Frågor ställdes till syriske poeten Faraj Bayrakdar och libanesiske journalisten Houssam Itani vid tisdagens föreläsning på Arbetets museum.

 

Ett mänskligt möte i mediebruset

 

Runt tjugofem personer har samlats i källarplanet på Arbetets Museum för att lyssna till syriske poeten Faraj Bayrakdar och libanesiske journalisten Houssam Itani. Båda lever med konsekvensen av samhällen med begränsad yttrandefrihet och demokrati.

Faraj Bayrakdar fängslade gång efter annan i Syrien, den tredje gången varade hans vistelse i fängelse i 14 år. Efter påtryckningar, bland annat från författarorganisationen PEN släpptes han och fick exil i Sverige.

Houssam Itani är journalist på Al Hayat, en tidning med huvudsäte i London men också med kontor i otaliga städer i runt om i världen och arabvärlden, däribland Beirut, där Houssam Itani till vardags arbetar och skriver mycket om just yttrandefrihet och demokratifrågor, vilket är kvällens tema.

 

Föreläsningen hölls i Laxholmskällaren där det samtidigt hängde en fotoutställning.

 

Kvällen hålls i samband med EWK-museets utställning Hurra för yttrandefriheten! som visas fram till slutet av april. Syftet med kvällen är också ett försök att belysa bakgrunden till det förfärliga som skedde i Paris för knappa två veckor sedan då två män gick in på en tidningsredaktion och sköt vilt omkring sig. Tolv personer dog och elva skadades. Vi kan inte mycket göra, men vi kanske behöver prata om vad det är som händer och varför.

Ikväll täcker ett tunt snötäcke nödtorftigt delar av Norrköping. Vi är i slutet av januari. Vi längtar efter ljus. Kan någons plåga bli ljuset då? Ja, på sätt och vis, hur hemsk utgångspunkten än ter sig, med massakern i Paris för knappt två veckor sedan, så är det ändå i alla fall ett mänskligt möte EWK-museet bjuder in på denna tisdagskväll på Arbetets Museum.

Andreas Nilsson, som också producerat utställningen är även moderator för kvällen, en inte alldeles lätt uppgift. Egentligen pratas det väldigt lite om massakern på tidskriften Charlie Hebdos redaktion denna kväll, det nämns vid ett par tillfällen men istället är det som att vi i publiken, genom de två gästerna, försöker förstå, vad det egentligen är som händer, har hänt och kommer att hända.

 

När jag höll på att dö tog de mig till sjukhuset. När jag återhämtat mig fortsatte tortyren i fängelset. Poesin hjälpte Faraj Bayrakdar att överleva i fängelset.

 

Faraj Bayrakdar berättar hur de rakade av honom halva mustaschen i fängelset. Det var en av de mildare förnedringar han utsattes för. I åratal utsattes han för systematisk tortyr, med metoder för att framkalla en smärta som vi lyckligtvis bara kan fantisera om. När han var så illa däran att han höll på att dö kördes han till sjukhus. Så fort han tillfrisknat fortsatte tortyren.

Efter 14 år släpptes han efter internationella påtryckningar. Han säger själv att han är ett slags alibi för Syriens regering, som pekar finger och säger: titta vi har visst fria poeter och han skrev till och med böcker i fängelset.

En skrev han på cigarettpapper, som hans dotter smugglade ut efter sju år och lät publicera i Frankrike. De första sju åren visste inte hans familj var han var, om han levde eller var död. Nu bor han sedan tio år i Stockholm, inviterad av PEN-klubben, och det var också internationella PEN som utövade hårda påtryckningar och bidrog till att han släpptes ur fängelset.

På frågan om Faraj Bayrakdar idag känner hat emot dem som torterade honom, svarar han ett klart och tydligt nej. Det var ofta unga män som beordrats vara fångvaktare medan de gjorde militärtjänsten.

Hur överlever man en sådan tillvaro? Genom att tro på det goda förklarar Faraj, genom att vara övertygad om att rättvisan till slut ska vinna. I samma stund som han skulle hata sina förtryckare, har de vunnit, förklarar han. Och genom att tänka på min mamma, ler han. Han menar också att skrivandet räddade honom. Poesin i sig var en räddning.

Det är egentligen flera samtal som pågår i den lilla lokalen. Och det är förstås ett alltför stort ämne för att greppa under en enda kväll, eller ens tusen kvällar. Men vi behöver prata och lyssna och försöka förstå.

 

Journalisten Houssam Itani vet att situationen i de olika arabländerna är mycket komplicerad.

 

Houssam Itani jobbar på tidningen Al-Hayat (”al-hayat” betyder ”livet”) och som journalist i Libanon lever man under dödshot. Kamal Mrowa, som ursprungligen startade Al Hayat sköts till döds 1966 och det dröjde till 1988 innan tidningen återuppstod.

