Arge snickarn gästar S:t Olai. Påvens Peterskyrka i Rom har ställts på sin spets. Med såren kvar efter korsfästelsen är mångtydiga titeln Uppståndelse på sin plats.

 

Gud har valt sida, de fattigas och förtrycktas

 

Jesus lever – och hen är inte nöjd med tillståndet i världen. Konstnären Emmanuel Garibay stormar mot likgiltighet, bekvämlighet och de väletablerades ovilja att se (och därmed vilja göra något åt) världens verkliga problem. I S:t Olai kyrka hänger just nu en djupt och friskt upprorisk utställning, värd att ses av såväl troende som otrogna, oavsett religion. För att världen ska leva.

Emmanuel Garibay är utbildad teolog men har valt att predika med penseln i stället för orden. Han är uppvuxen i ett metodisthem, en minoritetsreligion på Filippinerna, där katolicismen dominerar i lika hög grad som ojämlikheten.

– Garibay tolkar evangeliet här och nu. Han ser världen med de fattiga och förtryckta. Gud väljer sida!, säger Göran Vikström, S:t Olais församlingsstrateg som är min följeslagare i utställningen.

Jag ser den under vernissagen, en söndag där konstpresentationerna blir dagens predikan. Sedan tränger andra kulturhändelser på och det blir liggande. Nu är det en vecka kvar.

 

Korsfästelse? Njae, Passagerare. De prästklädda bussresenärerna ser inte den trötte medpassageraren som hänger i stropparna. Kyrkvärden Olof Lindström presenterade bilden vid vernissagen under högmässan i S:t Olai 11 januari.

 

I ingången till kyrkorummet hänger två bilder av Kristus. Till vänster en kvinna i glatt samtal med (manliga) vänner vid ett cafébord. Emmaus heter bilden och den som kan sin kristendomskunskap vet att kvinnan med såren i händerna är Jesus som uppstått från de döda. Jesus lever alltså.

Till höger är också Uppståndelse. Jesus är sig inte riktigt lik här heller. Inget långt hår, troligen inget skägg heller även om hakan och halsen ligger i djup skugga. På sitt pekfinger balanserar han Peterskyrkan i Rom, den katolska kyrkans viktigaste byggnad är vänd upp och ner. Med en illröd hammare i handen är den dubbelögde Kristus (ett ögonpar för Snickarsonen och ett ögonpar för Guden) på G. Jesus lever och hen vill förändra världen – i förlängningen oss med den.

Övriga verk, totala antalet är 19, hänger utmed väggarna i S:t Olais långskepp i lätt antydda temagrupper. De skildrar situationer som oftast kan kopplas till förhållanden på Filippinerna, som bilden av en Översvämning, en vanlig naturkatastrof där. En far räddar sin son i vattenmassorna. Religiöst knutna paradföremål, dockor och ett väldigt Kristushuvud flyter förbi. Kanske de finns kvar när vattnet sjunker undan.

Bild efter bild tar upp ett nytt ämne, som en liknelse (Jesus pedagogiska favoritknep). Livet är som ett Möte, en del är nyfikna på andra men de rika inne i sin bil är rädda för att se världen utanför. Medan den fattiga familjen bjuder in Kristus som den värderade Besökaren.

Jag uppfattar att konstnärens kritik riktar sig inte mot katolicismen som trosriktning utan snarast mot all kristenhet som förstelnat. Passagerare tillkom efter konstnärens föredrag för präster i Sverige, inte så smickrande.

 

Ifrågasättande Kvinnobilder. En Eva, en filippinsk kvinna och en Mariastatyett utgör en oortodox Anna själv tredje-bild.

 

De korta texter som följer bilderna kan tyckas knapphändiga, jag tycker i alla fall det. Kanske varken konstnären eller Visbyprosten Mats Hermansson som curerat utställningen vill skriva betraktaren på näsan om konstnärens tankar eller anspelningar på traditionell kyrkokonst.

Jag fastnar för Kvinnobilder som hänger under S:t Olais Mariafönster, helt nära ljusbäraren och i ett samtal med en Madonnaikon. En liten Mariaskulptur, klädd i majestätisk purpur och med strålande gloria, sitter i famnen på en kvinna med sträva händer och klädd i grå nunnedräkt. Bakom dem vilar en naken kvinnogestalt med en röd frukt i handen.

Mina tankar går direkt till Anna själv tredje-motivet, alltså Jesusbarnet, Maria och hennes mor Anna, som även konstnären Lena Cronqvist använt sig av. Fast här är släktskapet inte lika nära och Jesus är borta ur bilden. Men visst kan den kraftfulla, självmedvetna unga Eva, som vi bara ser i profil, kallas urmoder? Den filippinska nunnan är också en mor, i det religiöst marinerade Filippinerna klär sig många kvinnor i nunnedräkt på söndagarna. Marias majestät visar att det är Maria efter hennes himmelsfärd, den segrande Kristus moder.

Men varför gråter Maria – det är ju ett annat motiv i kyrkokonsten – eller är det bara en lång skuggning över kinden? De ser alla så avvaktande ut. Evas blick är frågande, nunnemodern öppen, allvarlig, rentav besviken. ”Var det detta ni verkligen menade?” tycks de tre fråga.

Jag har också lätt att associera till fotokonstnären Elisabeth Ohlson Wallins arbeten när jag ser utställningen, i detta att låta nuets frågor möta traditionen. Främst är det hennes uppmärksammade fotoprojekt Ecce Homo från 1998 jag tänker på men också senare projekt.

Här ser vi ett föreställande måleri i modernismens 1900-talstradition, att jämföra med hennes iscensatta parafraser på barockmålarnas fotorealistiska dramatik. Garibay går nära inpå, miljöbeskrivningen är oftast ett minimum. Han tänjer, skrapar, stryker på. Konstnären låter motivet styra tekniken och hämtar symbolik därifrån det passar honom.

Utställningen i S:t Olai är på kort besök, den ska snart vandra vidare till en annan kyrka. Utställningsprojektet som startade i Visby ska pågå i ett och ett halvt år runt om i Sverige, i höstas kunde För att världen ska leva ses Linköping.

– Vissa kristna vill ha det sockersöta pillret. De vill inte se det fula, de fattiga och tiggarna. Jesus blev arg i templet, påminner Göran Vikström.

Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

S:T OLAI KYRKA Norrköping

11 januari – 1 februari 2015
För att världen ska leva
Konstutställning
av Emmanuel Garibay, Filippinerna

LÄNKAR
För att världen ska leva Info
Emmanuel Garibay hemsida
Elisabeth Ohlson Wallin hemsida
S:t Olai hemsida Facebook