Livfull. Sopransolisten Elin Rombo skapade en varm feststämning vid Östergötlands Musikdagars invigningskonsert.

Elitdiktion och vassa Blåsarsymfoniker

Fest på slottet! Landshövdingen Elisabeth Nilsson klev nerför residensets trappor och ut på borggården för att inviga. Därmed var Östergötlands Musikdagar igång, musikfestivalen som klingar i länet under en hel vecka.

Konstnärlige ledaren Staffan Mårtensson dirigerade vassa Blåsarsymfoniker. Världssopranen Elin Rombo bidrog med stjärnglans, sin ljusa lyriska röst, fantastiska diktion och slående sceniska begåvning.

Hovsångerskan Elin Rombo har en ljus, böjlig lyrisk sopran med bra koloratur som även klarar lätt lyriska subrettroller – den lämpar sig också utmärkt för operetter och även vissa musikaler. Candide, ett mellanting mellan operett och opera av den stora humanisten Leonard Bernstein passar henne som handsken.

Hon har en plastisk, omväxlande komisk och lätt ”patetisk” mimik och en slående scenisk begåvning, dessutom en mycket tilldragande yttre av det slag som passar utmärkt för roller som Musetta i La Bohéme och Violetta i La Traviata. Den naiva men charmerande Kunigunda i Candide satt också som en smäck, med omväxlande virtuositet och patetisk-komiska utspel.

Show! Bernstein passar Elin Rombo som handsken.

Ändå finns det många sopraner som har många eller alla av dessa egenskaper, något mer måste till. Jag tror att nyckeln till Elins framgång är hennes häpnadsväckande diktion, man hörde vartenda ord hon säger på alla språk – hennes italienska är klockren och deklamationen liknar ibland Carusos (sic) med ett auktoritativt men ändå chosefritt uttryck. Det gav ett frejdigt och kraftfullt intryck, som ger mer pondus åt den slanka och flickaktiga rösten, jag kom att tänka lite på Dietrich Fischer-Dieskau. Översvallande kritik, kanske – men man blir inte hovsångerska för intet och det verkade som om ”divan” var i gott slag under kvällen.

Hennes teknik verkar överlag något ”gammaldags”, vilket oftast är ett mycket högt betyg, speciellt för operasångerskor. Dessutom ”piffade hon upp” tillställningen med kongeniala klädbyten vilket gjorde det lättare för henne att stiga in i rollerna och var underhållande för publiken.

Inte så bara. Östgöta Blåsarsymfoniker var på hugget, ledda av Musikdagarnas konstnärliga ledare Staffan Mårtensson.

I Östgöta blåsarsymfoniker hade ”divan” en jämbördig partner, uvertyren till Candide var omväxlande schvungfull och rolig och Mendelssohns och Rossinis stycken för blåsorkester var riktigt underhållande, det förra mer återhållet romantiskt, ibland heroiskt och ”den sene” Rossini liknar ibland Verdi i uttrycket, äktitalienskt och sångbart.

Stämföringen i orkestern liknar den i en mindre ensemble, kanske är det naturligare att spela tajt i grupp för en blåsorkester än för en ”vanlig” sådan, och det hettade till på riktigt ibland. Kurt Weills Tolvskillingsopera började bra, en del är ”häftigt” men jag tycker musiken kräver teater till. Några stycken lät som en blandning av jazz och modernare minimalism, det bara malde på och blev riktigt tråkigt, särskilt när man inte såg handlingen på scenen.

Ibland kunde man ”tänka bort” att det inte var en ”riktig” symfoniorkester vilket får ses som ett mycket gott betyg till Östgöta Blåsarsymfoniker. Dirigenten Staffan Mårtensson, konstnärlig ledare för hela festivalen, höll ihop det hela mycket effektivt och verkade ha bra ”kemi” med kvällens stora stjärna Elin.

Text: Lars Henriksson
Foto: Ann-Charlotte Sandelin och Lars Henriksson

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

BORGGÅRDEN, SLOTTET Linköping

8 augusti 2015
Världssopran på borggården
Östergötlands musikdagars invigningskonsert

Östgöta Blåsarsymfoniker
Dirigent: Staffan Mårtensson
Solist: Elin Rombo, sopran
Invigningstalare: Landshövding Elisabeth Nilsson

LÄNKAR
Elin Rombo info
Östgöta Blåsarsymfoniker hemsida Facebook
Östergötlands musikdagar hemsida
Staffan dirigerar Östergötlands musikdagar reportage Kultursidan.nu 5/8 2015