Våryr tjur på språng. En av Caroline Creutzers tre tjurstudier som är med på utställningen. De andra två tar det lite lugnare.

 

Islossning och fågelkvitter

 

Skilda rum men gemensamt tema: Vårkänslor heter Caroline Creutzers och Heléna Adelmanns utställningar på Galleri Sander i NP33. Skulpturer i brons och sten berättar om frustande liv. Stilla naturporträtt i skickligt samspel med ljus och färg. Får det vara så här vackert? Ja, det får det.

– Det var den här Ekorren som satte igång allt, säger Caroline Creutzer och visar inte alls på sin egen Ekorre i kopparbrun brons som just tagit mark efter språnget, kroppen i högspänd båge med både nos och svans i backen.

Nej, det är Heléna Adelmanns pigga krabat med tofsar på de uppstickande öronen. Porträttet med ekorren på staketet ska hänga på väggen som en hälsning från fotogalleriet i en annan del av NP33.

 

Caroline Creutzer genom öppningen i Vandring mot ljuset där marmor från Kolmården bär marmor från Carrara.

 

Caroline Creutzer

Det blev en viss uppståndelse när Caroline Creutzer ställde ut på Galleri Sander tidigt på hösten 2012. Ett slags hemkomst för flickan som tillbringat somrarna vid Glan och borrat tårna djupt i sjöbottnens blålera. Det var den hon skulle viga sitt liv åt, tänkte hon då. Det blev stenen i stället, den vita marmorn från Carrara. Italien. Frankrike. Tyskland. Och bronset.

Faktiskt så känner jag igen en av skulpturerna, en kvinnokropp till hälften sjunken i grönströmmande bronsvatten. Men den ingår inte i den egentliga utställningen som står innanför glasväggarna till Chamberts rum.

Innanför är det djuriskt, det är form och material. Utgångspunkten är idéer som hon gestaltar i hela spannet mellan abstraktion och föreställande. Längst in pågår islossning, hörs brunstbröl. Tätt och intensivt. Renen böjer nacken med sina stora gyllene horn. En våryr Tjur på språng far iväg som en raket, från de andra i flocken. Älgen övervakar allt från andra sidan vattnet, där Våg efter Våg sticker upp, urholkade isflak som pressats mot varandra och rundslickats av nollgradigt vatten. Djuren i brons, vågorna i sten. Men Geten, i blandmaterial med blåglans över bandageremsor och mer, drar sig undan, blickar oseende, likt oraklet i Delphi, bort mot fjärran.

I en annan del av rummet möter mer av människors liv. Som tvådelade Kompromiss där kropparna berör och balanserar varandra – med mycket luft emellan.

– Det som är det viktiga i en relation är att ge varandra utrymme. Man ska jobba med utrymmet varje dag, menar Caroline Creutzer som putsat upp bronset där utrymmesytorna gnistrar gyllenmjukt mot varandra.

 

Älgen vaktar utställningen mittskepps. Såväl kropp som horn är i brons, det är ytbehandlingen som skiljer.

 

Brons är en legering, en blandning av metaller. Genom olika ytbehandlingar växlar dess uttryck från matt ärggrönt till glänsande kopparbrunt och gnistrande guld. Dessförinnan måste det finnas en modell att gjuta av.

Caroline Creutzer bygger modeller av mycket. Vanligt är lera som vid behov armeras med ståltråd. Både före och efter att leran torkar behandlar hon ytan, som kan vara blankslät alternativt ges liv och grov struktur av verktyg (”jag har en tandläkarborr också”) eller kornig chamotte, som vi känner från keramiken.

Gjutningen är en process som genomförs i flera steg, och där Caroline Creutzer slutligen samverkar med skickliga hantverkare. Där modellen var står till slut dess avkomma av brons. Nyfödd är den stickig som en igelkott, piggarna måste bort innan ytan kan slutbehandlas.

Tjur på språng i våryran är dock gjuten med ännu fuktig lera, ett nytt och radikalt grepp som Caroline snappade upp idén till när hon såg en film på en utställning med en annan konstnär.

Brons och sten kräver båda långa processer, därefter upphör likheterna till dess att slutresultatet är nått. Det kan rentav så vara att en stenskulptur får stå modell för brons, här står en ensam Våg i brons invid sitt stenvita ursprung.

– Jag jobbar mycket i sten, tänker mycket i sten, säger Caroline Creutzer och visar muskler som berättar om det tunga, tuffa och tålamodskrävande arbetet.

Favoritmaterialet är stenar av marmorn från Carrara som lossnat och fallit ner i floden för länge sedan. Tiden och vattnets lopp har rundat av de skarpaste kanterna. ”Potatisar” kallar hon dem. Perfekta för alla vågor. I mina ögon ser det ut som att hon bara fortsatt naturens och erosionens förlopp, skapat organiska former ut det oorganiska materialet. Men hon pekar på hur hon lämnat den helt obearbetade ytan här, och de egna spåren efter olika arbetsmoment där.

 

Från stenpotatisar till Våg. Dekorationerna på ytan vittnar om processens många steg, från obehandlad yta till märken av hammare och såg.

 

”Potatisarna” har yttre skador som måste bort. Hon ”skalar” med korta mejselhugg – ner och bort – innan själva skapandet kan börja.

