Tam-tam och rörklockor. Slagverkaren Martin Orraryd var solist vid torsdagens konsert i Conjurer av John Corigliani.

 

Solisten rör sig smidigt som en katt

 

Symfoniorkestern slår på stort denna torsdag i april – en konsert för slagverk hör inte till vanligheterna. Ovanpå det ett uruppförande av Ascent, skrivet för SON av uppmärksammade Andrea Tarrodi. Eldfågeln fick avsluta.

Slagverkaren Martin Orraryd har haft en plats i symfoniorkestern sedan 1996. Denna kväll är det han och stycket Conjurer av John Corigliano som står i fokus innan paus. Inför konserten har Martin Orraryd riggat sina instrument i framkanten av scenen, som en helt egen liten orkester. Instrument av trä, metall och skinn står uppställda i små grupper.

 

Tillsammans med orkestern upprepas temat och förändras för att sluta i ett xylofonsolo.

 

Han berättar under konsertintroduktionen att verket är uppdelat i tre delar där han spelar på en instrumentgrupp i taget. Vant rör sig Martin bland instrumenten och förevisar xylofon, marimba och träblock, klockspel, rörklockor och cymbal och den speciella ”talking drum” – en afrikansk trumma med snören spända från topp till botten där man kan ändra tonklangen genom att trycka in snörena. Klubborna ligger prydligt på plats likt kirurgens instrument för att snabbt kunna användas i rätt ögonblick. Både Martin Orraryd och publiken är väl förberedda när konserten sätter igång.

Det är xylofonen och de ostämda träinstrumenten som ger de första tonerna. De formar en sekvens som återkommer gång på gång – ett ljud som jag känner igen men först inte kan sätta ord på. Sedan kommer jag på vad det är. Det låter som när man tappar en boll i en trappa och den studsar på med fart som accelererar. Studsen blir snabbare och snabbare och till sist övergår det till en uthållen ton som när bollen börjar rulla istället för att studsa. Tillsammans med orkestern upprepas temat och förändras för att sluta i ett xylofonsolo. Solisten rör sig smidigt som en katt mellan instrumenten och övergången till nästa kadens sker nästan obemärkt.

Men det är ingen som undgår att märka att instrumenten nu är gjorda av metall. Klangen är stark och klar från klockspelet. Det dova mullret från vad jag alltid har trott heter gong, men som jag numera vet heter tam-tam, ger vibrationer som fortplantar sig ut i rummet. Ett maskinklikt ljud från violinerna ackompanjerar. Det övergår till en mer böljande och lugn klangmatta där violiner och klockspel spelar ton i ton. Det blir en drömsk och nästan meditativ känsla. En mycket hög ton som övergår i en låg ton anger slutet på denna del.

I den sista kadensen inleder ”talking drum” tillsammans med en liten bastrumma med pedal. De två trummorna pratar verkligen med varandra och orkestern faller in. Starkt och bestämt faller stråkar och trummor in i varandras tal. Valthornen lägger sig i och sedan bleckblåset. Det blir ett högljutt och hetsigt samtal som sedan böljar fram och tillbaka i styrka. Mot slutet får trummorna tala ensamma. Det blir ett mäktigt trumsolo, och säkert också krävande för solisten som flänger i hög fart från trumma till trumma. Här får Martin Orraryd verkligen visa upp sin skicklighet. Det blir en storslagen final där hela orkestern är med och sätter punkt. Det är välförtjänta stående ovationer som solisten och orkestern får ta emot innan vi alla får pusta ut under pausen.

En liten parentes i sammanhanget är att John Corligiano ursprungligen skrev stycket Conjurer, som betyder magiker, åt slagverkaren Evelyn Glennie som just nu är Sverigeaktuell som en av mottagarna av Polarpriset 2015.

 

Ascent – stigning. Inspirationen till Symfoniorkesterns beställningsverk kom från simbassängens botten, berättade Andrea Tarrodi.

