Violet Green and all between spelade på Crescendo i onsdags kväll.

…lite för kliniskt och… ja, folkbildande

Det är trångt om saligheten på Crescendo. Varenda extrainsatt stol blir snart upptagen, och många möts av lappen ”Utsålt!” och får vända i dörren. En kort stund tror jag att jag har en sittplats, men det har recensenter inte rätt till får jag veta. NT:s Mats Granberg verkar få samma behandling, för jag ser honom irra omkring senare. Nå, det gör mig inte så mycket. Jag måste ändå gå runt och fota.

Bildspel. Vaudevillebluesen var jazzinfluerad.

Föreställningen är väldigt pedagogisk och folkbildande. Kronologiskt presenteras kvinnliga bluesartister som Mamie Smith, Bessie (”The Emperess of the Blues”) Smith, Gertrude ”Ma” Rainey m fl. På en duk visas en lika pedagogisk PowerPointpresentation. Det är väldigt folkbildande.

Nu tillhör väl inte jag direkt målgruppen för kvällens föreställning. Jag tycker vaudevilleblues är alldeles för jazzinfluerad, men det verkar inte de andra på jazzklubben tycka. Sen är jag ju alldeles för ung (bara medelålders). Antagligen är jag för dum att folkbilda också.

Fast jag älskar 1920-talsblues. Och visst är det kul att höra historier mellan låtarna bland annat om hur Gladys Bentley flirtade med kvinnorna i publiken. Här ikläder sig gitarristen Ulla Wrethagen en tophat och showar ut till ”Worried Blues”.

Och om hur Bessie Smith berättade för Ma Rainey att hon hade 12 kvinnor i sitt stall och att hon kunde få vem som helst av dem varje kväll. Till det serveras Lucille Bogans (”känd för sina barnförbjudna texter”) ”B D Woman Blues” kryddad med en smekande saxofon, spelad av Elsie Petrén.

Och visst småskrockar jag lite gubbsjukt åt Trixie Smiths ”My Man Rocks Me” (”steady roll…”, jojo.) och åt Alberta Hunters ”My Handy Man”. Bluesen har alltid haft de snyggaste sexuella omskrivningarna. Men jag rodnar inte.

Top hat. Gitarristen och sångaren Ulla Wrethagen showar till Worried Blues.

Och inte heller tänder jag till. Jag menar på musiken. Det är lite för kliniskt och… ja, folkbildande. Jag råkar inte i självsvängning, som jag så ofta gör när jag lyssnar på blues.

Hur mycket bättre tyckte jag inte det var att höra Shoutin’ Red framföra sin 1920-talsblues ensam men akustisk parlourgitarr på NP33 på Kulturnatten? Var var ni då, Crescendomänniskor? Hon ingår också i periferin till den hyllade föreställningen ”Ladies Got The Blues”, där unga kvinnor tolkar äldre kvinnliga bluesmusiker (närmast på Fashing 23 maj, och på bluesfestivalerna i Huddinge och Åmål därefter).

Så när ensemblen kommer fram till 1929 och depressionen och deklarerar paus anser jag och min kamrat att det är passande att lämna lokalen. Säkert blev det bättre i den andra halvan, det brukar ju bli det. Och resten av publiken verkar både glad och nöjd. Vad vet väl jag om blues? (Jo, en hel del.) Kanske har min vinterdepression inte gått över än.

Text och foto: Michael Strandhed och Sven Åke Molund

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

CRESCENDO Norrköping

11 februari 2015
A tribute to Women Pioneers in Blues and Rock’n Roll
Violet Green and all between
Manus: Lena Ollmark
Regi: Johan Sundberg

MEDVERKANDE
Ulla Wrethagen, gitarr och sång
Jenny Fall, sång och banjo
Lena Andersson, bas
Anna Hammarsten, piano och sång
Elsie Petrén, saxofon
Eva Grund, slagverk

LÄNKAR
Ladies got the blues recension
Violet Green and all between hemsida
Crescendo hemsida Facebook