– Jag har en cirkelsåg som skär in i stenen som om den slantar upp salami.

Skivorna tas bort med pneumatisk hammare och mejsel som formar stenen. Det är både tungt och tufft. Slutligen är det dags att bearbeta ytan, halva arbetstiden går åt detta, med först fil, sedan sandpapper från 60 graders grovhet till 1200. Timmar, dagar, många dagar.

– När jag kommer till sandpapperet så släpper jag skulpturen och börjar tänka på nästa. Det är meditativt.

2012 års återkomst gav synbart resultat. Den vita marmorn från Italien möter den gröna från Kolmården. En vandring mot ljuset, hennes senaste verk som bara är några dagar gammalt, följt av Kyssen. ”Ser du hennes öga där? Den där fläcken.”

 

– Den skyddar blomknoppen innan den slår ut. Heléna Adelmann invid favoritbilden Protection.

 

Heléna Adelmann

Längst in, förbi NP33:s ramverkstad, ligger det svarta fotogalleriet. Heléna Adelmann har ställt dit ett stort fång av tulpaner. Fåglarna kvittrar (från högtalaren) och vårens och försommarens rikedom lyser från väggarna. Heléna Adelmann fotograferar.

Det var i naturen Åbybon Heléna Adelmann började fotografera på allvar för fem år sedan. Hon visar faktiskt några få tidiga bilder på utställningen – de står sig väl bland de övriga. Även om motivkretsen breddats till stadsmiljöer och arkitektur (som vi tidigare kunnat se på NP33) är det blommorna hon ständigt återvänder till. Med tiden har hon lärt känna sina jaktmarker i Kolmården väl.

– Det är avkoppling för mig. Jag kan ligga i timmar med mitt makroobjektiv. Jag ser så mycket mer och uppskattar så mycket mer, det öppnar sinnena.

Ett stort välspunnet spindelnät, vattendropparna sitter tätt på varje tråd. Så här nära är det likt en fantastisk pärlcolliér, en naturens slösande rikedom.

 

Får det vara så här romantiskt 1800-talsvackert som i First rose? Ja, det får det.

 

– Jag tar tusentals bilder men jag tittar inte på dem. Inte då, berättar Heléna Adelmann. Jag tittar på dem ett halvår eller ett år senare, låter dem rulla förbi. Jag kanske har världens bild i datorn som jag aldrig kommer att se.

Någonstans fångar en bild hennes blick. Den har något, det som gör den bra. För Heléna Adelmann är det början till något som hon lägger långa timmar på i datorn, för att förstärka och framhäva, pixel för pixel. Eller dölja.

First rose, den allra första på en vit törnrosbuske. Nyutsprungen vit mot den försvinnande bakgrunden bortom syskonens knoppar. Utan glas och på matt papper ger den mer intrycket av en romantisk 1800-talslitografi än ett naturtroget återgivande fotografi.

– Jag har lagt på ett halvtransparant lager, ganska mörkt. Och sedan tagit bort det så att det jag vill ha kommer fram.

– Jag har försökt att få ihop bilderna i grupper. Jag vill att utställningen ska kännas generös, som en stor bukett med tulpaner, säger Heléna.

Det gör den även om jag önskar att utställningsrummet under några veckors tid vidgar sig för att ge mer av utrymme, lite luft mellan grupperna.

Krokusar, kallans skål, liljekonvaljens små bulliga klockor på rad. Måsar, gräsänder, hönan Lady Sussex. Den fria naturens flora och fauna bryts mot trädgårdens mot färgstämningar mot Kacklet i hönshuset.

– Sen är det en liten serie från Strömmen, med fåglar. Det är lite på kul. Sånt gillar jag.

 

Ursprungbilden vändes upp och ner, hästen kapades bort och enbart dess spegelbild i vattnet blev kvar. Som ett självporträtt.

 

Datorns digitala verktyg är näst intill oändliga och hon har lärt sig hantera dem allteftersom. Fotografen med ögat blir bildskaparen.

– Jag vet aldrig vad jag ska finna. Jag vet inte ska som ska komma ur kameran och vad som händer i redigeringen, allt sker väldigt spontant. Om jag inte är inspirerad – det händer ju också – kan det gå flera dagar utan att det blir bra.

Vad driver dig?

– Ovissheten. Jag vet inte vad jag är ute efter. Jag vill överraska mig själv. Jag leker.

Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

CAROLINE CREUTZER – BILDSPEL – KLICKA PÅ BILDENS PILAR

HELÉNA ADELMANN – BILDSPEL – KLICKA PÅ BILDENS PILAR

GALLERI SANDER/NP33 Norrköping

28 februari – 18 mars 2015
Vårkänslor
Caroline Creutzer, skulptur
Heléna Adelmann, fotografi

LÄNKAR
Heléna Adelmann hemsida
Caroline Creutzer hemsida
Galleri Sander/NP33 hemsida Facebook
Former ur sten och prövade färglappar på NP33 reportage Kultursidan.nu 14/2 2013
Glödande resminnen på NP33 reportage Kultursidan.nu 9/5 2014
Färgstarka foton från Paris på NP33  reportage Kultursidan.nu 15/10 2013