Bäst blev det när Nino Ramsby tog fram gitarren och sjöng om ”ovissheten”. På Crescendo i onsdags kväll.

Spela i stället, tänker jag. Spela!

”Lyssna på det här, hon sjunger som oss!” Jag fick en cd i mitt knä, där stod Nina Ramsby Visorna på den. Detta var för mig en helt ny bekantskap. När jag senare lyssnade på cd:n förstod jag omedelbart vad min vän menat. Det var något enkelt, rakt och ärligt i hennes röst.

Något senare skaffade jag själv Jazzen, samma sak där. Rösten träffade rakt i hjärtat, så starkt men samtidigt så sårbar. Då, på dessa båda skivor spelade hon tillsammans med Martin Hederos.

Nino Ramsby framträdde tillsammans med Ludvig Berghe, Pär-Ola Landin och Daniel Fredriksson.

En hel del vatten har runnit under broarna sen dess. Nina heter numera Nino. Hon har blivit han. Nu spelar hon tillsammans med en trio bestående av Ludvig Berghe, piano, Pär-Ola Landin, bas, och Daniel Fredriksson, trummor. De har spelat tillsammans i sju år enligt Nino.

Uttrycket är idag lite annorlunda, inte lika rakt, inte lika enkelt. Åt jazzhållet, men en repeterad jazz där inte en ton lämnats åt slumpen. Även musikernas solon låter välrepeterade, ingen improvisation här inte. Det enkla, raka, sårbara är borta i Ninos sång. Nu är det mera ”OH”, och ”AH” och stönanden här och där. Annorlunda, minst sagt.

Tycker jag om denna nya Nino Ramsby då? För all del, lyssnar man noga på texterna hör man att den tidigare Ramsby finns kvar, eller i alla fall del av. Mycket vackert sjunger han om ”mörker som falnar” och ”ensamhet som tar slut”. Men det finns en rörighet i det som inte tilltalar mig alls. Att man inte riktigt lyckas få till ljudet så att Ninos stämma bättre kommer fram, ja, det kan ju inte Nino rå för. Det jag tycker sämst om är denna rörighet.

Allra sämst tycker jag om det kaos som uppstår mellan låtarna. Giget är utan låtlista. Man vill gå på känsla. Och Nino säger att han i kväll vill vara till lags. Ibland kan det gå upp till två minuter till allmän förvirring, om vilken nästa låt skall bli. Spela i stället, tänker jag. Spela!

Bästa låten i första akten har titeln Hopp, det är en rolig låt som överraskar. Och i denna får trummisen, Daniel Fredriksson verkligen jobba. Nino säger efter låten att den handlar om svartsjuka. ”Det hörde ni väl?” Måste tillstå att jag missade det.

Också mellansnacken blir lite trista. De består mest av interna skämt musikerna emellan. Jag hade hellre hört något om låtarna. För jag tänker att om jag missade att Hopp handlade om svartsjuka, så missade jag säkert saker även i andra låtar. Nino berättar också att han bott i Finspång, jag gissar att Ninos pappa fortfarande bor där. Pappan som sitter i publiken får flera kommentarer: ”Minns du när vi… ?” och senare om att han har haft svårt att släppa barndomen och bli vuxen.

– Jag har fortfarande ”gossedjur”, säger han och skrattar.

Bara lyssnar en stund.

I pausen pratar jag lite med Nino och han berättar att det är dags att ta nästa steg. Om en månad släpper han en egen soloplatta. Den kommer inte att finnas på Spotify utan kan bara köpas genom hemsidan. Denna nyhet triggar min nyfikenhet. Blir denna platta en tillbakagång, till det enkla, raka, rena, sköna, starka och sårbara? Jag hoppas det.

I andra avdelningen tar Nino gitarren och sjunger vad som mer är en visa. Mycket vackert sjunger han om hur ”jag alltid velat fråga, men aldrig funnit”/ ”kanske får jag veta, kan jag få svar” / ”Ovissheten har alltid för dig framåt…”. Man hör hur skört det är. Jag undrar om det är en självbiografisk visa. Oavsett vad, så är det väldigt vackert.

Text: Eva Lindblad
Foto: Sven Åke Molund

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

CRESCENDO Norrköping

25 mars 2015
Nino Ramsby och Ludvig Berghes trio
Konsert
Publik: 65

MUSIKER
Ludvig Berghe, piano
Daniel Fredriksson, trummor
Pär-Ola Landin, bas

LÄNKAR
Nino Ramsby hemsida Facebook
Ludvig Berghe trio
Crescendo hemsida Facebook