Frivoliteter. Tunt garn, handskyttlar och några modeller ingår även i Lydia Vermaat-Wallins utställning i Popsis lilla galleri.

Slumpteknik bot mot kontrollbehov

Textilstudenten Lydia Vermaat-Wallin har alltid dragits till spetsar, men känslan är dubbel. På Popsi visar hon skira arbeten som skapats med små handskyttlar, virknål och oändligt med tid. Svartvita tygtryck, snabbjobb med slumpen som insats, kontrasterar.

Det är inget frivolt över frivoliteter, även om ordet är detsamma och kan antyda något luftigt, lättsamt och i vissa fall ha en fräck anspelning. Det krävs uppmärksamhet och tålamod för att tillverka frivoliteter. I gengäld ger det en meditativ effekt som Lydia Vermaat-Wallin uppskattar, tankarna klarnar.

Lydia har alltid gillat att ha något för händer, under uppväxten i Norrköping var hon med i Hemslöjdens ungdomsverksamhet i Slöjdstugan på Kvarngatan. Nu studerar hon modevetenskap och funderar över framtiden, ska hon gå vidare inom det akademiska eller ska hon välja det konstnärliga? Hur kan hon kombinera båda världarna? Utlandsstudier lockar.

Dekonstruktion. Halsbandet är gjort efter ett mönster, men Lydia använde bara en tredjedel av det.

– Jag har alltid dragits till spetstekniken men har dubbla känslor. Det ses som barnsligt, gulligt, oproblematliskt kvinnligt.

Spets kan tillverkas på flera olika sätt: virkas, knypplas och så är det då frivoliteter som tillverkas med hjälp av små skyttlar. Garnet är tunt och luftmaskorna skapar volymer, men det tar tid, en stor krona kan ta mer än hundra timmar.

Modevetaren kan frivolitetens historia med dess ursprung i makramé och nätslagning, urtida tekniker. Till Europa kom frivoliteten senast på 1600-talet, blev en klassmarkör för adelns män och kvinnor. Det var fint att kunna tekniken, inget för arbetarklassen att försöka sig på.

Med tiden sjönk tekniken ändå ner i folklagren, gav kvinnor försörjning. I dag är det fortfarande vanligt i Centraleuropa och bland äldre kvinnor i Midwest USA. Samt är trendigt bland unga tjejer i Japan, vet Lydia som varit utbytesstudent i Japan, följer bloggar och ser vännernas Facebookinlägg.

I Popsis lilla galleri visar Lydia Vermaat-Wallin klassiska former, gärna med en dragning åt smyckeshållet. Små grundformer blir till örhängen, lite större blir halsband och armband i stället för att pryda ärmar och kragar. Det jag ser som upp-och-nervända brudkronor (populärt på 1960-talet) har hon använt som fönsterprydnader – ”det blir jättefint när de hänger i stor mängd”. Ungefär hälften är gjorda utifrån existerande traditionella mönster.

– Nu jobbar jag mycket med spontana mönster men där är jag inte framme än, säger Lydia.

Slumpens skördar. Tygtrycken på gammal lakansväv lånar naturens former.

Som en kontrast till det kontrollerade handarbetet visar hon även tygtryck. De långsmala lakansremsorna med fyra kvadratiska motiv på varje påminner om östasiatisk konst, som gärna använder det formatet. Lydia Vermaat-Wallin beskriver hur hon häller den svarta textilfärgen på en glasruta, sprider ut den och låter rinna. Sedan lägger hon på en annan glasskiva.

– När jag bänder loss skivorna formar sig färgen som veck. Det blir som geologiska kartor över Island, eller blodomlopp, kapillärer, blixtar, spontana organiska mönster som går igen överallt.

Den översta skivan slår hon genast över på tygstycket, Ibland kan hon använda två färgade skivor till en bild.

– Det har varit ett problem att jag haft ett starkt kreativt kontrollbehov. Så det här har varit ett sätt för mig att jobba bort det.

Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

POPSI Norrköping

6 juni – 31 juli 2015
Frivoliteter – en sommarutställning
Lydia Vermaat-Wallin

LÄNKAR
Popsi hemsida Facebook FB-evenemang