Katapulten av Katarina Lönnby. De svarta laveringarna på väggen är också av Lönnbys hand.

 

Döden, livet och andra berättelser

 

De har delat upp Konstforums rum emellan sig. Camilla Lundbergs hemlighetsfulla målningar längst in. Annika Johanssons scenografiska uppställning ur konsthistorien längst ut. Däremellan flödar Katarina Lönnbys svart-grå-vita laveringar och skulpturer som skapats av loppisfynd.

Uppdelningen är klokt gjord. För även om alla tre konstnärerna ägnar sig åt berättande så är deras berättelser av helt olika art. Det märks inte minst i entrén där deras verk ska samsas. Det gör de inte.

 

Annika Johansson

– Det handlar väl om döden och livet, sammanfattar Annika Johansson när vi gått varvet runt i Trädgårdsrummet.

Döden, den stående svarta rektangeln, tomrummet, i klippgraven. Sedd från vänster, från höger och rakt framifrån. Tre bilder i en, för de är målningar i målningen, speglingarna (också de målade) ger ett uttryck av scenografier på en glänsande yta eller i ett stort landskap. En aktör står med ryggen vänd mot betraktaren. Är han liten eller normalstor? Färgerna kontrasterar, sandstenens rosa mot ytornas blågröna.

En annan komposition går i grå toner. Motiven på de små målningarna är fotografier, porträtt i hemmiljö, och björkar utanför fönstret.

– Det är bilder på min pappa, upplyser Annika Johansson. Jag hämtar vilt från mitt föräldrahem. Och från renässanskonstnärer som Fra Angelico, Giotto och Pietro della Francesca. Jag gör om och förenklar, här har jag tagit bort den uppståndne Jesus och Maria.

De små bilderna finns som just små tavlor också. På en vit hylla står de uppställda på samma sätt som på målningarna. Jag får lust att se mig om i utställningen om jag hittar deras likar. I några fall stämmer det.

– Alla bilder återkommer flera gånger, jag väver in dem i varandra. Då får jag måla det jag vill och det blir nya berättelser.

En liten skulptur står på hyllan, två händer med sammanflätade fingrar, mycket naturtrogna.

– Jag har skulpterat dem i docklera, tittade på mina fingrar.

 

Katarina Lönnby

Hon har fyllt den stora väggen med det som kallas teckningar men är mer än så. Svart vattenlöslig färg på stort vitt akvarellpapper, finaste franska kvalitet på 200 gram.

– Det är gouacher eller akvarellfärg på akvarellpapper eller laveringar, säger Katarina Lönnby och stannar för beteckningen lavering.

Lavering, det handlar alltså om vatten. Mycket vatten. Konstnären tejpar upp papperet på en skiva, så att det hålls spänt.

– Då kan det bära hur mycket vatten som helst!

Det syns. Tekniken avslöjas i färgfälten där de torkande kanterna och lämnat naggade konturer. Och knappt har färgen dragit sig tillbaka förrän hon låtit det flöda på nytt, vått i vått. Slumpen blir därmed en viktig medarbetare. Ibland blir det bra och konstnären arbetar vidare med bred pensel. Ögon besjälar de drömska landskapen som jag kan känna som besläktade med klassisk kinesisk konst. Där är ansikten, än mer en svart katt med flickansikte. ”En betraktare i naturen”, kommenterar Katarina Lönnby.

Hennes skulpturer har också ansikten, dockansikten hon gjuter själv eller hittar på loppis. De bor i lampskärmar som blir kläder och kropp, formen är kvar men de är lindade med påklistrad gasväv och papier maché och bemålade.

– Den där dockan ska skjutas ut, säger Katarina Lönnby om Katapult, med två dockor och många lampskärmar.

Skulpturens bas är en propeller, den ger en air av rörelse till verket.

– När jag hittar en rolig grej så början jag associera. Det blir en berättelse.

 

Camilla Lundberg

En kort text skildrar händelserna i Lourdes. Jag har känt till att det är en ort som folk vallfärdar till i hopp om bot och bättring. Nu lär jag mig mer om Bernadette, bondflickan som såg syner omkring 1800-talets mitt. Hon blev nunna och efter sin död även helgon.

– Hon gick till kyrkans män och berättade vad hon hört och sett men de trodde inte på henne först. Sedan gick hon tillbaka till platsen och föll på knä, då sprang en vattenkälla fram, berättar Camilla Lundberg. En sjuk som drack av vattnet blev helt frisk.

Konstnärens målningar berör olika delar av berättelsen som fascinerar henne så. Hon pekar på dem, en efter en, och nämner vilken av de arton uppenbarelserna de anspelar på. De blir tydligare och tydligare, från en brun målning där ett huvud av den långörade ”lyssnande” Siddharta (den förste Buddhan) kan anas, via två rosafärgade med oläsbara tecken till en stor målning med bokstäver.

– Den rosa färgen förknippar jag med jungfru Maria. Hon är inte mycket mer än en ljusgestalt och ”Jag är den obefläckade avelsen” är helt obegripliga ord för den unga Bernadette. Därför har jag bara målat dem som tecken.

Buddhahuvudet ingår i konstnärens eget ”bildbibliotek” som hon återanvänder i sina målningar. Jag anar att tecken och händer också hör dit.

Den allra vackraste målningen, menar konstnären, är dock fönstret. Ljuset faller genom den djupa nischen in i rummet. Strömmen som flyter förbi utanför blir vattenkällan. Målningarna upphör att bara vara tavlor på en utställning och sammanfogas med fönster, kakelugn och vägg till en installation ägnad händelserna i grottan i Lourdes.

– Jag är så glad när jag fick det här rummet i det här stenhuset. Det är helt rätt plats att gestalta berättelsen i.

Text: Ann-Charlotte Sandelin
Foto: Nils-Göran Tillgren

CAMILLA LUNDBERG – BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

ANNIKA JOHANSSON – BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

KATARINA LÖNNBY – BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

KONSTFORUM Norrköping

7 – 22 februari 2015
Camilla Lundberg
Måleri
Annika Johansson
Måleri
Katarina Lönnby
Skulptur, teckning

LÄNKAR
Fra Angelico Noli me tangere
Bernadette Wikipedia
Camilla Lundberg hemsida
Annika Johansson hemsida
Katarina Lönnby info
Konstforum hemsida Facebook