En näve grus, skriven av Louise Hoffsten och Lena Katarina Swanberg.

”Bluesen är sprickorna i asfalten”

För cirka tjugo år sedan kom boken Blues. Louise Hoffsten hade då just fått diagnosen MS och var arg när hon skrev den. Idag den 4 februari släpps en ny bok; En näve grus, skriven av Louise Hoffsten och Lena Katarina Swanberg. Med den visar sångerskan att livet går vidare och att kärleken till musiken finns kvar, även kärleken till familjen är stark. Det finns hopp!

Efter att ha läst En näve grus vill jag börja med ett långt citat ur boken:”To have the blues” betyder att man är ledsen, sorgsen, deprimerad. Jag vet. Jag har haft alla de där känslorna. Det har de flesta som har levt ett tag. Men ”to singing the blues” är något annat, i alla fall för mig. Blues som musikform har ingenting med sorg och vemod att göra, bluesen är tvärtom sprickorna i asfalten, möjligheten till nytt liv, fullt av en massa garvande och svart humor. Blues är något starkt som växer upp ur den framvällande myllan, och den myllan bildas av sådant liv som var en gång, ibland helt nyss.”

Dessa ord sammanfattar Louises livsinställning och ande i boken på ett träffande sätt. Tillsammans har författarna tecknat nedslag i sångerskans liv, framför allt i de senaste tjugo åren. Louise är noga med att påpeka att boken inte är en självbiografi.

Louise Hoffsten.

En näve grus börjar med ett litet kapitel om Louise och hennes pappa, för det var genom hans musik allting började en gång. Han lärde henne vad musik var för något, att den skulle svänga och vara full av glädje, och hon hade den rätta känslan. Louise återkommer vid ett flertal tillfällen i boken till det musikaliska arv hon har fått från sin pappa och hur väl hon vill förvalta detta.

Hennes andlighet är nära förknippad med hennes musik. Det är en andlighet som inte ligger nära regler och gravallvar men som lyssnar inåt på den inre rösten, en andlighet som trivs i tillåtande gemenskap. I boken får vi följa med sångerskan då hon vid ett tillfälle träffar pilgrimer i Vadstena, vid ett annat träffar hon nunnor i Israel.

Vi får även vara med vid första mötet med Dan, livskamraten, och ta del av hur han lyckas tränga igenom hennes murar för att till slut vinna hennes hjärta. Vi är med när sonen Adrian föds och Louise sjunger snapsvisor för att lindra smärtan.

Otaliga musikaliska möten skildras men också sjukdomen MS, hur den påverkar sångerskan och hur viktigt det blivit för henne med rutiner och frånvaro av stress. Hon har till slut accepterat sin sjukdom och gör numer allt för att den inte ska ta över. Hon beskriver också mötet med en man i Afrika som visade henne sin kompost och talade om att ingenting är bortkastat, allt kommer till användning men i ny skepnad.

Här vill jag komma in på det som gör starkast intryck på mig och det är när författarna skrev om Louises skaparkraft. Komposten hör dit. Ingenting går till spillo, allting kommer igen i ny form. Så är det i livet, i det skapande livet. Jag förstår också hur viktigt det är för sångerskan att skapa ett utrymme utan stress där drömmar får finnas, för utan drömmar ingen skaparkraft. Louise tar upp tillvaron i musikbranschen, villkoren som ibland, men snarare sällan, passar henne eller hennes sjukdom. Hela boken En näve grus slutar med en vädjan till skivbolaget om att släppa henne fri.

Vad är då en näve grus? Det är ett glidande mellan tonerna, frånvaron av perfektion men nyskapande i sitt sätt att hitta något i mellanrummen. Det är något som hör bluesen till men också livet. Livet är en blandning av ljus och mörker och hela gråskalan däremellan. Ibland skaver det men inte alltid. Boken En näve grus är däremot klockren, spirituell och har ett härligt flyt. Vi får lära känna en människa som har många kloka insikter att förmedla.

Text: Carina Johansson
Foto: Anna-Lena Ahlström

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

LITTERATUR

En näve grus
av Louise Hoffsten och Lena Katarina Swanberg
Forum förlag 2015

LÄNKAR
Louise Hoffsten hemsida
Forum bokförlag hemsida En näve grus