Patrik Lundström visar sin dokumentärfilm I Kullmans fotspår på Cnema idag.

 

”Snacka om tidsmaskin”

 

Dalkarlsmorden kallades de. Under två års tid har Patrik Lundström följt i mördaren Kullmans spår ända fram till döden på Galgberget. Men sägnen om kärleksdramat visade sig vara ett blodigt brott för pengar. Premiär för I Kullmans fotspår idag på Cnema. Det är redan fullbokat och osäkert om det kan bli en andra visning.

– Jag har ett funktionshinder, det gör att jag också har talsvårigheter. Från början ville jag ha en av verksamhetsledarna på Studio 59 som berättarröst, men allteftersom blev det så att jag hade en programledarroll. Jag har tränat mycket och ändrat vissa ord i manus.

 

Clarence Forsströms bok gav historien.

 

Patrik Lundström bevisar samma sak som det kända Glada Hudikgänget, att ordet ”hinder” i begreppet ”funktionshinder” sitter i omvärldens uppfattning. Jag sitter bredvid honom i Cnema och ser dokumentärfilmen I Kullmans fotspår dagen före premiär. Den har sparats i några olika format och nu testas överföringen, mp4-versionen hackar, ljud och bild är osynkade. Blue ray-versionen går däremot som smort.

Patrik inleder vid Färgargården, manus är välslipat och avslutas: ”Det här är ingen spökhistoria men den är nog så ruskig”. Och så följer historien om Carl Magnus Kullman, född 1804, gift och med två barn. Han som blev den siste att avrättas i Norrköpings stad.

Själva historien har Patrik Lundström och Mattias Åström hittat genom att först läsa om den som folklivsberättelse på Stadsmuseet, versionen med en kärlekshistoria. När de sökt vidare har de hittat sanningen i Clarence Forsströms faktaspäckade bok Dödsdomar under 1800-talet i Norrköping. Boken, och samtalen med författaren, har de lutat sig starkt emot under filmarbetet.

Patrik har så rätt, det är en ruskig historia som berättas under 26 minuter och den är sevärd. Patrik är ciceron, den som i vår tid knyter ihop berättelsen från då. Han går i trapporna invid kvarteret Dalkarlen där allt utspelades år 1837, han lånar hantverksmiljön i Stadsmuseet för att ge rätt stämning, han står framför Linköpings slott (ja, de filmar i en av de gamla cellerna i källaren) och slutligen står han på Galgberget där dubbelmördaren och mordbrännaren halshöggs en oktoberdag 1838. Han till och med gräver fram en tidningsartikel om mordet – ”snacka om tidsmaskin” – bland Stadsbibliotekets mikrofilmer.

Däremellan berättas historien med hjälp av omväxlande stillbilder, animationer, modeller, spelfilm. Det är en lödig historia, väl berättad med starka kontraster, musiken underbygger stämningen.

 

Fadia Staifo gestaltar pigan som dödas. I svartvitt med röda effekter.

 

Två år har projektet tagit, Patrik Lundström har haft stor hjälp av Mattias Åström, verksamhetsledare vid Studio 59, som är en av Norrköpings kommuns estetiskt inriktade dagverksamheter för funktionshindrade vuxna. Mattias Åström har varit bollplank, visat filmteknik, hjälpt till med ljud och ljus. Dessutom är han kompletterande berättarröst – och spelar mördaren i de svartvita filmsekvenserna. Men det är Patrik som tagit de konstnärliga besluten, ofta enligt linjen att förenkla så långt det går:

– Som när det brinner. Ska vi visa hur elden sprids, eldvakten, hur folk langar vatten? Det är en rörig historia, det händer rörigt.

Stillbilder och berättarröst räcker långt och lämnar mycket till tittarens fantasi. Att Patrik själv gillar historiska dokumentärfilmer märks och han har lånat många grepp därifrån.

Det är Patrik Lundströms första film och jag lägger märke till några få småskavanker i bildhanteringen. Musiken däremot sitter som en smäck, är omväxlande och underbygger stämningarna. Självfallet har han skrivit och framför musiken själv, genom en digital process som i viss mån utgått från riktiga instrument som spelats in och blivit loopar. I andra fall från en synth. Har tre dagar i veckan gått till filmarbetet så har övriga tiden ägnats musiken som han arbetat med hemma.

I en annan värld hade Patrik Lundström varit professionell musiker, nu är han ”bara” en uppskattad amatör med en växande samling instrument hemma. Flöjten är huvudinstrumentet, men jag misstänker att han kan spela på det mesta.

 

Patrik Lundström och Mattias Åström på Cnema.

 

Premiärvisningen på Cnema är fullbokad. Fler står i kö men det är osäkert om det blir någon mer visning. Det kostar att hyra in sig och kommunens dagverksamhet har en begränsad budget. Kan man tänka sig att ta betalt?

– Nja, det är svårt. Vi får ju inte gå med vinst, svarar Mattias Åström. Det skulle gå runt om vi tar en tia.

Förhoppningen är att även göra en dvd för bibliotek och skolor, för att ge en inblick i liv och död för 200 år sedan.

En annan fråga är hur mycket Mattias Åström har lagt på att stötta just det här projektet? Det är ju fler personer som är engagerade i Studio 59 och som behöver hans hjälp.

– Vi har pratat om det där, jag kanske har hjälpt till lite väl mycket men det är okej för mina kollegor. Och till nästa projekt klarar Patrik mycket mer själv, svarar Mattias lugnt.

I Kullmans fotspår är första delen i en tänkt serie om Sägner & Myter. Det finns mer att hämta i de lokala arkiven.

Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin
Stillbilder ur filmen

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

CNEMA Norrköping

3 juni 2015
I Kullmans fotspår
Dokumentärfilm
av Patrik Lundström
Prod: Studio 59

LÄNKAR
Patrik Lundström Facebook YouTube
Studio 59 hemsida