Intensivt och lätt skruvat. Tre av musikerna i Norrbotten NEO tar sig an George Crumbs Echoes of Autumn som framfördes under Östergötlands musikdagar.

 

Med tre steg mot modernismens ursprung

 

100 år i trestegstakt, baklänges genom modernismens konstmusik. Så var upplägget för Östergötlands Musikdagars och föreningen Annan Musiks konsert Pierrot Lunaire med Norrbotten NEO på Konstmuseet på onsdagskvällen. Spännande ljudbilder för hjärtan.

Utanför dunkade Augustifestens Tivoli med galet snurrande karuseller och högt tonade skrik. I Vasaparken drog Norrköpings Symfoniorkesters Abba-show igång för den riktigt stora publiken som njöt av välkända favoriter i fylliga arrangemang.

Harlekinens fönster och dörrar stängde ute allt detta så gott det gick och stängde in en publik som varken kunde räknas i tusental eller i hundratal i ett lufttätt dunkel. Kanske det ändå var omkring 50 personer och det måste kallas godkänt för musik som inte andas ett uns av harmonisk nostalgi utan tvärtom utmanar sina lyssnare under var sekund.

Norrbotten NEO är spetsen av Norrbottensmusiken. De sju musikerna är stämledare i Norrbottens Kammarorkester och deltar i Piteå Kammaoperas uppsättningar. Det påminner alltså om vårt läns Östgötamusiken – som har sin bas i Linköping – på så sätt att de heltidsanställda musikerna ingår i en rad olika grupperingar. NEO har dock ett nationellt uppdrag att spela i hela Sverige, av namnet att döma spänner de stråkarna för den nyare musiken. Under åren 2013–2016 är Norrbotten NEO Ensemble in Residence på Stockholms Konserthus.

Finfint besök med andra ord. Jag gissar att det är där, i Konserthuset, som ensemblen mött Östergötlands Musikdagars konstnärlige ledare Staffan Mårtensson, som i kvällens andra akt lyfter dirigentpinnen. Men där är vi inte ännu.

 

Cellisten Elemér Lavohta behärskar sitt instrument med både glöd och precision. I bakgrunden pianisten Mårten Landström som attackerade sitt instrument från olika positioner, här sittandes.

 

Först utlovar Lars Jonsson, föreningen Annan Musik, ett program som innehåller sällan eller snarare troligen aldrig tidigare i Norrköping hörd musik, åtminstone live. Den mest kända titeln Pierrot Lunaire, Arnold Schönbergs tonsättning av Albert Girauds (till tyska översatta) diktcykel med urpremiär 1912 ligger alltså sist i programmet.

Vägen dit går i två steg, först Kaija Saariaho Je sens un deuxième cour för viola, cello och piano (2006) följt av George Crumbs Echoes of Autumn för flöjt, klarinett, violin och piano (1965).

Polarpristagaren 2013, finska kompositören Kaija Saariaho verk Je sens un deuxième cour (jag känner ett annat hjärta) bygger vidare på hennes opera Adriana Mater. Det andra hjärtat är alltså fostrets. I korta, intensiva satser, växlar lätta stråk med behärskat gnissel. Ibland snuddar stråken nätt och jämt violan. I nästa nu går stråkdragen från kraftfull disharmoni till lätta frågetecken, cello och viola skapar tillsammans en inomkropslig rymd. Pianot tar sig ton, brusar. Kraftiga anslag på tangenterna blir cellostråk blir vild viola. Tystnaden när allt upphör är öronbedövande.

Varje sats skapar sitt eget stämningsläge, många kraftfulla, ett komiskt som till en gammal stumfilm. Trion är samspelt, skicklig givetvis, och når en inre harmoni, ibland med instick av klassisk skönhet. Meditativa toner kliver i dimman. Musik som ger mersmak!

George Crumbs Echoes of Autum kräver nya musiker, med flöjt, klarinett och violin i händerna, bara pianisten Mårten Landström blir kvar. Stycket är från 1965 – det hörs. Inte som en onyanserad kakafoni à la seanserna på Moderna Museet (som jag inbillar mig) utan med en i mina öron mycket behagfull dynamik.

I tidens anda, månntro han är en föregångare, har kompositören undersökt instrumentets andra möjligheter. Hur låter det när flygelns små hammare slår an dämpade strängar? Sätter flöjt och klarinett samma strängar i svängning när musikerna tutar rakt in under flygellocket? Ja, ett svagt, svagt eko. (Tänk vad just Konstmuseets flygel fått vara med om genom åren, kanske mest i hela Norrköping.)

