Frigörelse. Trifa (Lisa Hu Yu) tar till saxen utan sentimentalitet. Att hitta sig själv blir svårare i Ung scen östs Revolution som spelas för mellanstadiet.
Eller så kan hår handla om hela livet
Det kommer så plötsligt. Storasyster Trifa tar fram saxen och klipper bort systrarnas påträngande närhet. Hon gör Revolution i Ung scen östs pjäs för mellanstadiet som nu flyttat över till Teater Bråddgatan 34. Föreställningen om identitet och frigörelse är konstnärliga ledaren Malin Axelssons sista innan hon går vidare till Radioteatern.
Den unga publiken hinner knappt sätta sig runt scenens manege – alla på första bänk – förrän det brakar lös: Trifa vill bli fri, hennes tillvaro är tätt sammanflätad med de yngre systrarnas. Några meters frihet är allt hon har, sedan sätter håret stopp. Förbindelsen är nämligen högst bokstavlig, de tre systrarna sitter ihop i håret. Bästa vännens frihet lockar.
Hon gör Revolution, klipper sig fri, bara för att upptäcka att det nya fria livet inte saknar konflikter. Systrarna skakas om av den nya obalansen och tvingas söka sina egna vägar. Slutet är öppet, samtidigt hoppfullt.
Insnärjda i syskonskapet, som både kan tolkas som familj och som barndom.
Allt handlar om hår. Eller så kan hår handla om allt i livet, utan att replikerna känns krystade. Om Trifa känner varje millimeter av sitt liv genom sitt hår är Frisören den karaktär som kan mest om hår, identitet och faktiskt även process. Dramatikern Dimen Abdulla lyckas rentav ge håret en magisk dimension, som det kan vara i sagans värld.
Det är lätt för mig som är vuxen att tolka in en strängare kultursfär, där flickor knyts närmare hemmet. Dimen Abdulla är född i Kirkuk, Irak. Jag vill ändå tro att tioåringarna som sitter runt den ovala spelplatsen känner igen sig i berättelsen om klängiga syskon och längtan efter nya, kanske farliga, steg i livet.
– Min blick söker sig till det oändliga, men deras till repetitionen, klagar Trifa i det språk som växlar mellan vardag och poesi.
– Jag vill klippa mig och bli en annan, säger Trifa. Kärnan i föreställningen handlar om utmaningen i att finna sin egen identitet. Att lämna barndomens trygga vi och att bli ett jag.
Väninnan med den blå pagefrisyren lockar med friheten men vill egentligen knyta Trifa tätt till sig, bli som en syster. Konflikt som i gräl, konflikt som i koreograferad TV-spelsfajt!
Det sprakar i den stora ljuskronan som hänger över scenen. Ljussättningen väjer inte för det dramatiska, stroboskopets vita ljus blixtrar. Det till och med spyr ut lite rök någon gång. Hjärtat slår.
Trifa söker romantisk kärlek, som hos Romeo och Julia, och den unga publiken får balkongscenen – på engelska! Med rosor och skimrande såpbubblor. Men det är inte Julia hon vill vara. Trifa vill vara älskad för sin egen skull, vem hon nu är för det vet hon ännu inte.
Manliga eller kvinnliga skådespelare – spelar roll. Gestaltningen är grovt tecknad som i animerade dussinfilmer såväl spelmässigt som i kostym och mask. De tre systrarnas långa hårflätor är så tydligt konstgjorda att de inte lurar någon. Ingen kan tro att Frisörens (trollkarlens, filosofens, konsumismens) rockabillylimpa till lugg är äkta. Alla i publiken kan genomskåda teatern och därmed känna sig trygga. Såklart det inte handlar om dem eller deras liv, inte en chans…
– Efter föreställningen frågar publiken om hur det går för systrarna. De flesta vill att det ska lösa sig, berättar skådespelaren Martin Waerme som kommer ut i foajén tillsammans med kollegerna för att möta publikens funderingar, från hår och scenteknik till Trifas framtid. Barnens privata reflektioner kan dyka upp i mer intima möten med skolklasser.
Nypremiär på Teater Bråddgatan 34. Konstnärliga ledare Malin Axelsson firade av sista uppsättningen som hon regisserat på Ung scen öst. Snart blir det chefsstolen på Radioteatern.
Revolution är Malin Axelssons sista regiuppdrag för Ung scen öst vars konstnärliga ledare hon varit sedan 2009. Varje spelår har hon själv regisserat några av det halvdussin uppsättningar som spelats för barn i skolåldern, som hyllade Ännu mer om alla vi MVG- och ADHD-barn i Bullerbyn (2011) och ”hjärteprojektet” Rose Rose Rose (2014), som gav henne en nominering till Svenska Teaterkritikernas barn- och ungdomspris.
Hon är stolt över samarbetet med Linköpings universitet, som lett till forskningsrapporter och andra publikationer som boken Att delta på djupet, om publikinteraktion. Malin Aselsson är en risktagare, allt har inte gjort succe: hon lade ner Marken brinner i höstas efter halva spelperioden – i och för sig inte hennes uppsättning.
Nu går hon vidare till Radioteatern och säger att hon fick jobbet just på grund av sitt engagemang för barnteater.
– Radioteatern har sin största unga publik i P4. Jag tror att man ser att den unga publiken kan den här tekniska formen.
Till hösten får Ung scen öst en ny konstnärlig ledare som drar in med sitt team och omvandlar Elsas hus i Linköping än en gång. Några av skådespelarna, som Martin Waerme, har ännu ett år kvar på sina långtidskontrakt. Malin Axelsson har lagt höstens repertoar.
Text: Ann-Charlotte Sandelin
Foto: Markus Gårder / Ung scen öst och Ann-Charlotte Sandelin
BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR
TEATER BRÅDDGATAN 34 Norrköping
17 april – 22 maj 2015
6 mars – 7 april, Elsas hus, Linköping
Revolution
av Dimen Abdulla
Dramaturgi: Tova Gerge
Regi: Malin Axelsson
Scenografi & kostym: Anna Dolata
Mask- och perukdesign: Agnes Kenttä
Rekvisita: Britt-Marie Wettergren
Stage fight-koreografi: Hilde Veronika Høie
Ljusdesign: Sofie Anderson
Ljuddesign: Siri JennefeltMEDVERKANDE
Maria Granhagen
Ardalan Hakimi Fard
Lisa Hu Yu
Nina Rudawski
Martin Waerme
Prod: Kulturskolan