Prostens barn, ett levande och några som kanske är döda. Mias första erfarenhet av arbete är på en prostgård.

 

Blotta människan, upptäck förtrycket

 

Inte bara restaurangen på Syltenbergets topp. Östgötateaterns nydramatisering av Moa Martinsons roman handlar också om Mias tid som barnpiga och om flytten till Stockholm några år senare.

På lördag har Östgötateatern premiär på Kungens rosor i regi av Ragna Wei på Stora teatern. Förutom alla skådespelare som byter roller finns även danselever från De Geer i en rad tysta roller.

I romanen Kungens rosor använde Moa Martinson mycket självbiografiskt stoff från sina ungdomsår. Skildringen från tiden som piga i prostens hem karaktäriseras av både suggestivt språk och berättarglädje.

– Moa gör en saga av prosthemmet, säger regissören Ragna Wei efter att Östgötateatern spelat upp två scener ur föreställningen.

Uppenbarligen är det en dunkel saga för belysningen är nedsläckt, stämningen i prosthemmet tryckt och de spöklika barnen tassar kring Stina von Sydow som spelar dottern i huset.

 

– Östgötateatern kontaktade lärarna för att fråga om det var några som ville vara med, berättar Clara Eriksson som har långa dagar med skola först och repetitioner på kvällarna.

 

Clara Eriksson spelar ett av barnen med vit gipsmask för ansiktet, de får mig att tänka på stora familjeporträtt från 1700-talet där även de döda barnen kom med på ett hörn. Hon går på De Geergymnasiets dansprogram och är glad för möjligheten att få en inblick i teaterns värld och arbetet där, även om det är tufft att hinna med både skola och teaterarbete.

– Jag lär mig hur regissören arbetar och hur skådespelarna tar kritik och samarbetar, säger Clara Eriksson som spelar flera olika roller.

Rollerna är stumma men kräver i gengäld desto mer av medvetenhet om kroppsuttrycket.

– Jag är ett skyggt barn, en servitör, en fin flicka och en strejbrytarpojke. De är stolta men på olika sätt. Servitören är driven och på alerten medan den fina flickan bara är, fortsätter Clara och visar med kroppen hur hon menar att överklassflickan rör sig.

Dramatiseringen är ett samarbete med flera parter inblandade, inte bara regissören Ragna Wei och dramaturgen Emma Broström. Även skådespelarna har bjudits in.

– Vi har haft kollektiva diskussioner om innehållet och Emma Broström har skrivit ut olika versioner av scener som vi har prövat, säger Ragna Wei.

Regissören har läst in sig på Moa Martinssons författarskap, särskilt hennes självbiografiska trilogi Mor gifter sig, Kyrkbröllop och Kungens rosor.

– Kungens rosor är en eklektisk roman med många karaktärer och skeenden på flera plan, i hennes alter ego Mias liv och i samhället i stort. Moa Martinson har ett rikt språk, det är subtilt när det följer Mias inre förändring, hävdar Ragna Wei.

– Det handlar också om Mias fackliga och politiska uppvaknande, säger regissören. Kungens rosor är intressant för att den så tidigt skildrar fackföreningsrörelsen. Moa Martinson skriver om strejkbrytare, hon såg konflikten mellan arbetare och arbetare.

– Det gör pjäsen relevant idag. Vad gör man på en arbetsmarknad när det är så lätt att bjudas under?

 

En av Miorna. Elin Söderquist är projektanställd för uppsättningen. I bakgrunden ses delar av scenografin.

 

I prosthemmet spelar män rollerna som prostens tjänarinnor och även den höggravida Tyra, prostens andra hustru. Även om ordet burleskt kan användas är det uppenbart att rollbesättningen inte är gjord för att kamma hem lättköpta buskispoäng.

– Genom att transferera könsrollerna, låta män spela kvinnor och även låta kvinnor spela män, så är det lättare att upptäcka förtrycket, blotta människan, anser Ragna Wei. Det är könsmaktordningen som håller fru Tyra nere mot prosten.

Två skådespelare delar på rollen som Mia, dels Kyri Sjöman som tillhör Östgötateaterns fasta ensemble, dels Elin Söderquist som engagerats för uppsättningen. Elin kliver in som Mia i slutet av prostdelen men växlar fortsättningsvis om med Kyri Sjöman. Det händer att båda Miorna är på scenen samtidigt.

– Ragna letade efter en skådespelare som också arbetar politiskt till den här uppsättningen, berättar Elin Söderquist som är utexaminerad från Teaterhögskolan i Göteborg. Kanske hon förväntar sig att jag ska gå in med stora ambitioner och tycka att det här är viktigt.

Elin Söderquist har arbetat på Radioteatern och Teater Tribunalen. I den feministiska teatergruppen Gruppen skriver hon och kollegorna sina egna manus och regisserar.

– Då arbetar vi mycket med utgångspunkt från faktalitteratur och statistik i Excel.

Det kanske inte är så lång väg från faktabaserad feministisk teater till Mias dröm där hon möter levnadsglada väninnan Ada. Högt uppe i luften flyger de, högt ovanför Syltens restaurang som samtidigt är märkligt lik vävstolarna i textilstaden Norrköpings fabriker.

– Scenografins delar kan vändas och vridas på för att gestalta olika miljöer, säger Ragna Wei.

Kungens rosor spelas i Norrköping under våren, i Linköping tidigt i höst.

Text: Ann-Charlotte Sandelin
Foto: Ann-Charlotte Sandelin och Sven Åke Molund

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

STORA TEATERN Norrköping

28 mars – 26 april 2015
STORA TEATERN Linköping 4 september – 4 oktober
Kungens rosor
efter Moa Martinsons roman
Dramatisering: Emma Broström
Regi: Ragna Wei
Scenografi och kostym: Helga Bumsch
Musik: Elize Arvefjord
Ljuddesign: Elize Arvefjord och Michael Andersson
Ljusdesign: Pär Krantz
Mask och peruk: Anna Andersson
Koreografi: Leif Agrér
Prod: Östgötateatern

SKÅDESPELARE
Stina von Sydow
Ann-Sofie Andersson Kern
Kyri Sjöman
Elin Söderquist
Alejandra Goic
Christian Zell
Sven Angleflod
Jesper Barkselius
Per-Johan Persson

samt elever från De Geergymnasiets danslinje:
Clara Eriksson, Alva Zako, Melodie Isaksson, Julia Johansson, Rebecca Ilefors, Sara Berggren, Tuva Sandberg

LÄNKAR
Östgötateatern hemsida Facebook