My Love, Don´t Cross That River – Filmen följer ”de hundraåriga turturduvorna” de sista femton månaderna i ett 76-årigt äktenskap. På dagarna är det gamla paret klädda i matchande traditionella koreanska kläder. På nätterna somnar de hand i hand. Årstiderna växlar och det blir höst och vinter, liksom i människornas liv. En vacker och rörande film om livslång kärlek. Filmen deltog i Tempofestivalen.

 

Drömläge med filmfond och fin biograf

 

Varför görs det så lite dokumentärfilm i Östergötland? Och när filmerna görs, varför har de så dåligt självförtroende? Var är de skoningslösa berättelserna om vår samtid? På gatorna drar folk hela flyttlass. De gamla bruksorterna med de nerlagda industrierna kämpar för att överleva, hålla huvudet ovanför vattenytan och kippar efter luft. Men på dokumentärfilmsfronten intet nytt.

Det borde vara ett drömläge för en ung filmare, med filmfond i antågande och en hel kvalitetsfilmsbiograf att visa sina verk i. Cnema i Norrköping visar nya svenska biodokumentärer på löpande band.

 

Silvered Water: Syria Selfportrait – Kriget i Syrien skildrat med hjälp av en exilfilmare i Paris. 1000 och 1 filmbilder av syrianer inklusive sina egna. En kvinna kontaktar filmaren och frågar vad hon tycker han ska filma i Homs. Tillsammans gör de den här filmen. Det enda som gör filmen uthärdlig är tilltalet, längtan efter fred och frihet, den poetiska tonen och vägran att ge upp inför det inhumana. Mycket starka bilder. Kriget inifrån filmat med människors egna kameror och mobiltelefoner. Tempo dokumentärfilmfestival: Hedersomnämnande Stefan Jarl International Documentary Award

 

Det görs dokumentära filmprojekt här men inte i närheten av vad som borde vara rimligt. Blod, skam och fläckar som kretsar kring menstruation av Elin Bennett och Louise Berg och Gustav Skogens dokumentära projekt om journalistisk aktivism mot sociala orättvisor i tredje världen, är undantagen som bekräftar regeln. Två projekt som ännu har långt kvar innan de är färdiga. Ytterligare en av dokumentärfilmens charmerande egenskaper, den kräver tid.

Det är dock endast en rännil där andra regioner flödar. Det finns en risk när en region lämnas ogestaltad, oberättad. Det är just det: Den gestaltas inte. Poängen med dokumentärfilm på ett sätt, är att den förmår fördjupa och berätta där nyhetsrapporteringen slutar. Dokumentärfilmssverige blomstrar. Men inte här.

Det är nu längesedan det första sociala radioreportaget Lort-Sverige av Ludvig Nordström svepte förbi Norrköping och skildrade just Lort-Sverige, från Norr till Söder. Året var 1938 och fem år tidigare kom Moa Martinssons roman Kvinnor och Äppelträd, med sina kvinnoöden i svält, kyla och osminkat om kvinnosjukdomar. Romanen utspelar sig i Norrköping med omnejd. Men nu förblir samtiden oskildrad.

Det som gestaltas är kommuners och företags glassiga bilder av sin bygd i allehanda reklamfilmer och vinjetter. Det ligger i sakens natur. Dokumentärfilmen måste vara oberoende. En kommun kan inte göra dokumentärfilm. Det måste en oberoende dokumentärfilmare göra.

Ytterst är dokumentärfilmsproduktion en demokratifråga och det är ingen tillfällighet att dokumentärfilmare gör film med risk för livet i diktaturer.

 

Jag är Dublin – Ahmed får en roll i en film. Han är liksom rollkaraktären flykting och kom med båt till Italien där han fick lämna sina fingeravtryck. Därmed blev han ett ”dublinärende”. David Aronovitch med flera har skapat ett närgånget och hudlöst porträtt om ett skakande flyktingöde alldeles i vår närhet. Med Dublinförodningen har vi en stor grupp människor som rinner genom Europa utan att få fäste och trygghet. Vinnare av: Tempo Documentary Award

 

Det finns ett antal utbildningar i regionen, där det görs försök till att berätta dokumentärt med hjälp av rörliga bilder, ganska lyckade försök till och med. Men snart har varje film åkt in i ett digitalt arkiv för att inte visas annat än för de närmast sörjande. Tilläggas ska att det är svårt att göra dokumentärfilm och det tar minst en livstid att lära sig. Men när det blir bra, blir det ju så himla bra.

Det om inte annat bevisar filmbolaget Mediabruket som startade 2009 och fått ett starkt genomslag med såväl dokumentärer som fiktion. De står på flera ben med både informationsfilmer som TV-produktioner. Men visst ja, Melker och Johanna Becker lämnade Norrköping och Östergötland för några år sedan.

Jag åker på dokumentärfilmsfestival några dagar i mars. Zicksackar mellan filmvisningar och seminarier. Dokumentärfilmsfestivalen Tempo är återkommande varje år i Stockholm. Under ett antal dagar kan dokumentärfilmsälskaren frossa i filmer, radioprogram, workshops och seminarier. Man kan gå på Masterclass, möta intressanta filmare, forskare som delar med sig av bakomprocesser i sina arbeten och förstås se film.

Jag ser ett antal filmer och letar gemensam nämnare. Det är inte svårt att hitta. Alla de filmer jag ser har en vilja att synliggöra det osynliga. Ge röst åt det anonyma. Bokstavligen sätta namn på de namnlösa. Verkligheten överträffar dikten, brukar det heta. Och det gör det verkligen.

 

Sextemplet Undantaget som bekräftar regeln. Johan Palmgrens film berättar om hur det gick efter att Blå huset som swingersklubben Adam och Eva i Norrköping höll till i brann ner till grunden. Flytten till gamla Arbisteatern och swingersfesten väckte stor uppmärksamhet. Filmen deltog i Tempofestivalen.

 

Det är klart att en dokumentärfilmsarena, med nygjorda filmer också blir någon slags barometer på omvärlden. Varje film reflekterar samtidigt sin omvärld, vår omvärld. De personliga berättelserna, mänskliga öden, antingen de handlar om nära historia eller samtid, tar pulsen på vår tid. Det är krigstider. Det syns också på filmerna.

Utan att bli en pamflett kan en film i sin avskalade skildring av en människa eller en företeelse dra brallorna av sitt samhälle. Hyckleri, kotterier, övervåld och maktmissbruk blir tydligt. Trots eller på grund av ett personligt öde som spelas upp på bioduken i en närbild, ett porträtt och eller ett händelseförlopp. Det är en sorts tillit till betraktaren. Ett förtroende uppstår mellan filmskapare och publik. Det är ganska långt från dumteve.

Text: Boel Zetterman
Foto: ur filmerna

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

TEMPO Stockholm

2 – 8 mars 2015
Tempo dokumentärfilmsfestival

Årets tema: Staden

LÄNKAR
Silvered water: Syria Selfportrait YouTube
Every Face Has a Name Vimeo
Jag är Dublin info
My Love, Don´t Cross That River Vimeo Trailer
Sextemplet info
Tempo dokumentärfilmsfestival hemsida Facebook