Olympia. Sopranen Erin Morley gör en dråplig och totalt knäpp mekanisk docka i Hoffmans äventyr som sändes direkt till biograferna från Metropolitan Opera.

Briljant, överdådig, filosofisk och helknäpp!

ETA Hoffmann är idag mest känd som mannen bakom Jon Blund (Der Sandmann), men han var en (ö)känd romantisk författare, ett snillrikt ”fyllo”, och en skaplig tonsättare; ”ETA” står för ”Ernst Theodor Amadeus”.

Offenbachs operetter är välkända. Orfeus i Underjorden har den mest berömda can-can som finns, den brukar de plåga barn med på cirkus; säkert har den gått på Lilla Teatern någon gång. Som var värd för kombinationen Offenbachs opera Hoffmans äventyr, direktsänd från Metropolitan Opera i New York i lördags kväll.

Underbart är kort. Hoffman och Antonia sjungs av Vittorio Grigolo och Hibla Gerzmava.

Det här är dock en riktig opera, dock med många komiska och bisarra passager men också gripande och seriösa. MetOp kommer med ett ”All-Star”-lag, den mest kände är Thomas Hampson, ”Americas Golden Voice”, men alla sångare var bra i sina roller. Faktiskt led den store Tom – kanske vår tids främste sångare – av att de många skurkrollerna (fyra stycken) gick för lågt och var för tunga för hans underbart lyriska stämma (onda män i operan brukar sjunga bas). Med sin gedigna teknik och enorma rutin klarade han sig ändå skapligt.

Operan handlar om kärlek och bristen därpå, och den unge Hoffmann, italienaren Vittorio Grigolo, verkar jaga allt som har en kjol även i verkligheten. Han sjöng utmärkt med vacker och lätt sentimental röst– kanske är han bäst i världen i det romantiska facket, även om han ligger i lä mot gamla stjärnor som Plácido Domingo och vår egen Nicolai Gedda.

Allra bäst var kanske Hoffmanns Musa, förklädd till manlig kompis, Kate Lindsey. När hon sjöng som bäst blev det häpnadsväckande stor konst, och hon var mycket rolig på scen, liksom dockan Olympia, sjungen av Erin Morley, som var dråplig och totalt knäpp. Att slunga ut ett Ass långt över det berömda höga C:et ska egentligen knappt vara möjligt. Den unge dirigenten Yvel Abel gav också sångarna en del utrymme, utom tenoren, som fick hålla sig i skinnet.

Det i alla avseenden stora operahuset Metropolitan under teaterregissören Bartlett Sher kom med en briljant, ofta uppsluppen och överdådig men ändå filosofisk och seriös föreställning och man slapp få någon krystad teori nerkörd i halsen. Det har tydligen varit en del problem att få denna stora apparat att gå ihop men det blev en mycket fin föreställning. Det enda som störde var några problem i överföringen från New York.

Text: Lars Henriksson
Foto: Marty Sohl / The Metropolitan Opera

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

LILLA TEATERN Norrköping

31 januari 2015
Hoffmanns Äventyr
av Jacques Offenbach (musik) och Jules Barbier (libretto)
Livesändning från Metropolitan Opera, New York via Folkets hus och parker

MEDVERKANDE
Dirigent: Yvel Abel
Regissör: Bartlett Sher

Hoffmann: Vittorio Grigolo (tenor)
Nicklausse, Musan: Kate Lindsey (mezzo)
Four Villains: Thomas Hampson (baryton)
Olympia: Erin Morley (sopran)
Antonia: Hibla Gerzmava (sopran)
Giulietta: Christine Rice (sopran)

LÄNKAR
Metropolitan Operan hemsida
Hoffman handling
Lars Henriksson – Operalaven hemsida
Lilla teatern hemsida
Lätt Galna änkan tog hem spelet recension/vårprogram Kultursidan.nu 19/1 2015