 

Kvällens uruppförande är signerat Andrea Tarrodi. En ung kompositör som redan är väletablerad och prisad. Hennes verk spelas både i Sverige och i världen, och produktionen är omfattande med musik för alla typer av ensembler. Norrköpings Symfoniorkester gjorde redan förra säsongen hennes verk Paradisfåglar II och tydligen fick man mersmak. Det beställda verket heter Ascent – Konsert för orkester.

Under konsertintroduktionen berättar Andrea Tarrodi att hon velat skriva ett stycke där hela orkestern ska upplevas som ett enda instrument – en solokonsert för hela orkestern. Tanken på att låta musiken vara en rörelse som börjar på botten och stiger uppåt, ascent betyder stigning, fick hon på badhuset. Att sjunka ner på botten och därifrån titta upp på de andra som simmar inspirerade. Liksom havet och naturen som ofta förekommer i hennes verk. Fåglar är ett återkommande tema som även hörs i detta verk.

I programmet kan man läsa att stycket är indelat i sju sammanhängande delar. Det tar sin början långt ned i den stilla djuphavsgraven. Vi hör vågornas svall som växer ju närmare vi kommer ytan. Orkestern är som en enda kropp som rör sig framåt och uppåt. Enskilda instrument går att urskilja i mängden, som röster ur en sorlande massa. Vågrörelsen får styrkan och intensiteten i musiken att bölja fram och tillbaka.

Så blir karaktären på musiken annorlunda. Vi har kommit upp på land och in i stadens rytm. Tonerna springer fram likt människor som följer stadens puls. Jag får samma känsla som när jag lyssnar på Gershwins An American in Paris – storstadsstress men på ett positivt sätt, aldrig hotfullt utan inbjudande och lockande. Det blir ett kraftigt crescendo där musiken är nästan plågsamt stark.

Men så blir allt lugnt igen och än en gång byter vi miljö. Musiken blir smekfull och skogens ljud finns plötsligt där. Och liksom tanken får musiken sväva fritt upp i rymden där den försvinner och tystnar.

Den 16 minuter långa resan är till ända och jag vill genast göra den igen. Omtumlande och underfundig musik som tål att lyssnas på om och om igen.

 

Dynamisk och uttrycksfull. Norska dirigenten Cathrine Winnes – även chefdirigent för Östgöta blåsarsymfoniker – ledde orkestern med stor inlevelse och disktinkta rörelser.

 

Men inte denna kväll. Istället är det Igor Stravinskys Eldfågeln som får avsluta. En modernist för sin tid som fyllde sin musik med lidelse och passion. Stravinsky skrev musiken till Sergej Djagilevs balett som uruppfördes 1910. Berättelsen om prinsen och den vackra Eldfågeln som hjälper honom att befria de tillfångatagna prinsessorna ur trollkarlens trädgård är tagen ur den ryska sagoskatten. Det är uttrycksfull musik, känslosam och storslagen.

Hela konserten har gått i rörelsens tecken och kvällens dirigent, norskan Cathrine Winnes, är inget undantag. Hela hennes kroppsspråk återspeglar musiken och hon leder orkestern med stor inlevelse och distinkta rörelser.

Text: Felicia Eriksson
Foto: Ann-Charlotte Sandelin

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

DE GEERHALLEN Norrköping

9 april 2015
Eldigt och nyskrivet
Norrköpings Symfoniorkester
Dirigent: Cathrine Winnes
Konsertmästare: Jannika Gustafsson
Solist: Martin Orraryd
Konsertintroduktion: Stig Jacobsson

PROGRAM
John Corigliano (f 1938): Conjurer – Konsert för slagverkare och stråkorkester
Andrea Tarrodi (f 1981): Ascent – Konsert för orkester
Igor Stravinsky (1882-1971): Eldfågeln – Svit 1919

LÄNKAR
Norrköpings symfoniorkester hemsida Facebook