Anklagelser. Santuzza (Cornelia Beskow) gillar inte Turiddus (Markus Pettersson) flirt med gamla flamman Lola. Då blir han sur.

 

Bravorop och svartsjuka

 

Dubbla vinnare i De Geerhallen. Norrköpings symfoniorkester inledde torsdagskvällen med uruppförande av Ann-Sofie Mutter-vinnaren Jonas Valfridssons pris – beställningsverket The temples of Kamakura. Det hördes bravorop efter det dynamiska framförandet.

Sedan blev det opera: Cavalleria Rusticana – På Sicilien som en gång, för mer än 100 år sedan van en tävling för operor i en akt och som vid uruppförandet hyllades med 60 inropningar. Nu ledde chefdirigent Michael Francis en konsertant, eller nära nog light-version, med sångare från Operahögskolan och med riktigt stor kör: Musikaliska Sällskapets Kammarkör, Bel Canto och Akademiska kören i Linköping.

 

Jonas Valfridssons The Temples of Kamakura hittar nya ljud i violinerna utöver språkspel och pizzicato, fingerknäpp.

 

Förtätade The Temples of Kamakura

Tonsättaren Jonas Valfridsson talade om ”Sandhals syndrom” i programmet, men jag antar han menade ”Stendhals syndrom” – en enorm inspiration som sköljer över en vid stora konstupplevelser, efter ”den siste store ’borgaren’”, som Lars Norén brukar kalla honom.

Jonas stycke är inspirerat av Japan och zenbuddhismen, det klingar impressionistiskt och möjligen är han inspirerad av den andra Wienskolan med Schönberg, Berg och Webern, då de korta styckena är förtätade och koncentrerade.

Det ska vara en ”krock mellan det hypermoderna och det djupt traditionella”, skriver komponisten, ibland låter det även traditionellt senromantiskt så det stämmer ganska bra. Det är många taktartsbyten i musiken och den är rytmiskt komplex, även om den är lättillgänglig.

Kompositören själv såg ut som ett dandy-original i för stora bruna kängor och för liten blå kostym, en utmejslad look, och han är en välförtjänt vinnare av Ann-Sophie Mutters stipendium.

 

Orosmoln på bänken. Santuzza (Cornelia Beskow) och Mamma Lucia (Ulrika Tenstam) innan helvetet brakar löst.

 

Krävande och häftiga På Sicilien (Cavalleria Rusticana)

Vi fick höra mer av den inledande tenorserenaden – sicilianan – i De Geer än vi fick höra i direktsändningen från Metropolitan senast, då på grund av deras tekniska problem. Detta sägs vara den svåraste italienska arian över huvud taget, vid sidan av ”Celeste Aida” och den är beundransvärt sjungen av den unge tenoren Markus Pettersson, även om han fick kämpa med delar av det brutala partiet.

Mamma Lucias parti måste  betecknas som alt, inte mezzosopran. Ulrika Tenstam, operasångerska och lärare på Operahögskolan backade här upp sina elever, två masterstudenter och två kandidater.

Operan är egentligen för krävande och häftig för elever, tur då att den ohyggligt dramatiska huvudrollen Santuzza (Santa) sjöngs av den ”färdiga” Cornelia Beskow (Det Kongelige Teater i Köpenhamn). Det var fylligt med fina avfraseringar, tekniskt var det på plats med stark höjd även om de sceniska utspelen ibland blev lätt patetiska. Förvisso är operan i och för sig en riktig melodram.

Den stora kören var bra, även i tenoren som brukar ha problem med dessa höga partier. Uttalet var ibland knackigt, man ska inte gå till en ”kassa” om man ska till huset, ”la casa”, det ska sjungas med tonande s som i standarditalienskans Toscana – operakonsten föddes också i Florens. Det kanske tycks petigt, men det låter löjligt för de flesta italienare, även om operan förstås utspelar sig i södra Italien där man ofta struntar i vissa uttalsregler.

Richard Hamrin (Alfio), ursprungligen balettdansör, sjöng sonort, men det är svårt att tro att en späd och finlemmad baryton skulle kunna slå ihjäl en kraftig hjältetenor som soldaten Turiddu, även om han är hårt berusad. Alfio brukar mer likna tjurfäktaren Escamillo – men i opera är det förvisso rösterna som är primära, inte kroppshyddan.

Orkesterintermezzot, mest känt från Tjuren från Bronx med Robert de Niro, lät vackert under Michael Francis skickliga hand. Stort och professionellt projekt, faktiskt som helhet bättre än Metropolitans senaste uppsättning, som förvisso var svag för att vara Met, ändå en bedrift! Birollerna lät också bra, även om de inte är så tacksamma.

Text: Lars Henriksson, operasångare
Foto: Ann-Charlotte Sandelin

Blåsare med extra allt!

– Underbart! Orkestern höjde sig ännu en nivå. Det var bra redan på repetitionen. Nu var det extra allt, säger en mycket glad Jonas Valfridsson efter uruppförandet av The Temples of Kamakura.

Jonas Valfridsson är en av de två kompositörer som vann den kompositionstävling som SON höll säsongen 2013-2014 med stöd av Anne-Sophie Mutters fond för unga kompositörer. Priset var att få beställning på ett verk just för SON. The Temples of Kamakura är det beställningsverket och utgörs av fyra korta satser.

Inledningen är impressionistisk och målar med bred tonal pensel. De följande delarna drar åt olika håll, romantiskt, dramatiskt, militäriskt.

Michael Francis ledde en ovanligt dynamisk orkestrering där tonsättaren lekte med instrumenten, kanske allra mest med violinerna.

– Många säger att det låter som film. Det är inte jag som är filmisk. Det är filmen som låter som mig, avslutar Jonas Valfridsson.

Text: Ann-Charlotte Sandelin

JONAS VALFRIDSSON – BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

CAVALLERIA RUSTICANA – BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

DE GEERHALLEN Norrköping

21 maj 2015
22 maj Linköping Konsert & Kongress
Cavalleria Rusticana
Norrköpings Symfoniorkester
Dirigent: Michael Francis
Introduktion: Göran Gademan

SOLISTER
Cornelia Beskow (Santuzza), sopran
Markus Pettersson (Turiddu), tenor
Richard Hamrin (Alfio), baryton
Desirée Baraula (Lola), mezzosopran
Ulrika Tenstam (Mamma Lucia), alt

PROGRAM
Jonas Valfridsson: The Temples of Kamakura
Pietro Mascagni: Cavalleria Rusticana (På Sicilien)

LÄNKAR
Jonas Valfridsson hemsida
Cavalleria Rusticana Wikipedia
Lars Henriksson hemsida
Norrköpings symfoniorkester hemsida Facebook
Hederskultur och svartsjuka från Met recension Kultursidan.nu 28/4 2015