Och måste man bilda ton i flöjten, kan man inte bara blåsa? Låter det inte då som löven i vinden. Tänk om samma andetag först kunde sätta flöjtens rör i rörelse och bara fortsätta i klarinettens? Tänk om.

I detta violinen, vild och virtuos som en virvlande dervish. Också här undersökande, det spelas ovanför vänsterhandens fingrar. Månntro att en sträng är extra högstämd?

 

Ödesmättad stämning. Ibba Andersson gjorde en storartad insats med talsången av diktverket Pierrot Lunaire.

 

Tillbaka till avstampet, i kväll Schönbergs atonala verk Pierrot Lunaire från 1912. Pausens öppna dörrar har gett ny luft i rummet. Det krävs, för nu står Staffan Mårtensson framför sju stolar med hela NEO-ensemblen. Bredvid står Ibba Andersson, som ska begå 3 x 7 korta dikter, summa 21 stycken som ”sprechstimme” (talröst).

Hon är operasångerska men det det låter inte som på operan. Däremot har hon nödvändigt god hjälp av sin huvudklang för att tränga fram genom instrumenten. Det går, nästan, alltid. Hon gör en storartad insats och växlar nyanserat för att skapa en ödesmättad stämning. Den tyska texten bygger mycket på fonemens, det ljudade språkets, egen poesi.

Till vår hjälp har vi en svensk översättning som underlättar när vi fångar upp tyska ord, ett ”trinken” här, ”die wäscherin” där, både ”schwartze” och ”lachter”.

Konstmuseets aula Harlekinen har ett passande namn för ett diktverk som rymmer både Colombina och Pierrot, han som tycks drabbas av mångalenskap i kväll. Men verket går utanför commedia dell’artens värld och nämner både Chopin och den heliga modern (och genomför en ”vidrig nattvardsmässa!”) Det är ingen enkel episk diktcykel, men för den som har förkunskaper finns mycket att läsa in mellan raderna.

Ibland får jag en känsla av släktskap med målningar av Chagall. Konstarterna under decennierna kring förra sekelskiftet samverkade och påverkade varandra över alla gränser.

Staffan Mårtensson har en behärskad stil som dirigent. Jag får intrycket att han vill göra varje not rättvisa, inga personliga utsvävningar där inte. Respektfullt och helt rätt mot en tonsättare som prövade helt nya vägar för en konstart som tycktes ha nått sin fulländning.

Musiken till varje dikt utnyttjar några få instrument som tar för sig med glöd. Flöjtisten växlar över till en piccolaflöjt, klarinettisten plockar fram basklarinetten. Och där är den virtuosa violinen igen. Violan kommer in sparsamt men märkbart. Och varför har jag inte skrivit ett ord om cellon som är i elden nästan lika ofta som pianisten?

I dikten Svart mässa blir det ändå en kakafonisk upplevelse, röst och instrument blandas till ett mantra. Det går vidare till meditativt tunga attacker, ändå med full kontroll. Hårdrock, helt enkelt. Utan elektricitet och med helt andra instrument än dagens gängse. Men hårdrock.

Schönberg mjuknar dock på slutet. Det får han väl göra, han var ju ändå först.

Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

HARLEKINEN, KONSTMUSEET Norrköping

12 augusti 2015
Pierrot Lunaire
Norrbotten NEO
Ibba Andersson, sopran
Dirigent: Staffan Mårtensson
Arr: Östergötlands Musikdagar med Föreningen Annan Musik och Norrköpings Konstmuseum

PROGRAM
Kaija Saariaho: Je sens un deuxième coeur
George Crumb: Echoes of Autumn
Arnold Schönberg/ Albert Giraud: Pierrot Lunaire

NORRBOTTEN NEO
Sara Hammarström, flöjt
Robert Ek, klarinett
Busk Zanganeh, violin
Kim Hellgren, viola
Elemér Lavohta, cello
Mårten Landström, piano

LÄNKAR
Norrbotten NEO hemsida Facebook
Föreningen Annan musik hemsida Facebook
Norrköpings Konstmuseum hemsida Facebook
Östergötlands musikdagar hemsida
Rigmor och Östgötabandet i upptempo recension Kultursidan.nu 12/8 2015
Duo von Thord som en andning, en beat recension Kultursidan.nu 10/11 2015
Elin gav Musikdagarna en strålande start recension Kultursidan.nu 9/8 2015
Staffan dirigerar Östergötlands musikdagar reportage Kultursidan.nu 5/8 2015