteau?”, hör jag mig själv säga. Mitt undermedvetna levererade svaret trots att jag (mig veterligen) aldrig har sett Harlekin och Columbine (cirka 1715). Men såpbubblorna är ett tillägg. Och det är även elefanten. Känslan blir gåtfull och lite surrealistisk. Och harlekinen ser förlöjligad ut där han i fyllan ramlar över sin dam. Två finkar på en gren i förgrunden är också tillagda. “Är de amerikanska?”, frågar jag. Min intuition jobbar hårt. Jodå.

Men det är inte svårt för en fågelskådare att se att den svarta svanen i Hemligheten har fel färg på näbben. Australiens nationalfågel återkommer också med jämna mellanrum i Lotta Döblings måleri. Titlarna är satta i efterhand och är mer till för att skapa dubbeltydighet än att förklara.

Att de två mesarna (tofsmes och entita) i en akvarell på ritfilm heter Nattväktare förstår jag inte heller. Konstnären har inget annat svar än att det passade, och att hon inte visste vad det var för fåglar. Det är gåtfullt, förbryllande… och vackert. Akvarellerna är alla monokromt, neutralt svarta. Vattnet har bucklat ritfilmen rejält, men det som skulle kunna vara ett problem förhöjer bara det konstnärliga uttrycket när de blir belysta.

 

Cecilia Furberg

När jag kommer in i Entrérummet blir mina ögon omedelbart känsliga för grönt. Jag möts av 10 kvadratiska målningar av gravar och monument från Assistanskyrkogården i Köpenhamn. Det kan kanske verka som ett konstigt motivval, men alla som har varit på Assistens Kirkegård I Nørrebro vet att den är mycket mer än så. Här har danskarna picnic och barnen leker mellan gravstenarna. De vet att roa sig med de döda. Det är lika mycket ett grönområde som en begravningsplats, sedan 1760. Här kan man även hälsa på H. C. Andersen, Niels Bohr, Søren Kierkegaard och andra kändisar.

 

Träd 28. Årstid, djup och framför allt färgspel präglar Cecilia Furbergs poetiska Trädserie.

 

Ojemålningarna är smakfullt stiliserade och läckert beskurna. Och väldigt gröna. Det går inte att missförstå att det egentligen är ett poetiskt naturmåleri det handlar om. Döden blir vacker. Eller snarare förhöjs den till ett bildelement, en del av kompositionen, vilken är varierad men sammanhållen av det gröna.

Här hänger också Lotta Döblings stora (och jättegröna) Parken och sex mindre svarta akvareller, vilka samsas alldeles utmärkt med gravbilderna.

Det var ett egendomligt ljus den dan. Och i det rummet.

I Hamnrummet, längst in, har Cecilia Furberg sju målningar som alla heter Träd. Det är väl ingen hemlighet vad de föreställer, men även de har en poetisk dimension. Och en koloristisk. Färgerna är mer varierade här; det är lätt att känna av de olika årstiderna. Och det är lätt att känna igen målarglädje. Det är måleri för måleriets skull. Träden finns där för att skapa djup och rum, men det är färgen som har huvudrollen. Och den måleriska processen.

Ett par litterära träbitar sätter myror i mitt huvud, och en video är inte igång vid pressvisningen. Furberg var inte där och kunde förklara, men färghanteringen lever kvar i mitt inre.

 

Marianne Jonsson

Den tredje utställaren har bara tre verk med – men de är desto större. Och de har alla arkeologisk anknytning.

Be enchanted är en fotoutskrift av en installation konstnären ställde ut på Tegen 2 i Stockholm 2007. Den föreställer en vägg 3-4 gånger större än utskriften. På den var målat ett rutmönster och ett tänkt landskap. Utgångspunkten är den då nyskapade museiparken Insel Hombroich i tidigare träsk- och industriområden i Ruhrområdet. Det ser spännande ut, men originalet var säkert mycket mäktigare.

 

Marianne Jonssons installation Minnesfragment 1-2 är mäktig.

 

Men riktigt mäktig är installationen Minnesfragment 1-2. Den består av en jättelik skärm ställd på snedden i Trädgårdsrummet. Bland annat, skulle jag kanske tillägga, för det är ingen tillfällighet att man ser baksidan, den hör också dit. Det gör också strålkastaren vars sladd ringlar sig självmedvetet över golvet, och det gör även vajrarna som bara skenbart slarvigt spretar ut över detsamma.

Det arkeologiska rutnätet känner vi igen från det förra verket. Som kontrast mot den svarta bakgrunden hänger ”arkeologiska fynd” på en snirklig vajer. Vid ett snabbt ögonkast liknar de frigolitbitar, men är i själva verket snidade av tung, italiensk alabaster. Snabba ögonkast är inget för dessa utsökta smycken – om man går nära och studerar dem noga ser man hur varierade de är i uttrycket; vissa är grovt raspade, andra polerade nästan till genomskinlighet och några har lite av den råa brottytan kvar.

Samtidigt som de symboliserar pilspetsar, verktyg, lårben och kotor så utgör de också en ryggrad, som kastar sin skugga mot bakgrunden. En större bit alabaster står på golvets svarta gummigranulat lutad mot skärmen.

Marianne Jonsson talar entusiastiskt om utgrävningarna som har gjorts i grannkvarteret till Konstforum. När Minnesfragment ställdes ut för första gången i Kalmar 2012 pågick också spännande utgrävningar precis utanför, i närheten av slottet.

Det tredje verket heter Fragment och ser ut som ett stort tillknycklat papper. Också det ser Marianne Jonsson som ett arkeologiskt fynd. På frågan om det är uppförstorat svarar hon undvikande. Men jag känner det som jag har krympt. Eller så är detta landet Lilliput och det är något Gulliver har tappat.

Text och foto: Michael Strandhed

LOTTA DÖBLING BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

CCECILIA FURBERG BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

MARIANNE JONSSON BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

KONSTFORUM Norrköping

17 januari – 1 februari 2015
Lotta Döbling
Måleri
Cecilia Furberg
Måleri
Marianne Jonsson
Installation

LÄNKAR
Assistens Kirkegård hemsida
Lotta Döbling hemsida info
Marianne Jonsson hemsida
Konstforum hemsida Facebook