– Ljuset är fint. Martin Sundberg granskar den offentliga delen av sin arbetsplats.

 

”Den grund som museet står på”

 

Forskning och levandegörande. Martin Sundberg är Konstmuseets nya intendent med ansvar för de viktiga samlingarna. Han ser fram mot att gräva i både grafiken och i måleriet. Den nya hemstadens chokladutbud får godkänt, men inte mer.

Jag tar fel på tiden och kommer två timmar för tidigt. Nå, Martin Sundberg menar att det går lika bra att träffas nu, det kommer ändå att ta lång tid innan han trängt in i sitt nya arbete på djupet. Företrädaren Kerstin Holmer hade mer än 35 år på sig.

– Jag har fått två veckor, en i april och en i maj med Kerstin. Vi har gått parallellt och så finns hon tillgänglig om jag behöver.

Nu ser han fram emot att gå in i arkivet och börja bläddra på egen hand, för att få en första inblick.

– Jag har bara börjat skrapa på ytan, gått i samlingarna där uppe. Katalogen är viktig också.

 

Martin Sundberg intresserar sig för relationen mellan konst och litteratur.

 

Arbetsrummet ligger i källarplan, där också en stor del av samlingarna förvaras. En mycket stor 1700-talsmålning hänger i rummet, i landskapets förgrund halvsitter en man klädd i enkel svart dräkt tillsammans med en stor hund.

– Jag har inte hunnit sätta min egen prägel på rummet, ursäktar sig Martin Sundberg.

Målningen har företrädaren Kerstin Holmer förstås hämtat ur samlingarna, ett verk som hon bedömt inte passar i någon utställning. Merparten av museets omkring 2.500 målningar är tillkomna från tidig modernism och framåt. Grafiken är till större delen av betydligt äldre datum och mångdubbelt större, cirka 30.000 grafiska blad. Dessutom tillkommer teckningar och akvareller samt de skulpturer som inte är offentliga konstverk och faller under kollegan Ann-Charlotte Krantz Thors ansvar.

Merparten av samlingarna är magasinerade, de visas inte. Några av dem kommer fram i ljuset under en tid men de flesta kommer att fortsätta att vara gömda för allmänheten. Varför har museet dem?

– Samlingarna är den grund som museet står på, förklarar Martin Sundberg med eftertryck. Det är ingen konsthall.

Men visst ska samlingarna göras tillgängliga, ”samlingen ska leva, den ska visas”. Det sker kontinuerligt i Konstmuseets utställningar som till stor del bygger på urval bland de egna verken, ibland kompletterade med inlån.

Stadsbibliotekets Ola Gustafssons grävprojekt i Finspångs-samlingen har väckt den nye intendentens intresse. Några dyrgripar visades under vårens Bokfestival och under sommaren publicerar sig bibliotekarien på Norrköpings Tidningars kultursida. Det ger inspiration.

Många museer gör sina samlingar tillgängliga på nätet. Här kan forskningen göra en insats även om forskning givetvis har djupare syften än tillgänglighet. Registret över samlingarna behöver uppdateras så det kan hanteras med ny teknik. Då kan även forskare från olika håll veta vilka skatter som finns att fördjupa sig i.

Är Norrköpings Konstmuseet bara ett steg i karriären undrar jag oroligt. Svaret lugnar.

– Jag sökte tjänsten för att forskning ska ingå, sådana tjänster lyser med sin frånvaro, säger Martin Sundberg som avser både att forska själv men framför allt vill dra igång projekt med gästforskare och studenter.

 

Nyhängt ur samlingarna i galleri 6 på muséets källarplan.

 

Att han nu ser målningar hänga på väggarna som han tidigare bara mött i konsthistorisk litteratur fascinerar. Under vår fotograferingspromenad i gallerierna pekar han direkt på Sven Erixons Sommar, Söndrum som fanns som affisch i barndomshemmet och Eric Hallströms På ön som han mött som bokomslag. Målningar är det han kan mest, nu väntar grafiken.

– Ju mer man vet desto roligare blir det. Jag ser fram emot att gräva.

Akademikerns och museimannens väg till Norrköpings Konstmuseum startade med en rejäl sväng om Tyskland. Uppvuxen i en utlandssvensk familj gick han i tysk skola från första klass till studenten. Sedan blev det litteratur och konststudier i först Lund och sedan Stockholm. Han intresserade sig för vad som skedde i gränsområdet och skrev uppsatser om konstnären Anselm Kiefers relation till diktaren Paul Celan och diktaren Katarina Frostenssons relation till bildkonst.

– Jag skrev min doktorsavhandling Tillvaratagna effekter om Jan Håfströms konstnärsroll och konstnärskap, berättar Martin Sundberg och lyfter fram att den svenske konstnären även skrivit konstkritik.

Att han har tyskan som sitt andra språk kommer väl till pass i arbetet, eftersom en ansenlig del av samlingarna kommer från den tyska sfären. Tyskland har inte bara en ”gedigen konsthistoria”, där finns även en lika ”gedigen akademisk konstvetenskap”.

– De har ett annat bottnande i den egna traditionen medan svenska museer mest tittar på vad som händer i England och USA, säger han och får det att låta mer som ett konstaterande än som kritik.

Efter några år på Moderna museet fortsatte han till Basels universitet i Schweiz. Där han inte bara forskade utan också lärde sig uppskatta den finaste chokladen, den som görs i Basel.

Det är därför han nu, efter ett mellanspel med en mycket uppmärksammad historisk utställning i Malmö (Baltiska speglingar), kan ge den bästa chokladpralinen i Norrköping ”godkänt, men inte mer”. Det, förstår jag, är ett gott betyg.

Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

LÄNKAR
Norrköpings Konstmuseum hemsida Facebook
Nyhängd konsthistoria på kaxig repeat reportage Kultursidan.nu 25/7 2014
Mästargrafik på Konstmuseet reportage Kultursidan.nu 16/11 2013