Tiden går, sekund för sekund, i Magnus Larssons stop-motionfilm Klocka.

 

Det ska inte vara något tomrum!

 

Det går varken att ro eländet eller att sätta sig på den bräckliga stolen i galleri Kronan. Magnus Larssons konst handlar om att våga drömma, kämpa och låta sig misslyckas. Filip Lindberg ger dikten fysisk form och ljus i sin videoprojektion i Lilla galleriet.

 

The Great Escape. I bakgrunden syns Klockan.

 

Magnus Larsson

Jaha, vad är nu detta jag möts av? Ett bord? En båt? Bägge sakerna? Varken eller? Nej, det ser ju helt misslyckat ut; det går varken att ro eländet eller att sätta sig på den bräckliga stolen. Om man ställer en kopp på bordet ger jag mig tusan på att det faller ihop till en hög kaffeved. Det är ju byggt av oräkneliga träbitar hopfogade av häftklamrar. Hopplöst. Misslyckat.

Ja, det är just det det handlar om, berättar Magnus Larsson, att man kan lägga ner väldigt mycket energi och misslyckas. Men drömmen finns kvar, och det är det viktiga. Och ofta handlar konstskapande om detta, fortsätter han – man når inte ända fram, men nästa gång blir det lite bättre. Den här gången är misslyckandet medvetet (och rätt storslaget). Jag hoppas bara inget barn får för sig att sätta sig under vernissagen.

Utställningen har samma namn som filmen Den stora flykten med Steve McQueen från 1963 har i original. I den rymmer ett antal krigsfångar från ett tyskt läger under andra världskriget genom att använda list och uppfinningsförmåga. Det använder Larsson också, även om resultatet går åt pipsvängen. Jag får intrycket att han inte riktigt vill fly. Vill han det?

– Nej, det handlar mer om att hålla liv i fantasin och upprätthålla den konstnärliga frizonen, svarar han.

En annan del av verket är ett bildspel av en väckarklocka som tickar fram sekund för sekund. Varje bild är alltså ett foto som visas i exakt en sekund. In alles är det 14.400 bilder som tillsammans illustrerar kl 12 – 16, vilket är en normal öppettid för ett galleri. Givetvis går den rätt. Konstnären tvekar om det var 2004 eller 2006 som han påbörjade verket (men vad spelar tiden för roll?). Under tiden utvecklades hans teknik, ljussättningen blev bättre och han lärde sig vitbalansera. Jag har tur att se bildspelet mot slutet. Kanske kan det vara värt att stanna några timmar om man anländer vid lunchtid?

 

Tegelstenar? Seismologiska mätningar? Detalj av verket.

 

Den sista delen av verket är ett collage i tegelstensform av blyertsteckningar i form av vågor eller upprepade cardiogram. Eller är det seismologiska mätningar? Nej, det är helt oberoende teckningar på smala remsor av akvarellpapper (hundratals!) uppnålade på en skiva.

– När man har barn måste man hitta sätt att dela upp arbetet i olika delar. Det har blivit en arbetsmetod, kan man säga.

Ja, verkligen. Och det verkar inte spela Magnus Larsson någon roll hur lång tid det tar. Med en dåres envishet fortsätter han år efter år tills arbetet är klart. Eller är det det? Det finns 20 timmar kvar av dygnet att dokumentera. Och han medger att teckningen skulle kunna växa mer, kanske till den täcker ett helt rum.

I det inre rummet finns det tre verk till. ”Man skulle kunna kalla det The Great Escape version 2”, säger Magnus. Två är gjorda av papier maché, vilket är en teknik som består av tusentals delar som sätts ihop i lager på lager. Känns tekniken igen? Kräver det oändligt tålamod? Tar det tid?

Den ena är två hinkformer med ett par träslåar över, som det hänger en ”trasa” över. Tanken går omedelbart till båtformen i det första rummet. Men det här är också bara en form. En användning får man leta förgäves efter.

 

Fjärilarna under pågående fastsättning i Kronans inre rum.

 

Den andra ser ut att ha en användning, men det är bara en illusion. Från en pall går en tratt över till en slang som slutar i en skål. Det är klart att man får lust att använda den som pissoir (kanske mest kvinnor?), men eftersom allt är tillverkat av papper vore det en dålig idé. Pallen lär vara lika spröd som maräng, och uppsugningsförmågan får antas vara god.

Bägge konstverken är helt täckta av blyertskrumelurer. Det råder ett horror vacui – ett konstnärligt begrepp för rädsla för tomrum (ursprungligen från Aristoteles).

Det ställs på sin spets i det sista verket. Där sitter tusentals (har jag skrivit tusentals tidigare?) små stiliserade akvarellbilder av nattfjärilar och liknande uppnålade på en skiva. Hela skivan ska fyllas, men det är inte klart på pressvisningen. Jag tycker det är vackert och effektfullt med ett tomrum i högerkanten, men det tycker inte konstnären. Det ska inte vara något tomrum! OK, jag fattar.

Det bestående intrycket är att helheten är större än delarna, även om de är många. Och att tålamod är en dygd. Samt att man måste ha en vision och se slutet på arbetet. Vi ska vara tacksamma för arbetsstipendier för konstnärer.

Det är bara sex delar i verket Magnus Larsson ställer ut, men de väcker många tankar. Jag skulle säga tusentals.

 

Något om universums förhållande till pulverkaffe.

 

Filip Lindberg

Det som var ett litterärt verk vid namn (Ämne saknas) har tidigare recencerats här på Kultursidan.nu, så jag ska inte upprepa det. Men jag kan nämna att det består av en fiktiv mejlkorrespondans Filip har haft med sig själv. Eller… det är ju inte han som talar. Han ser sig som ett filter för olika personligheter som existerar på sociala media.

Men nu är det plötsligt något annat än bara poesi. Och det beror inte bara på att det har flyttat in på ett galleri. På något vis tar det fysisk form och interagerar med betraktaren.

Det är stor skillnad mot att läsa Filip Lindbergs skärmdumpar från en iPhone på en iPhone eller en dator mot att se det som ett bildspel. På ett sätt förlorar man kontrollen. Man kan inte längre styra lästakten själv, och det går inte att gå tillbaka. Det är en nackdel, om man ser det som litteratur.

Men om man ser det som konst i en vidare bemärkelse blir man mer en del av verket. Till att börja med är Kronans Lilla galliet just litet, trångt och bunkeraktigt. Man kan inte stå framför projektorn, utan man måste trycka sig mot väggarna. Är det en lätt släng av klaustrofobi jag känner här? Och då är vi bara två. Orden på telefonen är nu STORA ord. Att sidorna var komponerade från början blir ännu tydligare nu.

Sen kan det ju faktiskt bli en kollektiv upplevelse om alla tränger in sig där samtidigt. Kanske uppstår diskussioner? Chansen är i alla fall större än kring en telefon. Blir det slagsmål? Nja, kanske inte, men ni kan väl försöka att bli lite osams. Rösterna som talar på skärmen är inte heller överens.

Nej, det är inte bara litteratur längre.

(Bara?)

Text och foto: Michael Strandhed

MAGNUS LARSSON – BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

FILIP LINDBERG – BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

KRONAN Norrköping

7 – 22 februari 2015
Den stora flykten
Magnus Larsson

LILLA GALLERIET, KRONAN Norrköping

7 – 22 februari 2015
(Ämne saknas)
Filip Lindberg

LÄNKAR
Den stora flykten imdb
Magnus Larsson hemsida
Galleri Kronan hemsida Facebook
Poesi som en humanistisk dator recension Kultursidan.nu 14/7 2014