SKVATT av Stefan Teleman. Bilden kan tolkas som Domherran som fiskargubbe.

Ofta dansar text och bild i otakt

Det enda man kan veta med säkerhet om Stefan Teleman är att man inte vet var man har honom. Han byter konstnärligt uttryck lika ofta som en annan människa byter strumpor. Ändå finns det en logik och en konsekvens i det han gör; det är berättandet som bestämmer formen.

Den här gången handlar det om teckningar som inte fick någon annan plats. Jo, de fick en plats i Folkbladet, men de var så nedförminskade att Stefan ansåg dem oläsbara. Därför avbröts (tyvärr) det projektet. Men skvatt vill skvätta ut. Så skvatt boken till. Eller rättare sagt: Teleman fick ge ut den själv.

Dra i huden.

Egentligen hade nog bilderna gjort sig bättre en och en. De kräver betraktande och eftertanke och bör inte överdoseras. Och de skiljer sig så mycket från konventionella ”skämtteckningar” och ”politiska teckningar” att man helt stannar upp i sitt läsande.

Ofta är det dubbeltydigt. Ofta är teckningarna medvetet fula. Uttrycket ligger i den opolerade omedelbarheten. I det snabbskissade sökandet. Men det är givetvis inte så att Teleman har tagit första, bästa skiss. Det har gått mycket papper till papperskorgen, erkänner han. Men (oftast) har han, hellre än att göra en blyertsskiss, tecknat om. Och om igen.

Boken är pedagogiskt indelad i kapitlen Vi i Holkpartiet, Ett herrans liv, Kroppskultur och Löskokt & hårdsmält, och jag förstår innebörden i tre av fallen. Det är ju inte så illa.

Det vore lätt att utbrista att ibland fattar jag inte ett skvatt, men det är större än så. Ofta fattar jag inte ens vad skvatt är – särskilt inte efter att ha läst det bifogade utdraget ur Svenska akademiens ordbok! Förklaringen är gott och väl så mångtydig som Stefan Telemans bok, och den innehåller en hel massa skvatt.

Nu får vi ju inte glömma att detta är konst, även om det råkar befinna sig inom två pärmar. Och att börja hojta att det inte är konst bara för att man inte begriper allt är både reaktionärt och dumt. Jag ställer verkligen inte som krav på mig själv att jag ska förstå all konst. (Och musik begriper jag ännu mindre av.)

Det förekommer tydliga budskap (Fridolin, Löfvin) och Teleman är förvisso ett barn av -68 års rörelse. Men när han gör en parafras på Lars Hillersberg ersätter han ”anti-kommunist” med ”anti-oxidant”, vilket visar att han är i takt med tiden. (Jag kan inte sluta skratta, men det kan ju verka obegripligt om man inte sett originalet.)

Domherran hyllar salig Hillersberg.

Men ofta dansar text och bild i otakt. Och i det glappet (när hjärnhalvorna strävar åt olika håll) händer det saker. Teleman vet nog vad han menar, men han berättar det inte alltid. Det är inte fullt ut surrealistiskt, men det är lek med tankar, ord och bilder i medvetandets ytterkanter.

Exempelvis blir bilden med texten ”På spaning efter den integritet som flytt” fullt begriplig att ha sett en bild på Uppkopplad Domherran på de ratade bilderna på utställningen på Popsi. Annars hade jag sett ut som (ursäkta) en fågelholk.

De ordlösa teckningarna gör jag inget försök att förstå alls. Jag bara lutar mig tillbaks och njuter. (Men är det en hamburgare eller är det ett flygande tefat?)

Vi får hoppas att någon annan tidning tar in bilderna. Jag skulle verkligen vilja ha något som får tiden att stanna i nyhetsflödets silverflod.

Text: Michael Strandhed
Teckningar: Stefan Teleman

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

KONSTBOK

SKVATT
Stefan Teleman
Eget förlag 2015

POPSI Norrköping

4 – 8 maj 2015
Utställning – SKVATT
Stefan Teleman
Teckningar

ANTIKVARIATET Norrköping

Torsdag 7 maj kl 19
Bokrelease – SKVATT
Stefan Teleman

Carina Milde samtalar
Boa Pettersson spelar basklarinett

LÄNKAR
Stefan Teleman hemsida
Stefan Teleman visar ett Skvatt på Popsi reportage Kultursidan.nu 4/5 2015