och sedan skildes vi åt. Gulnade bokblad vars text, förutom några få ord, till hälften dolts med vit färg präglar Marja-leena Sillanpääs installation Så vitt vi kunde se på Galleri Kronan.

 

Månadsdikter i askens lock

 

Marja-leena Sillanpää har lämnat döden bakom sig. Nu befinner hon sig i ljuset. Konstnärligt talat alltså. Ett ljust lugn råder inne på Galleri Kronan där tusen och åter tusen blad rör sig i en stiliserad skog. Hon är vårdaren.

Marja-leena Sillanpää är född i Björneborg i Finland, uppvuxen i Koppartorp söder om Nyköping och bor nu i Stockholm. Att det har gått knappt ett år sedan hon ställde ut på Verkstad – rum för konst här i Norrköping kommer jag ihåg först senare.

 

Hon blundar. Vårdare av den vita skogen eller arkivarie. Marja-leena Sillanpää ställer ut på Galleri Kronan.

 

Oräkneliga bokblad på väggarna, uppfästa med tejp, lyfter en aning när luften i rummet rörs av människor som passerar. De är vita fast gulnade, några ord kan läsas på varje: och tittade upp står det på ett, och mörkt på ett annat, och den ene på ett tredje. Vit färg döljer nätt och jämt övrig text på de nätta pocketsidorna.

– De ingår i ett sammanhang, säger Marja-leena Sillanpää.

Om hon nu avser den gömda (glömda) texten eller det nya sammanhang de bildar tillsammans, detta flöde av ofullkomliga satser som hakar i varandra: och pappa… och kramade… och tog med sig… och snö…

– Vi sätter aldrig punkt. En bok har många punkter. Ett liv sätter inte punkt, säger hon där hon guidar mig i det jag upplever som en glänta i en stiliserad vit skog. Det är hon som är skogsvårdaren. Eller ”arkivarien” som hon själv säger.

Några flaskor står på golvet, med och utan innehåll. En död fågel, en död mal, svart, vitt, brunt, skröfs. Som glömda från ett naturarium. fler flaskor och andra föremål i små glasskåp, ett i en fönstersmyg, ett hängande.

En hög med lakan på ett slitet, vitmålat, campingbord i stora rummet, ja även i det inre rummet där de lagts på ett halvslarvigt sätt på en stol. Ovanpå ännu en hög med blad som vore varje blad…

– Titeln tar längre tid än görandet ibland, säger Marja-leena Sillanpää. Så vitt vi kunde se, det berättar också att det finns det vi inte kan se. I mitt arbete är jag intresserad av det som är dolt.

Hon menar att personer som jobbar med arkiv ofta är nördiga på något sätt ”och jag är nördig”.

– Mellan lakanen, det är ju inga som ser de lakan som är i högen, ändå tror vi på dem. De som inte lever längre, de existerar fast vi inte tror på det.

Länge levde Marja-leena Sillanpää med döden. Pappan dog när hon fortfarande var barn, mamman när Marja-leena gick på Konsthögskolan. Under lång tid arbetade hon med döden i sitt konstnärskap. Det skulle vara personligt förstår jag, hon nämner en utställning med 66 döda författare. Men sedan en tid har hon förflyttat sig mot ljuset, från död till evighet, gjort några vita utställningar. Ändå menar konstnären att denna utställning är en vändning.

– Det är inte fråga om liv eller död utan ett mer fruset ögonblick, som pågår i evighet.

 

Komprimerat liv. Ett år på andra sidan Atlanten gav spår i form av fläckar och ord.

 

I Kronans lilla galleri visar Marja-leena Sillanpää andra spår, fortfarande på arkivariens sätt. Hon tillbringade ett år i New York 2012, jag minns att hon skrev ett slags ”resebrev” som publicerades på Norrköpings Tidningars kultursida.

Så mycket av New York får vi inte se här. Däremot fläckar. Varje dag satte hon en fläck på ett stort papper, på en månad blev det många fläckar. 12 papper hänger på väggarna, inte ett det andra likt. Komprimerat liv.

I en monter står 12 röda askar, locken är öppna och några kort ligger utströdda. Ett kort för en dag – också fläckar. Men text är viktigt för konstnären: varje dag koncentrerades till några få mer eller mindre kryptiska ord: 5 augusti – Green tea at Dim Sum. 31 augusti – Kept in place in the end. Som månadsdikter i askens lock.

När hon visade samma objekt på Konstnärshuset i Stockholm 2013 gav hon den utställningen titeln one year on the other side.

Efteråt kan jag inte tänka på Marja-leena Sillanpääs Så vitt vi kunde se utan att le. Den gör mig gott. Kultursidan.nu:s fotograf Nils-Göran Tillgren tar dessutom sina kanske allra vackraste bilder på just den här utställningen. Vid vernissagen invigningstalar Erik Berggren, en av männen bakom Glömskans museum.

Text: Ann-Charlotte Sandelin
Foto: Nils-Göran Tillgren

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

KRONAN Norrköping

18 april – 3 maj 2015
Så vitt vi kunde se
Installation
Marja-leena Sillanpää

LÄNKAR
Marja-leena Sillanpää hemsida
Galleri Kronan hemsida Facebook
Två konstnärer möter Aniaria på Verkstad reportage Kultursidan.nu 27/4 2014