Med skälvande hjärtan, skriven av östgötaförfattaren Titti Knutsson och med fotografier av Klara Knutsson.

 

Det kom en liten skrift i brevlådan…

 

Då och då görs det utställningar om hästen. Hästens historia, hästen som kulturvarelse. Från en av dessa utställningar (Häst, säg mig vem du är! på Bohusläns museum i Uddevalla 2014 och nu på Västerbottens museum i Umeå) kom det en liten skrift i brevlådan. Med skälvande hjärtan, skriven av östgötaförfattaren Titti Knutsson och med fotografier av Klara Knutsson.

Med skälvande hjärtan är en slags poesi för hästflickor eller egentligen inte poesi utan en slags läroskrift om hästens historia fiktivt berättad med hästens perspektiv. Fotona är svartvita, utom på omslaget som pryds av ett färgfotografi, som löper från framsidan till baksidan. De är tagna på olika hästanläggningar i Östergötland.

Det är trevligt att det ges ut små skrifter om hästar. Jag önskar mer skrivet om hästen. Därför ska jag här berätta om mitt förhållningssätt till hästar. En tårtbit av min verklighet.

 

Bild ur Med skälvande hjärtan.

 

Detta magnifika djur hästen. Vad är det som är så lockande? Skönheten, blandningen av det nödtorftigt tama och vilda som lurar under? Efter att ha varit ett arbetsredskap, ett nöje för överklassen, ett verktyg i krig, så är hästen nu mer åtkomlig för alla.

Jag var två år när min farfar visade mig hästar på en bondgård i Värmland. Jag minns två gigantiska bruna varelser som tornade upp sig ovanför mig. Ett par dagar senare gav jag mig iväg, enligt familjeskrönan. Packade en liten vagn som jag drog efter mig. Jag hittades en och en halv kilometer från farfar och farmors stuga, djupt i de värmländska skogarna, nära norska gränsen, på väg till hästarna. Kanske var jag något äldre än vad jag minns det som.

Nu har jag sedan många år en egen häst som jag haft sedan han var unghäst. Varken han eller jag är särskilt unga längre. Vi åldras tillsammans. Han snabbare än jag. Vilket är en källa till viss sorg. Men han har förhoppningsvis fortfarande många år kvar.

Han har gått från att vara en bångstyrig, farlig ung häst, till en pålitlig kamrat. Jag kan lita på honom. Han litar på mig. Det är något slags ledarskap som jag uppnått utan fysisk styrka, för en häst är ju så många gånger starkare än en människa. Det har krävts tålamod och att jag omskolat mig själv. Förvandlat mig till en lugnare person.

Någon sa till mig att man kan ha sina dagar. Men jag håller inte med. Man får inte ha sina dagar. Man måste vara samma inför hästen alltid. Konsekvent. Mitt ledarskap upprätthålls med mild konsekvens. Jag kan bara vara ledare på mitt sätt. Hästen känner min energi.

Om jag har en orolig dag måste jag skaka av mig oron när jag är med hästen. Om jag inte lyckas med det har jag några små hjälptekniker, så att han inte behöver känna min oro, en är att andas, en annan att röra mig lugnt, trots att jag kanske inte känner mig lugn, en tredje är att inte höja rösten och skrikprata runt hästen. Djur tycker inte om att man skriker. De har väldigt bra hörsel. Om jag mår riktigt dåligt pratar jag inte alls. Bättre att jag inte sprider mitt dåliga mående till hästen.

När jag är färdig, med stallsysslor och ridning så mår jag nästan alltid bättre. Jag kan komma till stallet stressad och nere, men jag åker alltid därifrån med ny energi.

Ridsporten är den andra största sporten i Sverige efter fotbollen. Att den får jämförelsevis väldigt lite uppmärksamhet är ingen gåta. Det är en kvinnosport.

Den är inte ofarlig som sport betraktad. Alla som ridit en längre tid har troligen ramlat av, skadat sig på ett eller annat sätt. Trampolyckor tillhör de vanligaste idrottsolyckorna, det vill säga att hästen kliver på ens fot och något litet ben går av. De flesta hästolyckor sker de första fem åren, när man inte har så mycket erfarenhet. Men det kan alltid hända olyckor.

Numera betonas ridsäkerheten mer än förr. Hästar är stora och hästflickor är små. De har ärligt talat små hjärnor i förhållande till sin storlek. En häst väger cirka 500 kilo, för det mesta mer. Det är ett under att de låter sig tämjas. De låter sig tämjas för att få föda. De är dessutom flockdjur som förmår kommunicera och kommuniceras med utöver sin art. Det är vår stora lycka.

