Skammen tystar. ”Rösterna” hindrar offret från att uttrycka sig i Hej. Nej. av Kvartersteatern.

Det kan vara vem som helst

Hej. Nej. är en föreställning om våldtäkt och om samhällets skuldbeläggande av offret. Känns inte ämnet lite uttjatat? Redan när jag var 14 läste jag Katarina Wennstams Flickan och skulden – nu är jag snart 24 och ämnet är lika aktuellt. Det börjar bli tröttsamt, att prata om det. Så det är en positiv överraskning att Kvartersteatern istället dansar om det. Kanske det kan sätta problematiken i ett nytt ljus.

Fyra dansare inleder showen, inte helt synkat, men det verkar genomtänkt och skapar dynamik. Fler personer kommer sedan fram bakom ett skynke; effekten är häftig. Det visar sig att de fyra dansarna kommer att fortsätta vara fyra, och att de andra tio blir pjäsens röster.

Ett offer finns i och för sig också med i bilden, men hon pratar aldrig, ges ingen röst. Maskeringstejpen runt munnen hindrar henne. Och rösterna hindrar henne, genom ifrågasättande, knuffar och sparkar. De sparkar på den som redan ligger ner.

Energi och inlevelse. Bakom dansaren Emma Friberg skymtar ”offret”.

Musiken är hög och stämningen är otäck. ”Alla som inte dansar är våldtäktsmän, men offret dansar”, säger någon. Det gör hon ändå inte. Och jag tänker på om hon skulle göra det. Skulle hon fortfarande betraktas som ett offer då – med rätt till sina känslor efter övergreppet? Måste ett offer vara tyst och plågat, för alltid? Kan hon inte ha blivit utsatt annars?

Jag saknar någon karaktär att lära känna och uppleva närhet till. Föreställningen är väldigt abstrakt, men den kallas ju också ”en poetisk dansföreställning”. Och det märks att orden är skrivna av en ordkonstnär – dramatikern Anna Nygren har skrivit med finurlighet.

Både dansarna och skådespelarna har mycket inlevelse och energi. Det distanserade greppet kan dock vara både en för- och nackdel. Vem är offret, egentligen? Och vem är förövaren? Det kan vara vem som helst.

Mycket fokus ligger på överfallsvåldtäkter, verkar det som, även om frågorna också ställs: ”Kan man älska den man våldtar? Kan man älska den som våldtar?” Hemmet som farligaste plats framkommer inte riktigt. Det skrapas bara på ytan. Det är också svårt att hänga med på vad som är punkt A och B. Handlingen flyter ihop men får i alla fall ett tillfredsställande slut.

Det är en snygg uppsättning och regissören Frida Nyström har gjort ett bra jobb med koreografin. Ämnet kan inte bli uttjatat förrän samhället förändras – och det var modigt att istället för #prataomdet välja att #dansaomdet.

Text: Melinda Reyes Hiltunen
Foto: David Söderström/Kvartersteatern

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

TEATER BRÅDDGATAN 34 Norrköping

4 – 7 juni 2015
Hej. Nej.
– en poetisk dansföreställning
Manus: Anna Nygren
Regi & koreografi: Frida Nyström
Koreografi ”Little Black Heart”: Anna Nygren & Frida Nyström
Ljus & ljud: Frida Nyström
Prod: Kvartersteatern

MEDVERKANDE
Dansare: Emma Friberg, Kristofer Tengström, Maia Lee Lind, Selma Edholm

Skådespelare: Gustav Andersson Liliehorn, Judith Askling, Anna Äsplöf, Jonas Jakobsen, Astrid Joelsson, Klara Lundberg, Lovisa Lundholm, Wilma Pihl, Elin Rödin, Iselin Sunnerberg

Föreställningens längd: ca 45 min, ingen paus.
Rekommenderad åldersgräns 13 år.

LÄNKAR
Kvartersteatern hemsida FB-evenemang
Hej. Nej. vill tala och dansa om det reportage Kultursidan.nu 1/6 2015