Restaurangen i textilens huvudstad. Att det är i Norrköping som Kungens rosor utspelas går inte att ta miste på.

Kökets slammer mot textilmaskinens dunk

Det är festligt och uppsluppet när jag kilar in under första ringningen men där vilar också en nerv, eller kanske är det mest jag och mina förväntningar på Östgötateaterns nydramatisering av Moa Martinsons roman Kungens rosor. I teaterfoajén minglas det. Där skymtas teaterchef och kommunalpolitiker ihop med ’unga skådisar i ropet’ samt ensemblens släkt och vänner – och så uppklätt vanligt folk. Eller? Vilka befinner sig egentligen på en teaterpremiär av detta slag och vad skulle Moa tyckt om detta, hinner jag tänka när jag smiter in i salongen under sista ringningen. Men nu var det ju inte för vem konsten finns till och till vilka den når fram jag skulle reflektera över. Men nog finns Moas skeptiska blick i mig ändå.

Pjäsen ska ses som en resa tycker jag och vi börjar i prostfamiljen där 15-åriga Mia arbetar som barnflicka. Det råder en kuslig stämning i prostens skumtimme, där pigorna utför lampkamp. Vem ska släcka lanternorna, så som prosten bestämt och vem har mandat att säga emot? Detta bryr och ockuperar Mias tankar. Hon ifrågasätter och skapar egna ord i sångerna för barnen. Det är ovanligt i detta hem, men befriande för fler än unga Mia. Till slut måste Mia vidare.

Två gånger Mia. Kyri Sjöman och Elin Söderquist dubblerar i rollen.

På scenen finns två Mior; en ung och en gammal. Karga Kyri Sjöman kontrasteras fint mot exempelvis naiva Stina von Sydows Clary, det enda hemmalevande barnet i spök- prosthemmet. Och så den unga, argt ifrågasättande Mia i Elin Söderquist feministiska tolkning.

”Vi ska ha ett annat liv. Måste ha ett annat liv” – blir en motor för Miorna att ge sig av, fortsätta vidare. Dunk: därmed dukas det upp för 1906 års Konst- och Industriutställning vars slamrande kök vävs ihop med febrilt textilindustridunk: fabriksstaden Norrköping träder fram. Så vet publiken att vi trätt in i pjäsens mittendel. Eller gör de det?

Övergången mellan pjäsens tre olika delar är slamrande, larmande och ska väl minna om textilarbeterskornas outsinliga slit parat med Strömmens kraft. Dock uppfattas det som något svårt att hänga med i. Eklektisk och fragmentariskt är två ord som kommer för mig och som snappas upp i foajén efter att ridån gått ned.

Nydramatiseringen märks framförallt i övergångarna, där rappa repliker hoppar turtagning mellan olika gestalter. Koreografin är snygg, sinnrik och på samma gång kuslig. Gungor med jämrande arbeterskor och så Mia på gränsen mellan flicka och kvinna.

Mia har förebilder: ”Du måste förkovra dig om du ska komma någonstans. Lär dig franska!” uppmanar restaurangens politiskt medvetne Rurik Mia. Gretchen (prostdottern Clarys syster) är en fusion av vackra servitrisen Ada och Rurik. Hon är en tidig viktig gestalt i Mias liv: både vacker, bildad och med ett socialt patos.

Prosten stannar i dödens närhet. Per-Johan Persson i rollen.

Slutscenen är vinterkarg och blodskämpande på samma gång. Mias mor stjäl ved för att överleva vintern, Norrköping är uppochnedvänt av strejker. Mia är förvirrad och jag håller med. Blir lite svårt att hänga med i de tvära svängarna här. Dramatiska fioler ackompanjerar fackföreningsmöten och död.

Men det är här Mia blir Moa, som jag ser det. Alltså vaknar politiskt så småningom och framöver börjar skriva under signaturen Moa och därefter blir författaren Moa Martinson, vars ord klingar än.

Det krävs alltså två kvinnliga skådespelare för att gestalta Moa. Nästan alla skådespelare i ensemblen spelar flera roller. Något förvirrande är det varför bara vissa roller spelas av det motsatta könet medan andra inte gör det. Sven Angleflod, Christian Zell och Jesper Barkselius spelar kvinnor i prästgården medan prosten själv gestaltas av Per-Johan Persson. Ska han få symbolisera den (patriarkala) manliga auktoritära rösten och effekten den har på sin omgivning?

Jag stör mig lite på hur kungen (Oscar II) inte alls är en trött, gammal kung utan porträtteras som en skinande portalfigur. Blir lite Golden Boy möter …? Barkselius skiner dock i samtliga rollgestaltningar men blir liksom lite för snygg

Prosthemmets skumtimme, restaurangens glitterbrådska och vinterbister upprorstid. Vävmaskinskök, replikfragment och larmande vändningar. Frågan är om det i denna uppsättning blivit att gapa efter lite för mycket? Hänger publiken med på alla dessa tre bitar?

Text: Åsa Husén
Foto: Markus Gårder/Östgötateatern

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

STORA TEATERN Norrköping

28 mars – 26 april 2015
STORA TEATERN Linköping 4 september – 4 oktober
Kungens rosor
efter Moa Martinsons roman
Dramatisering: Emma Broström
Regi: Ragna Wei
Scenografi och kostym: Helga Bumsch
Musik: Elize Arvefjord
Ljuddesign: Elize Arvefjord och Michael Andersson
Ljusdesign: Pär Krantz
Mask och peruk: Anna Andersson
Koreografi: Leif Agrér
Prod: Östgötateatern

SKÅDESPELARE
Stina von Sydow
Ann-Sofie Andersson Kern
Kyri Sjöman
Elin Söderquist
Alejandra Goic
Christian Zell
Sven Angleflod
Jesper Barkselius
Per-Johan Persson

samt elever från De Geergymnasiets danslinje:
Clara Eriksson, Alva Zako, Melodie Isaksson, Julia Johansson, Rebecca Ilefors, Sara Berggren, Tuva Sandberg

LÄNKAR
Östgötateatern hemsida Facebook
Både poesi och politik i Kungens rosor reportage Kultursidan.nu 24/3 2015