Libanon har med sin befolkningsstruktur ändå genomgått ett ”demokratiskt experiment”, som Houssam Itani, kallar det, med grundlagsstyrd maktstruktur, så att makten i landet fördelas mellan shiitiska muslimer, maroniter (kristna libaneser) och druser (en annan inriktning av Islam, där kvinnor ses som jämlika för att ta ett exempel).

Ägarförhållandena har sett olika ut, men tidningen har och har alltid haft ett panarabiskt fokus, alltså idén att förena arabvärlden, med alla sina olika trosinriktningar efter kolonialismens avvecklande. Men av den panarabiska drömmen finns inte mycket kvar, bara smulor och förvillelser. Panarabism har ingenting att göra med den våg av extremism som drar över arabvärlden.

– Vi är i mitten av ett limbo och vi har inte ett klart svar på vad det egentligen är som pågår, säger Houssam Itani.

Han menar att man måste studera arabisk historia och sociala, politiska och strukturella fenomen för att ens närma sig ett svar på den politiskt komplexa situation som drabbade arabvärlden efter den så kallade arabiska våren.

Houssam Itani beskriver flera slag av censur. Dels den politiska censuren som bottnar i regimers censur via olika sorters hot och påtryckningar. Dels den religiösa och patriarkala strukturen som skapar tabun, som gör att det inte går att öppet kritisera till exempel makthavare hur som helst eller att skriva om ämnen som till exempel familjevåld.

Han poängterar också globaliseringen av den islamistiska terrorn, efter att, ett centraliserat system, där ett fåtal imamer hade makten att utlysa en fatwa, till ett kaos, havererat. Där nu minsta lilla imam i minsta lilla by, kan utlysa en fatwa över precis vem som helst.

Houssam Itani menar att den islamistiska militanta delen globaliserats. Den som står emot den pacifistiska delen av islam, den som den allra största delen av muslimska världen tillhör, får man förmoda. Ändå fick terrordådet i Paris ett visst stöd i arabvärlden.

– Detta tillstånd av kaos används av extrema rörelser i brist på traditionell moral. Vad vi ser är en fullständig etisk kollaps och en mycket komplex situation.

Vad gjorde att den arabiska våren gick så över styr? I vems intresse låg det? Lilla Libanon med sina ursprungliga 4 miljoner invånare, har nu tagit emot 1,2 miljoner människor på flykt från våldet i Syrien.

– Yttrandefrihet är motsats till frihet att döda, hävdar Houssam Itani med mild bestämdhet.

 

Andreas Nilsson höll i kvällens samtal.

 

Andreas Nilsson frågar på vilket sätt vi kan hjälpa till? Faraj Bayrakdar påpekar att Sverige i denna fråga med Bildt i spetsen varit svag. Det finns ju svenska intressen att skydda. De flesta ambassadörer har i protest stängt sina ambassader och åkt hem, det har inte Sverige gjort. Ambassaden är fortfarande igång. Samma ambassad som sattes i brand 2006, då på grund av Vilks karikatyrer. (Enligt svenska ambassadens sida är nu ambassaden obemannad till största del och man måste vända sig till konsulatet i Beirut.)

Faraj Bayrakdar förnekar att det är inbördeskrig i Syrien, utan menar att det beror på internationella intressen. Varför är Hizbollah i landet, varför dog en hög iransk general i Syrien? Det är utländska intressen som styr Syriens konflikter i hög grad, menar Bayrakdar.

Enligt ambassadens hemsida, vet man att det idag finns utländska intressen som exempelvis finansierat rebellerna.

Som åskådare går man inte mycket klokare från detta samtal, tvärtom väcker det massor av frågor. Finns det en väg emot demokrati i detta kaos och hur ska det gå till? När och hur ska detta dödande upphöra? På det får vi inga svar ikväll. För det kan ingen svara på.

Inte mycket blir sagt om Charlie Hedbo. Det hinns inte med. Det är som att bunta ihop hela Europa och samtala som om Europa var ett endaste land i en timme. Det går inte. Men det är ändå ett bra initiativ med ett mänskligt möte i mediebruset.

Text: Boel Zetterman
Foto: Ann-Charlotte Sandelin

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

ARBETETS MUSEUM Norrköping

20 januari 2015
Faraj Bayrakdar och Houssam Itani om kampen för det fria ordet
(föreläsning på engelska)
Samtalsledare: Andreas Nilsson

LÄNKAR
Al-Hayat hemsida  Wikipedia
Faraj Bayrakdar DN-intervju
Arbetets museum hemsida Facebook
EWK-museet hemsida
Det är tecknarna som är martyrerna krönika Kultursidan.nu 9/1 2015
Tecknarna vässar sina brutna pennor reportage Kultursidan.nu 8/1 2015