Pizzicato. Fingerknäppande parti i Bengt-Göran Skölds Poem som uruppfördes vid Norrköpings Öppningskonsert på torsdagen.
”Orkestern gjorde ett fantastiskt jobb”
Tre uruppföranden. Tre andragångsuppföranden. Det sistnämnda är mer ovanligt än det förstnämnda. Sex livs levande tonsättare satt glatt på rad tillsammans i De Geerhallen och njöt av att få höra sina verk spelas i den nya musikfestivalen Norrköpingsljud.
Tänk att det blivit verklighet det där som tonsättarna Peter Lindroth, Norrköpingsson, och David Swärd, inflyttad Norrköpingsbo, pratade om efter Sound of Stockholm, huvudstadens tonsättarfestival. Då Peter lutat sig fram mot David och frågat: ”Kan vi inte göra det i Norrköping?”
– Hade jag varit med vid samtalet den julen då hade jag ropat JA! med en gång, sade Lars Stjernqvist och förklarade sig vara stolt kommunalråd för musikhuvudstaden Norrköping.
Kommunalrådet stod mellan Peter Lindroth och Symfoniorkesterns VD Karin Veres på scenkanten framför Norrköpings symfoniorkester. Karin Veres hälsade välkommen och snart hördes det första Norrköpingsljudet.
Flöjtens snabba höga, klarinettens långsamma brummande, som finast i ett unisont parti.
Peter Lindroths Five har aldrig spelats offentligt tidigare trots att det är skrivet 1998 och därmed konsertens näst äldsta verk. Kraftfulla anslag omväxlande med ljust plingande. En spröd melodi, sökande, som lockar över allt fler instrument ur den tidigare så tunga orkestern.
Dirigenten Michael Bartoschs taktslag är pregnanta och tydliga. Det tunga anslaget, brölandet, lägger sig i, återkommer och avslutar.
– Fantastiskt. Omtumlande, kommenterade Peter Lindroth efteråt. 17 år är en lång tid, jag jobbar inte alls så längre. Men jag tyckte om stycket och orkestern gjorde ett fantastiskt jobb.
Naturlyrisk romantik präglar Bengt-Göran Skölds Poem, skrivet 2012 och tillägnat Symfoniorkestern och dess då nye chefdirigent Michael Francis, med ett öga på en dikt av engelske poeten R L Stevenson. En melodiös klarinett och mjuk puka lockar med sig fagott, stråkar, harpa. Vågor breder ut sig och fångar cello, violin, bleckblås, ja hela orkestern, med exotiska inslag som gong och fina basrytmer. Det går över i raskare tempo med fingerknäppande cellisters hjälp. Som ett vårregn. Och börjar om igen…
Gunnar Valkares Cammino, konsert för flöjt och basklarinett, här spelades endast första satsen, har ett dynamiskt tonspråk. Orkesterns slagverkare hade fullt upp med dubbla xylofoner/marimba. Fullt ös, granne med kakafoni men ändå inte, när flöjten, solist var Tobias Carron, drillade in, så småningom följd av basklarinettens mjuka dova, trakterad av Bo Pettersson. Där förlöstes de sköna ljuden, först ur en cello, sedan öppnades hela orkestern.
Flöjtens snabba höga, klarinettens långsamma brummande, som finast i ett unisont parti. Gunnar Valkare var märkbart rörd efteråt. Att få höra sin musik. Förra gången, 2010, var det också Norrköpings symfoniorkester som stod för fiolerna.
Med fingrarna i klaveret. Kulturskolans elever var i högsta grad medskapande i Dreams and streams.
Efter pausen intog en ensemble från Kulturskolan scenen: två pianister, fyra stråkar och fyra fagotter tillsammans med slagverk. Eva Sidéns pinfärska Dreams and streams inkluderar även en förinspelad del, resultatet av en workshopserie med just Kulturskolans lärare och elever.
Konsertens mest experimentella stycke gav stämningen av en intensivt regnig dag med inslag av insekter. Pianisterna slog an både tangenter och pianosträngar, violinisterna gned i höga lägen. Fagotterna blåste vindpustar utan toner, tyvärr hördes de dåligt, kanske det var de som även ploppade. Stycket hade passat bättre i en mindre lokal, typ Crescendo, för bättre balans mellan de olika delarna.
Basstråk för basstråk växer Lars-Åke Franke-Bloms Endymion fram. Ljusa violiner sökande i morgondimman. Ett växlande orkestersamtal som når en brusande intensitet med notkorta uppehåll och jazziga övertoner. Innan det brusar vidare, förstrött snuddar andra stilarter och dör ut. Fem sekunder av nästan-tystnad. Tystnad.
Stycket, kvällens äldsta då det är skrivet 1997, blir min favorit. Ett verk jag tänker är roligt att spela, det är vänligt, skickligt, utan briljerande eller effektsökande humor.
Slutligen Solar Edge, David Swärds skärande stråk och gnälliga cello inleder ett orkesterverk på jakt efter ständigt nya disharmonier, för om de vilar så faller de. Nu hålls intensiteten hela tiden uppe, en motsträvig skönhet.
Tonsättaren bor på Syltberget och det är som att han promenerat den korta sträckan ner till hamnen, men i stället för Norrköpings stilla innerhamn möter Antwerpens väldiga Europahamn, ett hav av stål och plåt och arbete. Kanske en futuristisk önskedröm från 1920. Dock noterad 2002.
Öppningskonsertens vilda kast mellan stilarter och uttryck tvingade Norrköpings symfoniorkester att hålla sig på alerten. Det slår mig när jag lyssnar att Norrköpingsljud bär doften av färskt nyskapande, handlar om alltså mer om gränsöverskridandets utmanande konst än om bekräftandets kultur. Däri ligger den nya musikfestivalens stora värde. Ska Norrköping bli den musikhuvudstad Lars Stjernqvist, kommunens finanspolitiskt högste ansvarige, drömmer om är spjutspetsen Norrköpingsljud viktigare, rentav mer avgörande, än publiksuccén Bråvallafestivalen.
Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin
BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR
DE GEERHALLEN Norrköping
27 maj 2015
Öppningskonsert
Norrköpings symfoniorkester
Dirigent: Michael Bartosch
Solister: Tobias Carron, flöjt, och Bo Pettersson, basklarinett
Ensemble från Kulturskolan: piano, fagott, stråkar, slagverk
Arr: NorrköpingsljudPROGRAM
Peter Lindroth Five uruppförande
Bengt-Göran Sköld Poem uruppförande
Gunnar Valkare Cammino för flöjt, basklarinett och orkester
Eva Sidén Dreams and Streams för ensemble och elektronik, uruppförande. Framförs av Kulturskolans elever och lärare
Lars-Åke Franke-Blom Endymion
David Swärd Solar Edge
LÄNKAR
Norrköpingsljud hemsida FB-evenemang
Norrköpings symfoniorkester hemsida Facebook
Kompositörerna tar sig ton med festival reportage Kultursidan.nu 18/5 2015
Pingback: Sidén Hedmans molekylära musik (recension) - KULTURSIDAN.nu
Pingback: Kammarkören i kanonform i Hedvig (recension) - KULTURSIDAN.nu