Ösigt! Elsie Petrén på saxofon och Jennie Fall vid mikrofonen under Violet Greens konsert i Knäppingsborg i tisdags.

Pang på rödbetan och fokus på musiken!

Så mycket bättre …är visst ett TV-program som betyder motsatsen, men här är uttrycket relevant. I februari spelade kvinnoensemblen Violet Green and all between för ett överfullt Crescendo. Då gick jag i pausen.

Visst var det bra, men det var lite för mycket. De var överpedagogiska och skrev oss på näsan i det välvilliga syftet att lyfta fram kvinnliga blues- och rockpionjärer. Och PowerPointvisningar får mig alltid att rysa.

Nu gick jag minsann inte i pausen. Och det berodde inte bara på att det inte fanns någon. Det fanns heller ingen pedagogisk bildvisning. Inte heller saktades showen ner av alltför långa mellansnack. Pang på rödbetan och fokus på musiken! Det som sades var fullt tillräckligt för att budskapet skulle gå fram, och det är att den fantastiska musiken dessa pionjärkvinnor skapade som måste få nå ut.

Konstigt bara att det var så glest mellan de grå håren i kväll. Kanske tyckte många i Crescendos församling att de redan hade sett detta. Ändå dominerade den mogna publiken i kväll. Synd att inte fler i åtminstone den yngre medelåldern tog sig hit, för det var bättre än mycket som spelats i Knäppingsborg i sommar.

Eva Grund, slagverk, Lena Andersson, bas, och Ulla Wrethagen, gitarr.

Att kvinnokampen startade tidigt bland svarta kvinnor visar Ida Cox låt Wild women don’t have the blues.

I’ve got a disposition and a way of my own
When my man starts kicking I let him find another home
I get full of good liquor, walk the streets all night
Go home and put my man out if he don’t act right
Wild women don’t worry, wild women don’t have their blues

Muddy Waters jobbade som kompgitarrist till Ann Cole och snodde med sig Got my mojo working, får vi veta. Djäklar vad de får den att svänga här. Traktens dotter Jenny Fall sjunger, vilket hon gör på de flesta låtarna. Att Big Mama Thorntons favoritdryck var vodka och mjölk är en annan nyttig kunskap. Dock berättar de inget om hennes kvinnoaffärer den här gången. Mellansnacket är bantat, som sagt.

De hinner även med låtar av Bessie Smith, Mamie Smith, Victoria Speedy, Camille Howard, Lucille Bogan, Etta James, Ma Reiney, Memphis Minnie, sister Rosetta Tharp och några till. Tempot är högt.

Mot slutet får vi modern musik (1968) i Janis Joplins anda. Ball and chain av Big Mama Thornton ledde till ett rejält uppsving för den senare. Tidigare har vi hört Hound Dog som spelades in av densamma 1952, berättar de (men var det inte -53?), tre år innan Elvis Presley. Och nu blir texten förståelig:

You ain’t nothing but a hound dog
Been snoopin’ ’round the door
You’re just an old hound dog
Been snoopin’ ’round my door
You can wag your tail
But I ain’t gonna feed you no more

Jenny Fall på banjon medan Anna Hammarsten lämnade tangenterna och greppade mikrofonen.

Det jag missade sist visar sig innehålla en höjdartolkning av souldrottningen Aretha Franklins Respekt. Liksom Janis Joplin kom Amy Winehouse med i den illustra 27-årsklubben genom att dö vid den åldern. De försökte få in henne på Rehab, men hon sa ”no, no, no”.

Efter inrop (”vi vet inte om vi får göra så här, men det skiter vi i”) river de av Proud Mary à la Tina Turner. Stillsamt först, men med riv och sandpapper mot slutet. Nej, de kanske inte fick spela 1 ½ timme, men det skiter vi i.

En sådan färg som lilagrönt existerar inte. Om man blandar lila och grönt blir man sittande med en blågrå färg. Kanske vill de bara tala om att de är färgstarka? De är de. Mycket!

Text och foto: Michael Strandhed

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

RESTAURANGTORGET, KNÄPPINGSBORG Norrköping

11 augusti 2015
Violet Green and All Between
Publik: ca 150
Arr: Crescendo / Musik på Går’n

MEDVERKANDE
Jenny Fall, sång och banjo
Ulla Wrethagen, gitarr och sång
Lena Andersson, bas
Anna Hammarsten, piano och sång
Elsie Petrén, saxofon
Eva Grund, slagverk

LÄNKAR
Violet Green and all between hemsida YouTube
Crescendo hemsida Facebook
Pedagogiskt om tidiga bluesartister recension Kultursidan.nu 12/2 2015