Bildväv. I björkskogen har en liten fågel flugit in och satt sig på en kvist. Makarna Petra Westermark och Claes Jurander ställer ut på Konstforum.

 

Salarna en fröjd för en fågelskådare

 

Det är en vilsam utställning på Konstforum. Färgerna är mestadels återhållna med en dragning åt brunt och grått. Det är ungefär som naturen just nu, i väntan på våren. Så är det också avbildningar av naturen det handlar om i de flesta fall.

En fröjd för en fågelskådare är det att gå runt i salarna. Naturintresset har makarna Claes Jurander och Petra Westermark gemensamt, även om ingen av dem är fågelskådare. Och jag ser mycket hellre fåglar avbildade av konstnärer som har lite ”fel” än perfekta, men livlösa, avbildningar som skulle platsa i en fågelbok. Det är svårt att veta exakt vari det konstnärliga värdet i en bild ligger, man märker lättare när det saknas. Fast här finns det i överflöd.

 

Det finns både svarta och vita svanar. Claes Jurander har avbildat dem båda.

 

Claes Jurander

Den tidigare professorn vid Konstfack berättar att han ofta grundar med motsatsfärgen till det han ska måla. Och motsatser är det första man tänker på när man ser de stora skulpturerna av en svart och en vit svan mitt i rummet. Den svarta (Australiens nationalfågel) såg han till sin förvåning i en park i Berlin. Sist såg jag den på Lotta Döblings utställning här på Konstforum för två månader sedan. Förvånande.

Jurander var ju professor i måleri, och det är vid målandet det händer, säger han. Han är tämligen ointresserad av materialet eller tekniken vid skulpterandet, det är färgen det gäller.

Från väggen iakttas svanarna (knölsvanen och den svarta) av två andra svanar. Det är två sångsvanar som geometriskt samspelar med två träd på en liten målning. Träd kommer igen på flera andra bilder. De delar upp och skapar mellanrum. Interpunkterar måleriet.

Två målningar avviker från de övriga genom att vara mer naturalistiska. Den ena är ett stort porträtt av Aksel Sandemose. Egentligen ville Jurander måla honom i en snödriva med blåfrusna fingrar, men det gick inte. Kanske var respekten för stor, trots att han aldrig har träffat honom. Själv är jag ju helt illitterat och har aldrig läst en rad av honom, så jag har svårt att förstå problemet. Jag brukar citera Cornelis Vreeswijk när han kommer på tal. Felicia är död, säger jag. Men jag tror heller inte att jag är något, jag lyder Jantelagen.

Den andra är en målning av en hund som apporterar en nyss skjuten dront. Det är en hyllning till den utdöda fågeln och en påminnelse om naturens sårbarhet. Fast egentligen var det införda katter som utrotade den, säger Claes Jurander. Men den skyldiga var givetvis människan. Så blir han litterär igen och citerar Harriet Löwenhjelm. Det gör jag också.

 

Jag har skjutit en dront, jag har skjutit en dront.
Och nu går jag till byn, där som bröderna bo.
Nu vänder jag åter, men tom är min kont
och jag ropar ej mer: tallyho, tallyho.

 

Landskap i Claes Juranders naivistiska stil.

 

Men de flesta målningarna är utförda i en mer naivistisk stil, och jag gillar dem bättre. Det märks att de är målade med yttersta ansträngning, och att mer har målats över och tagits bort än vad som syns för ögat. Även färgerna har reducerats mer och mer till nästan bara en brun gråton återstår. Bananerna har målats så länge att de också blivit passande bruna.

– Allting är en kamp. Ingenting går av sig själv, säger Jurander. Kraven har ökat under åren. När jag började måla var det lekande lätt.

Målningen En vattnar och de andra handlar om att ha en trädgård. Och att inte ha. Själv är Claes Jurander lyckligt lottad. Filmen Herregud vad det är vackert tar upp samma ämne. Den hade faktiskt premiär på SVT härom dagen, och finns att se på svtplay. Titeln är (förstås) ett litterärt citat. Av Carl Jonas Love Almqvist den här gången.

– Jag är inte religiös, säger Claes. Men man kan säga att det är svaret på livets gåta, enligt mig. Herregud vad det är vackert.

 

Nypon med dubbla bårder. Petra Westermarks stora bildväv med nypon, fåglar och fiskar är anslående.

 

Petra Westermark

Vi får se små utsökta akvarellstudier och gigantiskt stora textilier. Det råder ingen tvekan om att det är de senare som är slutprodukten. I ett fall, en bild på en fasan och snöbär, kan vi också direkt jämföra uttrycken.

Efter 15 år på landet har hennes färgskala förändrats, säger hon. Den har tonats ner och blivit brunare. Hade de använt samma teknik hade jag misstänkt att makarna även hade använt samma palett. Motiven är helt olika, men färgskalan är densamma. Det gör utställningen till en av de mest enhetliga jag har sett på Konstforum.

Men också här är det två bilder som avviker, och Westermark har valt att lyfta ut dem en aning. De är för färgstarka för att samsas med de andra. Den ena är ett textiltryck från 1986, som är en parafras på Manets Frukost i det gröna. Jag tycker om att de trista gubbarna har ersatts av vackra fåglar. Det måste vara roligare att sitta naken där då. Synd att jag glömde fråga vad det är för vadare i bakgrunden.

Den andra är en väv med rödlök, rönnbär och citron som välkomnar oss vid trappen. På sidan har den två bårder.

– Det är en tradition inom textilen, berättar Petra, och jag använder det på flera ställen.

Mest anslående är det på den stora väven med nypon i det lilla Hamnrummet. Upptill flyger en rad fåglar, som jag roar mig med att artbestämma. Nedtill simmar exotiska fiskar, som jag inte har en aning om vad de heter. Det har inte konstnären heller, men hon berättar att hon blev inspirerad när hon besökte ett akvarium i Berlin, där hennes son bor. Och i mitten har vi alltså dessa gigantiska nypon som slingrar sig rytmiskt över väven och bildar vackra mellanrum.

 

Porträtt av en lom. Akvarell.

 

Just mellanrummen har en stor betydelse i konstverken. Akvarellen på en cyklamen skulle kunna vara tråkig om den inte hade haft så spännande mellanrum. Och gobelängen med en gröngöling (hane) en medeltida kyrka och en vissnad kastanj har de mest utsökta mellanrum.

Störst (och kanske även bäst) är en väv med mellanrum mellan trädstammar (och en liten sädesärla). Det är mest björkar, som alla har ett unikt uttryck, men till höger ser jag en asp. Det är porträtt av träd snarare än symboler för desamma. Den är underbar. Och kanske blir den utförd i ett ännu större format. Petra Westerberg talar om en utsmyckning i en föreläsningssal på Uppsala Universitet, men det får jag inte berätta.

Text: Michael Strandhed
Foto: Nils-Göran Tillgren

CLAES JURANDER BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

PETRA WESTERMARK BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

KONSTFORUM Norrköping

28 februari – 15 mars 2015
Claes Jurander
Måleri, teckning, skulptur
Petra Westermark
Textil, akvarell

ARTLISTA
sångsvan
knölsvan
svart svan
nötskrika
skata
svartsnäppa
snatterand
obestämd vadare
nötkråka
ringduva
turkduva
skogsduva
morkulla
gräsand
backsvala
fasan
storlom
gröngöling
sädesärla
härmsångare
dront

LÄNKAR
Claes Jurander info SVT
Petra Werstermark info
Konstforum hemsida Facebook