Detalj. Kurbitsrankor slingrar sig utmed skogsnymfens arm.

 

”Ögat är rött. Rött betyder rädsla.”

 

Under många år höll Elena Petersson fast vid det klassiska måleri hon lärt sig i Ryssland. Det skulle vara realistiskt, skildra ljus, luft och material. Hon har särskilt företrätt ett friluftsmåleri, bjudit hit friluftsmålare från andra länder och ordnat utställning.

I utställningen Två språk – två olika uttryck visar hon ett måleri som kommer inifrån. Någonting har hänt.

 

Morgondimma. För Elena är det ett minne från när hon var flicka hos mormor.

 

I sanningens namn ska sägas att på ABF Bergslagsgården hänger sex sommarljusa oljemålningar med titlar som En solig dag i Rhododenrodalen och En pionfamilj. Det är grönt och skönt och märkligt fritt från skuggor som gör att realismen får en air av naivistiskt måleri. Det är stilla och rent och märkligt fritt från störande element.

Ett av de blommande verken är dock annorlunda, och då menar jag inte höstmålningen Den brinnande busken. Morgondimma ger en känsla av 1800-tal, den diffusa bakgrunden skapar stämning och jag anar en egen lyster i blommorna.

– När jag var liten väckte mormor mig tidigt när dimman låg kvar. Gräshopporna lät jättehögt och det luktade starkt. Sedan steg solen upp och det blev tyst och torrt och som vanligt igen.

I en annan del av utställningslokalen visar hon sitt nya måleri. Låt mig kalla det att hon rört sig genom konsthistorien, om det är framåt eller bakåt är oklart (den sovjetryska konstpolitiken uppmuntrade först de tidiga modernisterna innan det realistiska måleriet blev idealet under Stalin).

Motiven bryts upp, ansikten och föremål kommer in och kombineras till blir berättelser. Det är som om landsmannen Chagall målat på Picassos vis, men med Elena Peterssons hand och med hennes regler om att hålla sig till högst tre färger, om än med nyanser, i varje målning.

 

Pied Piper. Det finns en cirkulär linje i verket, som gör att det kan ses på alla ledder.

 

I lätt abstraherade Pied Piper, innehållsrik med detaljer och symbolik, är själva måleriet fortfarande stilla och rent. Hon pekar dock på färg som fått rinna som två tårar nerför bilden. Inte något av de många ansiktena möter betraktarens blick. Elena Petersson uppmärksammar mig på att alla har sänkta ögonlock. Även om färgerna är glada så vill de inte avslöja sitt inre. Ett öga möter blicken.

– Men det är rött. Rött betyder rädsla.

Hon visar också på clownens allvarliga mun i mitten av den stora glada målade munnen i målningen Cirkus. Och hur bildernas komposition med cirkeln som bas gör att de kan vridas, varje sätt att hänga påverkar berättelsens perspektiv.

– Jag känner att det är det här jag vill måla nu. Jag njuter av det, kommer djupt in när jag målar.

– Jag tyckte det var viktigt att hålla på traditionerna: Aldrig skulle jag måla modernt, jag försvarade det så länge. Men sedan när jag prövade att måla utan att tänka…

Vägen till de nya bilderna gick genom något hon kallar ”kludd”, färgsprakande måleri mot mörk bakgrund med tjocka färglager och tydliga skrapningar. Inget föreställande, ingen symbolik. Rent materialistiskt måleri som hon inte ser som sitt konstnärliga val även om de fått följa med på utställningen. Kanske också för att de inleder färgskalan på väggen, Elenas egen regnbågspalett.

Och fort har det gått, överraskande fort. Väl över till det nya pockade bildserien på, föddes under veckan före utställningen.

 

Två av de fyra verken i akvarellserien Skogsnymf.

 

Viktig, kanske viktigast i denna berättelse om förändring, är en serie akvareller i månbelyst nattblå färg. Här cirkulerar motiven kring folksägnen om Skogsnymfen, hon som lurar männen i nattens dunkel.

– Skogsnymfer är unga kvinna som svikits av sina pojkvänner och dött av olycklig kärlek. Nu vill hämnas på alla män. Om nätterna lämnar de sina gravar för att locka männen till vattnet där de drunknar.

De stereotypt yppiga formerna är ett medvetet val – ”alla män reagerar på de formerna” säger konstnären bitskt. Mot det stereotypa har hon bearbetat ytan både före och efter att motivet målats. Stearin som skyddar mot akvarellfärgen ger konturer, brösten får en ljus rundning. Stänk stör i dunklet och växtrankor, målade med fin pensel, fäster på huden som tatuerade kurbitsmålningar.

Serien om Skogsnymfen har hon signerat med EP. De nyaste verken har däremot fått signaturen EK, Elenas ursprungliga signum. Även om hon själv gått vidare inser hon att signaturen är mer övergripande än byte av stil, motiv och mening.

 

Docka med symaskin.

 

I en monter i utställningsrummet ställer mor och dotter Dorota och Julia Dola ut handsydda dockor. Roligt är att se de välgjorda modellerna med stark retrokänsla från 1960-tal och fyndiga detaljer.

Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

ABF BERGSLAGSGÅRDEN Norrköping

5 – 29 mars 2015
Två språk – två olika uttryck
Elena Petersson
Måleri

LÄNKAR
ABF Bergslagsgården Facebook utställningen
Färgstark friluftsmålare skildrar Norrköping  reportage Kultursidan.nu 7/9 2012
Ryska konstnärer målar i Norrköping reportage Kultursidan.nu 8/8 2011