• KULTUR-ANNONS

  • NYHETER

M. A. Numminen drabbade Finspång

M. A. Numminen
Mysfarbror. På 1960-talet blev M. A. Numminen ofta censurerad. Nu får han sjunga sina visor utan att bli avbruten.

 

Han vore klockren i Bråvallas tält

 

Efter handuppräckning konstaterar M. A. Numminen att hälften av publiken i Finspångs kulturhus är finskspråkig. Därför inleder han med en helfinsk låt (”men ni svenskar förstår den nog också”). Det är en tango som var med i en dokumentärfilm av Jörn Donner 1971. Textens enda ord är ”perkele”. Därmed är stämningen satt för konserten.

Man kan tycka att han har försvunnit under radarn de sista åren. Fram till 1980 kom det skivor nästan varje år på svenska, men därefter bara någon per decennium. 11 stycken är det sammanlagt. Men då inser man inte att han gett ut 30-35 (M. A. minns inte exakt antal) i Finland, 3-4 på tyska och två på engelska, och han är ständigt upptagen med spelningar.

Fast jag tycker han är värd mer uppmärksamhet i Sverige. Hör ni mig Bråvalla?! Han vore klockren i tältet.

Numminen berättar för mig innan konserten att de aldrig har ett färdigt program.

– Vad som helst kan hända. Vi känner av stämningen och anpassar oss. Är det mer finskspråkiga människor i publiken så blir det fler sånger på finska. Men jag kan också sjunga Baccara på tyska.

Och visst händer det lite av varje, och ganska folkbildande är det också. Jag har aldrig förstått att Uppå källarbacken i själva verket är Glen Millers American patrol. Inte heller visste jag att en så urtypiskt Numminensk låt som Jag har sett fröken Ellen i badet från början är en tysk visa, men här får vi den på originalspråk i sista versen.

 

M. A. Numminen och Piedro Hietanen
Från Finspång till Berlin. M.A. Numminen och Pedro Hietanen är ständigt på resande fot.

 

Han är stor i Tyskland, M. A. Nästa turnéstopp är i Berlin, där det ska framföras ”Finnischen Tango und neorustikale Bauernjazz” i gyllne salonger. Där är han också mer experimentell, berättar han för mig, inte en allmänunderhållare – utan mer koncentrerad på kulturkretsar. Där gör han tonsättningar av Ludwig Wittgenstein, och han har gjort en filosofisk operakantat om romansen mellan Martin Heidegger och Hannah Arendt. Den är så allvarlig och svårbegriplig att folk börjar skratta, berättar han.

Det hade nog inte gått hem i Sverige. Inte heller gick det hem när han försökte lansera sina barnvisor utklädd till hare (fast två barnskivor finns på svenska). Men i Finland är den karaktären och tillhörande TV-serie megastor. Där är också Numminen lika stor som han var här på 1970-talet.

Men redan på 1960-talet höll han på att ge upp, eftersom han blev censurerad hela tiden. För oanständig! Det är svårt att tro idag när man ser denna 75-åriga mysgubbe på scenen. Men vem blir chockad nu av texter sjungna från sexualupplysningsböcker? Med en kvinna i riksdagshusets park blev totalförbjuden. Det är väl raden ”på offentlig plats gick vi givetvis allt för långt” som chockade. Inte chockar det oss vare sig på finska eller svenska.

 

Piedro Hietanen
Dragspelsmästare. Pedro Hietanen är Numminens ständige följeslagare.

 

Låten Katten också blev en hit i Sverige och gjorde att han kunde fortsätta. Den är även sista låt här idag. Till den spelar Numminen ett furiöst trumsolo med vispar på en telefonkatalog. (Se sista bilden i bildspelet nedan.) Inte heller det tar han på sig äran för, utan hänvisar till att det var Quincey Jones som uppfann det.

Katt i barnprogrammet var för övrigt den ständige följeslagaren Pedro Hietanen. Han är oumbärlig på scenen med sitt fantastiska dragspelande och några utflykter till flygeln. Han ser sur och butter ut, men det är bara skådespeleri.

Antagligen räcker det med en sprallpelle på scenen. Denne spelar sexsträngad banjo som kompgitarr.

– Tack, människor. Så ni tycker om finska mollmelodier? Vi skrattar även i moll i Finland.

Fortbildningen fortsätter med en finsk humpa från 1930-talet, och vi får lära oss att allt inte är tango i Finland. Det visste givetvis den andra halvan av publiken redan. Konserten är arrangerad av Norrköpings och Finspångs kommuner inom arbetet som förvaltningsområde för det finska språket.

Vi får också lära oss att den låt som är ett ”måste” i Sverige, går lite hem i Finland och är en total flopp i Tyskland spelades in av Lill-Babs 1959. Men, ärligt talat, så är det M. A. Numminens version av Som en gummiboll vi alla kommer att minnas. Även från den här konserten (bouncy, bouncy).

Fast när de blivit inropade för andra gången gör de en version av Route 66 till melodi av Beethovens Symfoni nr 9 så är det också oförglömligt. Det är inte vackert, men Numminen har alltid haft en förkärlek för det humoristiska.

Text och foto: Michael Strandhed

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

KULTURHUSET Finspång

17 maj 2015
M. A. Numminen
Pedro Hietanen

Konsert
Publik: 60 pers

LÄNKAR
M. A. Numminen hemsida YouTube1 YouTube2 YouTube3 YouTube4 YouTube5 Vimeo
Yle-TV Tysk avant-garde Ballhaus Berlin
Finskt förvaltningsområde hemsida

Tagged . Bookmark the permalink.

Comments are closed.