Heta piller i vinternatten. Kvällens höjdpunkt är Devil Man i den (bästa) versionen som finns på Blues Pills EP somsläpptes i juni 2014.

…som en DC3:a som går in för landning

Redan vid första takten står det klart att konserten börjar på samma sätt som skivan. Ett taktfast mullrande kastar oss in i High Class Woman, och vore det inte så trångt skulle man tryckas baklänges. Sömlöst övergår den i plattans andra låt Ain’t No Change på ett sätt som jag alltid har tyckt den borde göra.

Alltid är, i det här fallet, ända sedan den 28 juli förra året då plattan släpptes. Men tiden sträcker sig tillbaks till 1970 rent ljudmässigt. Jag vill påstå att bandet har lyssnat på Fleetwood Macs mästerverk Then Play On nästan lika mycket som jag har gjort. Vi talar om den tidiga bluesinkarnationen av det bandet med Peter Green i spetsen. Men vi talar inte om en rip-off, utan om att inspireras.

Inspirerad av de bästa. Elin Larsson har ett starkt utspel

Det låter som en DC3:a som går in för landning med Janis Joplin vid spakarna. Fast sångerskan Elin Larsson brukar hävda Big Mama Thornton, Etta James och Aretha Franklin som inspirationskällor. Det brukar recensenter ignorera, men jag förstår vad hon menar. Fast utspelet ligger inte (en lite mindre hes) Janis långt efter.

No Hope Left For Me är hårdare än på skivan, och Elin vaggar och tar i ända från de barfota tårna. André Kvarnström bakom trummorna (även han från Örebro) verkar prova om det går att slå sönder dem. Det här brukade vara en ballad. Nej, jag klagar inte.

Så spelar de en cover på Tony Joe Whites Elements and Things, och jag undrar hur de har tid med det när de bara har 45 minuter på sig att spela. Tappar de inte lite, lite tempo nu? Men så drar den blott 18-årige franska fantomgitarristen Dorian Sorriaux ett wah-wahsolo som får mina mungipor att dras uppåt igen. Han gör mig glad hela tiden, förresten.

Fantomgitarrist. Dorian Sorriaux är fransmannen i det svensk-fransk-amerikanska bandet.

Kvällens höjdpunkt är Devil Man i den (bästa) versionen som finns på EP:n. Den som börjar med att Elin Larsson sjunger a capella innan allt brakar loss i vrål och tunggung med amerikanen Zack Andersons basspel som en fast grund. Sen övergår den i ett lugnare med bankande trummor-parti som är så nära ett plagiat av Fleetwood Macs Coming Your Way att man inte kan undgå att uppfatta det som en hyllning. Bra smak är aldrig en börda. Bra musik tål att upprepas.

Balladen Little Sun och och stämningshöjaren Astralplane avslutar den allt för korta konserten. Man får väl se dem igen på nån jättearena. Frågan är om det kan bli bättre än så här? Kan något det? 1970 fick jag inte gå på rockkonsert för mamma, men nu har jag tagit igen förlusten.

Bättre bot för vinterdepression än Blues Pills finns inte. Doktorn ordinerar upprepade doser. En liveplatta släpps i dagarna, som kanske kan hålla livsandarna vid liv. När jag går hem vid kl 2 sitter en koltrast och sjunger. Vintern är slut.

Text och foto: Michael Strandhed

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

DYNAMO Norrköping

12 (eg. 13) februari 2015 kl 01
Blues Pills
Publik ca 350 pers
Prod: Where’s The Music?

LÄNKAR
Blues Pills hemsida Facebook skivrecension WTM-presentation
Where’s The Music? hemsida Facebook
RECENSIONER
WTM – Förtrollande Aurora på Dynamo recension Kultursidan.nu 14/2 2015
WTM – Kryddat med The Durango Riot recension Kultursidan.nu 13/2 2015
WTM – Musiken rör på Elin Bell recension Kultursidan.nu 13/2 2015
KONFERENSEN
WTM – Rätt evenemang stärker staden reportage Kultursidan.nu 14/2 2015
FÖRHANDSARTIKLAR
Här’ä den nya musikkonferensen! reportage Kultursidan.nu 12/2 2015
Här är musiken under vinterns festival! reportage Kultursidan.nu 11/2 2015