The Districts far runt som vilda furier på tältets scen. Vid ett tillfälle såg det ut som sångaren/gitarristen skulle mörda mikrofonstativet.

Tillåts uttrycket vålds-indie?

Jag har bara lyssnat på The Districts i ett par veckor, men deras intelligenta pop har fångat mitt intresse. Det första som slår mig är att de är så… unga. Hur är det möjligt? Musiken är ju så späckad med referenser till äldre musik och låter så mogen.

Det andra som slår mig är att större delen av publiken är… lika unga. Och de kan låtarna och sjunger med. Hur är det möjligt? Hur har jag missat tåget? Och när gick det? Finns det nån tidtabell?

Det är väl bara att inse att jag måste börja lyssna på radio igen. Men det känns så 1900-tal. Gör ungdomar verkligen det, eller finns det nån djungeltrumma som går på en frekvens som är ohörbar för oss lite… äldre?

The Districts spelar som det vore dagen innan jordens undergång

Bara det faktum att de ligger på skivetiketten Fat Possum var nog för att dra till sig mitt intresse. De är ju kända för att ha återupplivat sådana bluesstorheter som exempelvis R L Burnside och T-Model Ford; gamla gubbar som nästan var bortglömda. Men det här är ju inte blues. Hur gick det här till?

Jag blir inte klok på musiken heller. Det är pop, men hård sådan. De bägge gitarrerna har en närmast oändlig reverb. Jag kommer att tänka på tidiga U2 (innan de stelnade till arenarock). Men ändå inte. De liknar The Hold Steady, men de är mycket mer dynamiska. Sångerna byggs upp, stannar till, startar om igen. Men de är helt klart berättande. Det finns en americana i botten.

Jack White dyker upp i mina tankar, och en låt är nästan en rip-off på hans band White Stripes We’re Going To Be Friends. Snygg stöld!

Alla fyra ser ut som långhåriga muppar som gömmer sig under luggarna. Men det är ingen stilla shoegaze, nej, nej. De far runt som vilda furier på tältets scen. Galnast av alla är sångaren/gitarristen. Vid ett tillfälle såg det ut som han skulle mörda mikrofonstativet. Men alla spelar som det vore dagen innan jordens undergång. Det låter ju så snällt på skivorna, ju.

De väver en ljudmatta med reverb och rundgång. Så bromsar den upp innan den sätter fart igen. Det är både atmosfäriskt och hårt. En sorts vålds-indie, om uttrycket förstås. Men vem tusan körar? Det är ett mysterium. Kanske är det ljudteknikern, han verkar vara bandets femte medlem. När rundgången verkar planlös vandrar den plötsligt från sida till sida.

Mycket bra och mycket underligt. De är för unga. Det låter för moget. Och för vackert. Jag tror sommarens strandmusik är funnen.

Text och foto: Michael Strandhed

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

BRÅVALLA FESTIVAL Norrköping

25 juni 2015
Scen: Pacific 14:00
The Districts

LÄNKAR
The Districts hemsida Facebook
Bråvalla festival hemsida Facebook

BRÅVALLA – TORSDAG 25 JUNI
Osäkrade minnen från Bråvalla dag 1 recension Kultursidan.nu 26/6 2015 (A Day To Remember)
Sonic Surf City i sinnessjukt tempo recension Kultursidan.nu 25/5 2015

BRÅVALLA – INFÖR FESTIVALEN
Nu du Bråvalla. Nu kör vi! reportage Kultursidan.nu 25/6 2015
Planera för Bråvallafestival i tio år till krönika Kultursidan.nu 24/6 2015