Glittrande guldskor. ”Stay Gold”, som senaste albumet heter, betyder att behålla sin ungdomlighet, sin nyfikenhet.

 

”Stay gold” betyder att behålla sin ungdomlighet

 

Två unga flickor på en stor scen i en jättestor konsertlokal borde kunna bli nervösa. Men nu har ju Johanna och Klara så mycket rutin och erfarenhet från liknande ställen runt om i världen att de verkar alldeles oberörda, ja hemtama rentav.

De chocköppnar spelningen genom att först dra titellåten från förrförra succéskivan The Lion’s Roar (2012) och därefter tittellåten från nya (2014), och ännu mer hyllade, Stay Gold. Bägge låtarna är så starka att de vore självskrivna som extranummer. Den sortens konstnärliga självmord imponerar stort på mig. Vad ska nu komma?

En ”partylåt om en medelålders kvinna som hatar sitt liv”, minsann. Ännu bättre. Den släppte de även som singel från förrförra plattan. I Belgien blev den en mindre hit, noterar jag.

 

Johanna närmast på klaviatur. De backades upp av en skotte på pedal steel och en Brightonbo på trummor.

 

De berättar att Norrköping år 2008 var en av de första ställena de spelade på. Då var Klara 16 och Johanna var 18 och spelade keyboard för första gången. 40 personer var i publiken (den summan har 30-dubblats till i kväll). Men systrarna Söderberg har gått som vanliga människor på stan och ätit semlor på Lindahls – glutenfria, förstås. Jag undrar om pappa Benkt (f d gitarrist i Lolita Pop) fortfarande är ljudtekniker och håller ordning på dem. Inte för att det behövs.

De är så samspelta att de dricker vatten synkroniserat mellan låtarna. Och så talar de varmt om Mike Mogis (från gruppen Bright Eyes) som har producerat deras 2 senaste plattor, och hur det var att få jobba med en barndomsidol. Barndom (?), tänker jag. Det var ju nyss! Glömmer att de är så unga.

Ljudbilden är lätt och luftig med Klara på akustisk gitarr och Johanna på klaviatur. De är bara uppbackade av en skotte på pedal steel och en Brightonbo på trummor (jag hinner tyvärr inte uppfatta namnen). Det är skönt, för de senaste skivorna är väldigt producerade.

Överproducerad, sa jag inte, men nog har Mogis tagit i i mesta laget med den senaste. Den svenska kritikerkåren slog knut på sig själv när den skulle lovordas förra året. Den är jättebra, men det var konstigt att ingen ville sätta ett lägre betyg än en 5:a. Särskilt som den förra skivan var bättre, vilket visat sig i internationella betyg och försäljning.

 

Klara Söderberg spelar akustisk gitarr. I Waitress Song, en av kvällens höjdpunkter, visar hon vilken pipa hon har.

 

Waitress Song är en av kvällens höjdpunkter, där Klara verkligen visar vilken pipa hon har. En dröm om att drömma sig bort och börja om på nytt. Scott spelar utmärkt lap steel hela kvällen, utom just här där det gnisslar illa.

Vi vill alla påstå att vi har gillat dem sen de gjorde Ghost Town, men de flesta av oss ljuger. Här kopplar de i alla fall ur mikrofonerna, kliver fram till scenkanten och sjunger oförstärkt. Publiken håller andan och sjunger tyst med. Vi är med i en hemlig klubb. Att de ändrar texten till ”a Norrköping window view” skadar inte heller. I de tysta partierna ackompanjerar Flygelns fläktsystem.

Med tanke på senaste skivans namn är det inte konstigt att de har guldskor. Johanna har också guldbrokader på sin kortkorta kjol, medan Klara klädd i hippiefransar har ett guldbroderat gitarrband. I övrigt är alla svartklädda. ”Stay gold” betyder att behålla sin ungdomlighet, nyfikenhet.

Jag visste att det inte gick att sjunga introt till My Silver Lining så tungvrickande som på skivan. Men det är en riktig cowboysong.

”Känner ni till Jack White?”, frågar de. (Amenherregud! Jo.) Jag förstår att de var starstruck när han ringde och frågade om de ville sjunga kör en aning, och det var innan de hade slagit igenom. De kör en kortversion av Seven Nation Army (White Stripes) innan en cover av sololåten Love Interruption. Ja, han hade dem som förband.

Den (officiella) avslutningslåten blir Wolf. Ett kul grepp, eftersom den inte är släppt på album (bara på singel). Det är en etnorytmisk indianinspirerad historia. Belysningen börjar i rött, men skiftar till grönt efter halva låten. (Det är väldigt bra ljus hela kvällen, förresten. Återhållet, men effektivt. Ofta riktat mot taket. Ett lätt dis framhåller strålarna.) Systrarna går av scenen, men trummorna fortsätter framkalla andar i flera minuter.

 

Från 40 till 1200 personer. Publiken har växt sedan First Aid Kits första spelning i Norrköping 2008.

 

Eftersom en råddare stämmer gitarren är vi aldrig oroliga, och efter två minuter är de tillbaks. Vi får tre extranummer med ren fullblodscountry. Man undrar nästan var lassot är, men de lyckas skrika ”straight to Hell” mer trovärdigt än på skivan. En aning joddel slipper också ur strupen på Klara. Och hon har en tendens att ofta gå upp i sprucken falsett precis som…

Emmylou är förstås rätt avslutningslåt. Som en hyllning till henne och June och Gram, och som en programförklaring för countryn. Och det är det. Och indie och folk, och vad du vill. Musik.

Cyndi Laupers Girls Just Want to Have Fun ljuder ur högtalarna och markerar att det är slut på riktigt. Det är sant att de är flickor som roar sig, men det är också ett citat ur deras låt Waitress Song (som i sin tur citerade Lauper), noterar jag med ett leende. Det var det närmaste rundgång det kom i kväll.

Text och foto: Michael Strandhed

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

FLYGELN Norrköping

17 februari 2015
First Aid Kit
Klara och Johanna Söderberg
Konsert
Publik: 1200 (fullsatt)

LÅTLISTA
The Lion’s Roar
Stay Gold
Blue
King of the World
In the Hearts of Men
Waitress Song
Shattered & Hollow
Ghost Town
My Silver Lining
7 Nation Army
Love Interruption
Master Pretender
Wolf
The Bell
Heaven Knows
Emmylou

LÄNKAR
First Aid Kit hemsida Facebook YouTube 1 YouTube 2 recensioner kuriosa