Magnus Eriksson ställer ut skulpturer på Galleri Kronan. i bakgrunden sviten Tre ner en upp.

Hemvändare med vassa objekt

Det blev inte så mycket av eltekniker av Magnus Eriksson. Och det var ändå därför han kom till Norrköping från hemorten Valdemarsvik. Möjligen att det blev en konstnär med särskild lust och känsla för material. Och flitig, under de tio åren i Norrköping deltog han i utställningar varje år, ofta flera gånger per år. Sedan gick flytten till Stockholm.

I år är det 20 år sedan Magnus Eriksson första gången ställde ut, blev antagen till Östgöta konstförenings vårsalong på Norrköpings konstmuseum. Senast han var här var på Konstforum 2002. Nu tjuvstartar han höstens konstsäsong på Galleri Kronan.

Tre skulptursviter och fyra fristående objekt fyller Kronans yttre och inre rum. Skulpturerna är lättillgängliga, gjorda för att kännas igen som något som skulle kunna vara, men ändå inte är. För att ta kälken som heter Det är mycket som jag inte kan men jag kan bygga en kälke. Där står en både vacker och rejäl dragkälke som skulle ha kunnat varit med i vintras, för ved eller barn som fått plats med benen i den mjuka inrundningen.

Några av objekten är sådana, användbara, som Dirigentpinnar och Värmekälla. De ingår i skulptursviten Hjälpmedel som även erbjuder en Fast punkt, och Handtag, sådant man skulle kunna behöva men ändå inte. Men som ser ut som om de behövs. Och använts.

– Det ska bära spår av en mänsklig hand. Jag tycker om när det ser ut som handgjort, och det är det ju, och inte som perfekt maskintillverkat, säger konstnären och pekar på Handtags patinering.

Sviten är fyndig och har en avväpnande lågmäld humor. Rent ljuvlig är Ägghållare med en kull vaktelägg uppburna av en tunn men stabil konstruktion som bär de sköra äggen.

En variant på Ägghållare, en liten vagga för ett enda ägg sitter på pelaren mitt i rummet.

Idé – material – utförande tycks vara Magnus Erikssons triangelbas. Riktigt var det börjar är han inte alltid säker på själv, antyder att en del förklaringar kan vara efterhandskonstruktioner. Men någonstans föds en idé som arbetet kretsar kring, där en tanke som inte ryms i ett verk blir utgångspunkt för nästa. Magnus Eriksson balanserar effektivt sin känsla för hantverket med de idéer som driver fram vassa och lekfulla kommentarer om människan och samtiden.

Köpta föremål blandas med egen tillverkning, blir råmaterial i det kreativa arbetet.

I samma rum som Hjälpmedlen finns också skulptursviten Tre ner en upp och som i sig innehåller 8 objekt, vart och ett gjort i metall. Grundformen är en tetraed, en tresidig pyramid. Tetraeden är blank och på något sätt neutral. Alla de övriga är svarta utom en som är målad i ljust mönster och varierar temat med tre vassa spetsar nedåt och en upp.

– Den här formen används som vapen i olika kulturer, berättar konstnären.

Vassa verk som inte lämnar betraktaren oberörd.

I rummet finns ett objekt som också är en målning – Jämlikhet. En liten griffeltavla – patinerad – med en målad dödskalle och ordet Jämlikhet i guldbokstäver. På kanten ligger en rad med vita tavelkritor – för publiken att använda.

Tavlan väcker existentiella frågor men när Magnus Eriksson berättar att den ställdes ut på Chiles ambassad slungas mina associationer iväg och plötsligt får tavlan i stället en oerhörd politisk dimension. Jag påminns om att konsten beror på kontexten, sammanhanget.

Kronans inre rum rymmer skulptursviten Äkta vara med fyra objekt, varav tre med anknytning till reptilskinn. Där är också ett strutsägg i en hållare, som en uppburen lampglob eller en boll i en för liten basketkorg. På en bädd av reptilskinn vilar ett litet sytt reptilfoster. Ett par damskor vilar med de vassa klackarna upp. och i en vass köttkrok hänger en sliten handväska. Vart och ett av föremålen väcker känslor. Objekten kan beskrivas men orden rymmer inte upplevelsen. Det är därför konsten finns.

– Jag vill ge tillbaka någon känsla av värdighet när de fått offra sina liv, kommenterar Magnus Eriksson.

Som väl är måste påfåglar inte offra livet för sina stjärtfädrar. Tron består av tre låga sittplatser, den i mitten med ryggstöd och påfåglar som strålar ut. Den ursprungliga idén kom ur leken med konstnärens barn. Åter lyfter Magnus Eriksson verket med sin kunskap om låga stolar för vuxna som är vanligt i en del andra kulturer. Jag tänker att då skulle påfågelstronen ändå vara upphöjd över dem som inga stolar har.

Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

• GALLERI KRONAN Norrköping

• 13-28 augusti 2011
• Magnus Eriksson
  Objekt i tre sviter: Hjälpmedel, Tre ner en upp och Äkta vara
• Öppet kl 12-16
  13-15/8
  19-22/8
  26-28/8

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR