Det börjar bli sent. Julia Adams efterträdde Anders Wendin på scenen på Munken in the Park.

 

De sjunger om allvar, uppbrott och död

 

Anders Wendin spelar utan sina bröder, och Julia Adams står ensam utan sin själsliga syster. Båda har skalat ner, tagit fram allvaret, sjunger om uppbrott och död. De spelade på Munken in the Park förra helgen.

 

Småskaligt. Anders Wendin tillsammans med Henrik ”Kisa” Nilsson.

 

Anders Wendin

Jag har sett djävulen, och han heter Anders Wendin. Eller… det heter han ju inte än. Snart ska han spela djävulen på Östgötateatern. Tidigare hette han Moneybrother, och ett tag kallade han sig Pengabrorsan. Men nu har han bytt namn till sitt riktiga.

Och ändrat stil, får man väl tillägga. Numera är det snarare småskalig singer/songwriter han vill vara än storsvulstig soulsångare. Så är också skivan under eget namn inspelad i en primitiv hemmastudio, till skillnad mot Moneybrothers senaste (sista?) som spelades in i fyra olika världsdelar.

Henrik ”Kisa” Nilsson från hans gamla kompband sitter vid hans sida och spelar vispar på ett gitarrfodral. Han är en multiinstrumentalist som har spelat med ”alla”, och lite senare byter han till sitt huvudinstrument – bas.

Wendin inleder med Min kompis farsa betalade svart. Han klagar på publikresponsen, och basunerar ut att som straff ska de resterande 42 minuterna av konserten bestå av låtar som handlar om döden. Och så blir det, i princip.

Likt plattan från förra året är det avskalat, fast ännu mer så här. Kanske hade det passat bättre inomhus? Det blir inte tillräckligt intimt på den stora scenen. Det är bra, men det känns lite ödsligt på scenen. 1952 och Snart kommer det en båt är bäst i kväll. Men låtarna räcker inte till och en cover på en Dylan-låt med svensk text av Ulf Dageby ska man akta sig för att ge sig på om man inte är tvärsäker på sin sak.

Fast jag ser honom gärna igen i ett mindre sammanhang.

 

Närmare. Julia Adams spelar snygg electropop.

 

Julia Adams

Det ser ut som en tanke, men är det antagligen inte. 2010 spelade Monebrother på Munken in the Park. Det gjorde också Little Marbles. Direkt efter Anders Wendin ställer sig Julia Adams på scenen. Och hon är ena halvan av före detta Little Marbles. Kanske är det en del av en femårsplan?

Den tjejduon såg jag första gången när de stod och spelade i valvet utanför vad som nu är Bagarstugan på en Kulturnatt för länge sedan. Det var omöjligt att inte lägga märke till dem i sina färgglada kläder och smycken och studsande, smittande utspel. Från gatumusiker i Norrköping tog de sig sedan till Stockholm, turnerade bl.a. med Miss Li och spelade på Roskilde och överallt annars. Och spelades flitigt på radio. Sen blev det tyst efter 2012.

Lika mycket glädje som Little Marbles utstrålade lika mycket allvar visar Julia Adams upp. Hon lyckas verkligen poängtera att det här är något helt annat. Sprallighet ajöss. Kläder i stillsamma färger och en t-shirt med hyllning till rapparen Drake.

Musiken spelas av en laptop. Jag ska sluta gnälla på sådant, det är ju så nu för tiden. Den spelar bra. Håller takten och så. Men scenutspelet är lite stelt. Julia inleder med Som jag. Det är en elektronisk låt som handlar om uppbrottet från Marbles-halvan Linn Tabudlong och en New York-resa. Inte för att hon säger det här, men det har hon berättat intervjuer tidigare. (En snygg och påkostad video har också gjorts.)

Sedan har hon ju inte så mycket mer material än. Hon spelar den andra singeln Allt jag nånsin och ett par låtar jag inte känner till. Men det ligger helt rätt i tiden, och det är snygg electropop. När hon spelar klaviatur känns det som närvaron ökar.

Det exklusiva i kväll är att hon spelar nya låten 04.00 för första gången. Den handlar om när jag var ung här i Norrköping och var ute och festade, med Felix här bl a. Skulle man gå hem, eller vad skulle man göra när det blev morgon?

Är Felix här? Jag har inte sett honom sedan middagen. Jaha, där är han. Välkommen till ankdammen.

 

Norlie & KKV drog publik.

 

Det här var ju väldigt trevligt, och jag går in i öltältet för att förfriska mig. Vilket ljud! Här är som 1.000 tjattrande babianer. Hur kan man vilja sitta här? Jag banar mig väg in på Munken och finner, till min förvåning, att här finns gott om sittplats. Kön till (betydligt godare) öl är också ganska kort. Men var snäll och glöm att jag har sagt detta till nästa år!

På hemvägen kastar jag ett getöga på Norlie & KKV som ersatt Panda da Panda. Ett nerköp, tycker jag. Alla ungdomar tycker tvärtom. Jag tittar på dem nästan lika länge som på Bråvalla (cirka 3 minuter) innan jag går hem för att orka med morgondagen.

Text och foto: Michael Strandhed

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

MUNKEN IN THE PARK Norrköping

31 juli 2015
Anders Wendin
Julia Adams
Arr: Saliga Munken

LÄNKAR
Anders Wendin hemsida Facebook
Östgötateatern Frankenstein
Julia Adams hemsida Facebook
Saliga Munken hemsida Facebook FB-evenemang
Glittrande hårdrock med The Spiders recension Kultursidan.nu 7/8 2015
Risager rockade upp rivningskontraktet recension Kultursidan.nu 7/8 2015
Sött och salt med Marx Gallo på Munken recension Kultursidan.nu 4/8 2015
Weeping Willows snygga höjdtoner recension Kultursidan.nu 2/8 2015
Louise Hoffsten inledde Munkens fest recension Kultursidan.nu 1/8 2015
Munken nästa gratisfest in the Park reportage Kultursidan.nu 30/7 2015