Nya Hörsalsparken. Gångstråken leder åt olika håll, det gröna tar plats i mellanrummen. Konsten får äntligen rum.

Katten är tillbaka!

Sammanbunden, kors och tvärs. Så invigdes då den nygamla Hörsalsparken till slut, efter några års diskussioner, protester, rivning, utgrävning, stopp och start. Resultatet? Blev det bra? Är parken grå eller grön? Det beror på vem som svarar på frågan.

Träden försvann. Hörsalsparkens scen försvann. Den lilla restaurangen försvann. En trappa har tillkommit. Rabatter och damm har omdisponerats från det tidiga 1900-talets rundade trädgårdsideal till ett ”modernt” formspråk i passagernas mellanrum. För Hörsalsparken är tydligt utformad för att passeras. Stråk är ordet för dagen.

Knyter band. Karin Jonsson invigde assisterad av Gunnar Bredin.

Karin Jonsson, ordförande i Tekniska nämnden, tillsammans med Gunnar Bredin, 2:e vice ordförande, knöt blågula band. Norrköpings ungdomsmusikkår från Kulturskolan spelade, det gick bra även utan markerad scen. Karin Jonsson betonade vikten av Hörsalsparken som samlingsplats och stråkens betydelse. Hon beklagade att man inte kunnat lösa “hissfrågan”, alltså frågan om hur den som har svårt att gå tar sig från parkens höjd ner till Gamla Rådstugugatans djup.

Det beklagandet var hon inte ensam om, protester mot sakernas oordning har framförts såväl muntligt som skriftligt, i ord – ”funkofobi” – och i bild.

Troligen kommer många fortsätta att undra varför en enkel hiss inte gått att få in i hörnet där det står en grå bänk. Det nya stråket är inte till för alla, endast för dem som går i trappor. 32 breda trappsteg, ledstång finnes, avsatser på vägen. Efter invigningen och dagen därpå är det många som provgår, i alla åldrar.

Grått eller grönt? Både och! Trappan och dess betongmurar med vattenblänk och -stänk samtalar såväl med Stadsbibliotekets betongfasad som med Holmentorgets vattenspegel, även om den senare är vackrare utformad (till minne av vattnet som en gång rundade hela Holmen).

Gångytorna är stenlagda, gatsten varieras med lite större plattor. Det antyder användningsområden för ”gå” och ”stå”. Konstverket som trängdes invid Sparbanken söder om parken har äntligen hamnat rätt. Publiken som samlats, inte stor men inte heller liten, var positivt inställd.

Många var där. Fast några föredrog att sitta på den långa bänken.

Träden försvann, nästan alla. Nya har planterats och att det tar tid innan de är stora får vi acceptera. (En gång var Promenadernas alléer ynkliga små ”påkar”.) Snabbare går det för växterna i alla långa plåtbäddar att lämna den nuvarande tuktade ordningen och svälla förföriskt i sommaren. Förförande men inte alltför högt, Hörsalsparken ska vara överblickbar, övervakningsbar. Och själva Hörsalen ståtar med sin vackra fasad (och sitt mindre välskötta inre, kan de inte börja renovera snart?!).

Då passar det att sitta på den långa bänken av återvunnen trästam, borra ner fötterna i fliset av just de träd som stod här helt nyligen. Ett trädens efterliv.

Det blir gråare om vintern, lite åretruntgrönt kan kanske påminna om sommarprakten när vi som går skyndar oss förbi.

Under trappan påminns vi om historien. Bakom glas och ram ses stenrester från den medeltida kyrkogårdsmur som blottades under de arkeologiska utgrävningarna, endast synligt för den som står halvvägs i trappan.

Kullersten, rostig plåt och dekormur ska förstärka känslan för det som en gång varit. Även här är vatten, det faller och krusar sig under betongklippans höjd.

Katten är tillbaka!

Text: Ann-Charlotte Sandelin
Foto: Sven Åke Molund och Ann-Charlotte Sandelin

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

HÖRSALSPARKEN Norrköping

27 maj 2015
Invigning