Deras hjärnhalvor kommunicerar inte lika effektivt som våra. Man tror att det är en tjugoprocentig kommunikation mellan en hästs hjärnhalvor. Det gör att man måste lära in varje moment från varje sida. För den ena sidan har inte förstått vad den andra har. Jag tror att med en hästs ålder ökar den kommunikationen. När hästen är äldre så kommunicerar hjärnhalvorna bättre. Jag ser det på min häst. Jag är nästan säker på att det är så.

 

Bild ur Med skälvande hjärtan.

 

En häst är rädd för det som är nytt. Men är man en bra ledare så kan den strunta i att vara rädd. Min häst skyggar aldrig med mig, jag har tränat honom att inte skygga. Det heter att man inte kan lura en häst. Men det kan man. Om man har kontroll över sin kropp och andning så kan man det. Den känner rädsla på hur man andas och på ens kroppshållning.

Det finns de som tycker det är roligt med en häst som studsar upp och ner som en boll. Men inte jag. Min häst är till sin natur snabb i steget och flyktig. Med mitt sätt att träna honom är han numera lika snabb och pigg, men inte ängslig alls. Sedan är han som individ modig. Det har han alltid varit. Dessutom är han lyhörd och lyssnar, Därmed är han en säkrare häst. En Ferrarri med krockkuddar.

Det finns ett fåtal tillfällen då jag får svårt att hålla honom. Då blåser han upp sig och känns som två meter hög och jag har då bättre kontroll om jag sitter på honom än om jag går bredvid honom. Det finns så mycket krav på en ryttare om ledarskap att man blir trött av att lyssna. Man är bara den man är och utifrån det får man göra det bästa man kan, hitta det sättet som passar ens personlighet. Kombinera känsla och teknik.

Jag är inte världens bästa ryttare. Utan jag har bara hittat det som fungerar för mig och min häst. Det har tagit tid, det har tagit en förfärlig massa år. Och jag ansluter mig till dem som tycker att hästträning ska ta tid. Hur lång tid som helst. Bara det blir bra i slutändan. För att citera en bit ur Med skälvande hjärtan:

Tvång och våld ger en
kortsiktig lydnad som
bygger på fruktan

Tydlighet och vänligt
bemötande ger en
ömsesidig tillit som
räcker mycket längre

Närmast varandra kommer vi
när ni utgår från vår natur och
vårt väsen

Den lilla skriften fokuserar på hästens historia. Från början fram tills nu. Jag tänker lite för mig själv att kanske är det så att hästen inte bara har sin forntid utan är framtiden. Kanske måste man åter använda hästen som fortskaffningsmedel? Inget är omöjligt. Då är det bra att lite hästkunskap lever kvar. Som alltid berättad från generation till generation, men nu har vi böckerna, utställningarna och filmerna som hjälpmedel.

Mycket kunskap har gått förlorad. Min farfar var en riktig hästkarl, hade hand om hästarna när man drog räls för att bygga järnväg genom Sverige och Norge, när man sprängde sig fram. Han var bergsprängare. När hästarna i byn, som han sedan stannade i, inte gick att köra i skogen, ”fick de gå med Arvid”. Då blev de körbara och hanterliga igen.

Han hade en hemlig kunskap. Så sakteliga har jag börjat förstå mig på den. Med skälvande hjärta. Det gäller bara att aldrig låta hästen märka det. Om jag får göra våld på titeln till den lilla skriften. Det är ju inte bara hästhjärtan som skälver, en vacker titel som rymmer mycket.

Text: Boel Zetterman
Foto: Klara Knutsson, Boel Zetterman, Nicolina Arcini, Collette Wijkander

Boel Zetterman är filmare och har bland annat gjort dokumentärfilmen Hästprataren från Provence. Hon är stolt ägare och kamrat till Diamond Wing, med vilken hon gjort teaterföreställningen Lilla trollet & Stora hästen.

 

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

MINIPOCKET

Med skälvande hjärtan – en liten hyllningsbok till hästen
Text: Titti Knutsson
Foto: Klara Knutsson
Layout: Maria Planefors
Förlag: Marti Knutfors 2015

LÄNKAR
Marti Knutfors hemsida
Titti Knutsson hemsida
Boel Zetterman / Bobo film & television hemsida Facebook