Kärleksgåva. Lauras och Tommys kärlekshistoria doftar av romantik och lyrik.

Lyriken smälter in och driver berättelsen framåt

Sofie Mejsholm och Claes Martin Hoffsten lyfter Kampen, Kärleken, Poesin från dess anspråkslösa skildring av 1968-generationens aktivism. Det lyser om romantiken, dikterna faller så rätt och förlusten av Laura tillintetgör Tommy totalt.

Missförstå mig rätt! Jag är förtjust i Norrköpings Studioteaters uppsättning som spelas på Teater Bråddgatan under Norrköpngs Scenkonstfestival. Om det nu är trots eller tack vare att såväl kärleken som kampen och poesin bygger på verkliga händelser från 1968 och några år framåt i tiden.

Ingredienserna är just kamp, kärlek och poesi, kryddat med lite sång. Manus bygger korta tablåer, spelstilen är realistisk, rekvisitan minimal på naken scen och om avsaknaden av regi kan man diskutera.

Tömmer sin vredes skålar. Örjan Lundgren gestaltar en arg USA-vän år 1968.

Var huvudpersonen Tommy befann sig år 1968 vet vi inte, men pjäsen tar sin utgångspunkt från det magiska årtalet och placerar morbror Janne utanför Systembolaget med FNL-bössa i handen.

– FNL-bulletinen, ropar Ulf Karlström som om han aldrig gjort annat och ger en förbipasserande dam en kortfattad bakgrundsbeskrivning till Vietnamkriget. (Alltför kortfattad, men tyst! nu spelar de faktiskt teater. Det är ingen historielektion.) Och kväder spelets första dikt – Tegnérs Det eviga med raderna:

Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
Det dör som en stormvind i öknen bort.

Tommy dyker upp först nästa år. En kväll på danspalatset Borgen möter han Laura och de blir ett par. Det lyser förälskelse om de unga tu och några av de vackraste dikterna som var i ropet och även sjöngs då glimrar som pärlor. Claes Martin Hoffstens tolkning av Bo Bergmans Flickan under nymånen (Jag har nigit för nymånens skära) är ljuvlig. Sofie Mejsholm sjunger Taubes Så skimrande var aldrig havet. Som finast blir det när de möts i en duett: När pjäserna har spelats ut.

Men utbytesstudenten Laura reser hem. Lyckan vänds till förtvivlan, hopp till sorg. Morbror Janne lockar med Tommy till en studiecirkel (tänk att på den tiden underbyggdes åsikter med kunskapsinhämtning och diskussioner i stället för anonyma kommentarsfält och gilla-knappar) där vänsterns sönderfall gestaltas i en tvist om hur amerikanska krigsfartyg på besök i hamnen ska bemötas: med våld eller med lyrik.

En annan slags eldsjäl. Gunnar Bergman som soldat i Frälsningsarmén .

Många dikter blir det, de smälter in förvånansvärt väl och driver berättelsen framåt. Endast lyriktävlingen på Marieborgs folkhögskola bryter det mönstret och känns som ett stopp i det dramatiska flödet.

Amatörskådespelarna bidrar efter förmåga och de yngre aktörerna Sofie Mejsholm, hon med det varma leendet, och Claes Martin Hoffsten, han med ögonen, toppar laget. De har klarat sig fantastiskt bra utan störande regi.

Däremot kan jag önska att Norrköpings Studioteater kallat in en, om inte regissör så ett öga utifrån på sluttampen, som lyft fram det ena och hållit tillbaka annat. Ett enkelt musikackompanjemang kan göra underverk.

Skådespelarna bjuder in till eftersnack och kommer att göra så efter varje föreställning. Nej, tydligen inga revolutionsromantiker i premiärpubliken. ”Om det inte varit Vietnam så hade det varit fest ändå.”

Men slutscenens dagspolitiska diskussion spiller sömlöst över i eftersnacket. Kanske vi behöver nya studiecirklar för att lösa Sveriges, EU:s och världens problem. Men visst ja, det finns inga billiga studiecirklar längre.

Text och repetitionsfoto: Ann-Charlotte Sandelin

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

TEATER BRÅDDGATAN 34 Norrköping

13, 16, 17, 21, 24 maj 2015
Kampen, Kärleken, Poesin
av Örjan Lundgren och Ulf Karlström
Ljus & Ljud: Josefin Tell
Prod: Norrköpings Studioteater
Spelas under Norrköpings Scenkonstfestival

MEDVERKANDE
Gunnar Bergman
Claes Martin Hoffsten
Ulf Karlström
Örjan Lundgren
Sofie Mejsholm
Krister Waara

LÄNKAR
Norrköpings Studioteater hemsida Facebook FB-evenemang
Urpremiär för kamp och kärlek med poesi reportage Kultursidan.nu 12/5 2015