Elin Bell inledde musikfestivalen Where’s The Music? i Laxholmskällaren i Arbetets museum. Pannan är rynkad och ögonbrynen snedställda när hon sjunger på fullaste allvar.

Luffare och nunna med änglalik röst

Då var festivalen Where’s The Music? igång. Vi kan väl kalla det att Ida Bell inleder den, även om det är två akter till som börjar kl 18:00? Hon har nämligen det övertaget att ursprungligen vara bördig från Norrköping, och FKP Scorpio har ju haft den goda traditionen att låta sådana artister inleda de två festivalerna på Bråvalla.

Bandet (en basist, en trummis och en klaviaturspelare) bär alla vita skjortor i kontrast mot Elin, som är helt svartklädd med en vit krage.

Bandet (en basist, en trummis och en klaviaturspelare) bär alla vita skjortor i kontrast mot Elin, som är helt svartklädd med en vit krage. Det ser kanske lite prästaktigt ut, men mest av allt signalerar det sorg. Och det är inga glada melodier vi får. Pannan är rynkad och ögonbrynen snedställda när hon sjunger på fullaste allvar.

Det har skrivits så mycket om Elin Bells sorg, och att hon förlorat två närstående, att jag inte tycker jag ska upprepa det. Men det är klart att det märks. Fast hon har vänt svårigheterna till en styrka och införlivat allvaret i musiken. Ingen i publiken visar någon tendens att vilja dansa, men vi kan inte ta ögonen från scenen.

Mycket beror det på Elins egen inlevelse. Hon rör sig hela tiden, men inte på ett sätt som känns repeterat utan det är musiken som rör på henne.

Musiken, ja. Den känns välproducerad men daterad. Och datumet ligger väl ganska exakt 30 år tillbaka i tiden – 1985. Den är dock inte så överproducerad som på den tiden utan ganska minimalistisk. I andra låten tar trummisen till en syntxylofon, och det blippar och bloppar både till höger och vänster. Det är nog lättare att ta till sig om man inte var med på den tiden, vilket inga av scenpersonerna var. Mig ger det otäcka associationer till plastig och ytlig musik.

Vilket faktiskt är allt annat än vad de faktiskt spelar, det är bara mitt eget bagage som spelar mig ett spratt. Lycklig varde den som icke var född på den tiden.

Depressionen djupnar när trummisen sätter sig bakom en cello och spelar på singellåten Over And Out.

Hennes skiva släpptes för bara en vecka sedan, och den har fått genomgående bra recensioner. Möjligen, påpekar några, låter det för snyggt och radioanpassat. Den kritiken försvinner när man ser hur djupt engagerad hon är på scenen.

När de spelar When We Turn (en kärleksslåt) förändras hennes kroppsspåk direkt. Men när trummisen i stället sätter sig bakom en cello och spelar på singellåten Over And Out känns det som depressionen djupnar. En cover på en Jens Lekman-låt bryter av genom att vara lite rockigare.

I publiken sågs Studiefrämjandets musikansvarige Patrik Hyberts spana in Livekarusellens tidigare vinnare Elin Bell (tillsammans med sin syster år 2000) sjunga att hon ”feel like a tramp and I think like a nun”. Men rösten var änglalik.

Text: Michael Strandhed
Foto: Ann-Charlotte Sandelin

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

LAXHOLMSKÄLLAREN Norrköping

12 februari 2015 kl 18
Elin Bell
Publik: 45 pers
Prod: Where’s The Music?

LÄNKAR
Elin Bell hemsida Facebook skivrecension WTM-presentation
Where’s The Music? hemsida Facebook
Här’ä den nya musikkonferensen! reportage Kultursidan.nu 12/2 2015
Här är musiken under vinterns festival! reportage Kultursidan.nu 11/2 2015