I trädgårdens frihet. Cecilia Edefalk, framgångsrik konstnär, deltar i utställningen Cell som öppnar i Norrköpings gamla fängelse på lördag.

 

”Det kändes lättsamt med bara en cell”

 

Cell heter samlingsutställningen i det nedlagda fängelset vid Drags, där varje konstnär fått sig tilldelad en egen. Cecilia Edefalk har inte ställt ut i forna hemstaden Norrköping ofta. ”Nu är det dags”, säger hon.

Familjen Rasch bor i Röda stan och trädgården är ombonande lummig med blommor, köksland och äppelträd. Olov Rasch, som iträtt sig galleristens roll denna sensommar, lagar mat medan Cecilia Edefalk har en ledig stund efter avklarad hängning. Det blev en installation i cellen med två fotografier, tre små målningar, tio gatstenar och en död insekt. Mer om detta längre ned i artikeln.

Cecilia Edefalk, det är konstnären med En annan rörelse, målningen med solkrämssmörjelsen fast utan sololja. Konstmuseet har den, ett exemplar i alla fall av de sju målningarna i serien. Hennes verk betingar höga priser när de säljs vidare på auktion (rekord i kategorin nu levande svensk konstnär). Då får hon en liten procent i provision, det kan hon behöva som är känd för att arbeta långsamt, eftertänksamt.

– Jag har gjort väldigt få målningar. Kanske åtta om man slår ut det per år. När jag bodde i Berlin var jag produktiv men jag gjorde ändå inte så många, kommenterar konstnären.

Det går snabbt att googla fram en rad av Cecilia Edefalks verk, kanske de inte är så många fler, räknat som teman.

Där är ofta en enkelhet i bilderna och nedtonade färgskalor. Annars är hennes bildserier mycket olika sinsemellan. Helan och Halvan som tecknade figurer, utrivna fragment av reklambilder, en klassisk bronsskulptur, installationer, botaniska skisser, fotografi. Hon tycks kunna träda in i vilken stil som helst och göra den till sin. Hon har också blivit en ikon för det postmodernistiska måleriet i Sverige. Jag frågar inte om hon ger sig själv någon genrebeteckning, troligen inte.

 

Upprepningarnas konstnär. Men varje gång måste Cecilia Edefalk hitta något nytt.

 

Viktigt för Cecilia Edefalk är upprepning – En annan rörelse finns i alltså i sju exemplar, i olika storlek, som alla hängdes på samma utställning hos Galleri Wallner i Malmö där hon fick sitt genombrott år 1990. ”Hittar jag något intressant släpper jag det inte förrän motivet är uttömt!” sade hon i en DN-intervju 20 år senare.

– Uttömt, det är när det är tråkigt, svarar hon när jag nu frågar vad hon menade med det. Och tillägger:
– Det finns något i ”tråkigt” också. Jag vill inte upprepa samma upprepningar. De måste ha nya vinklingar.

Nya vinklingar kommer också med själva utställningarna. Gallerilokaler är ofta vackra eller spännande, luftiga eller ruffiga. De tillför impulser som fångas upp och tas med till nästa utställning. Publiken lämnar också sitt bidrag.

– Det kan komma infall från galleristen eller från folk som ser och kommenterar, och som jag tar med mig. Med åren har jag tillit till att jag har en egen styrka i mitt konstnärskap, så jag kan låta andra komma in och påverka.

Tillbaka till Norrköping, en stad hon uppskattar för dess enkelhet men även mångsidighet. Efter uppväxten i Smedby fortsatte Cecilia Edefalk på Konstfack i Stockholm. Sedan slingrade sig vägen under några år innan hon fortsatte på Konsthögskolan. Under den sistnämnda utbildningen ställde hon ut i hemstaden 1986.

– Conny Äng (dåvarande bibliotekschefen, red:s anm) hade ett galleri på S:t Persgatan, minns Cecilia Edefalk.

Året därpå avslutade hon studierna och karriären fick ”raketfart” efter genombrottet 1990. Det dröjde ända till 2005 innan hon åter ställde ut i hemstaden.

– Birgitta Flensburg som då var chef för Konstmuseet ställde frågan.

Det blev en uppmärksammad utställning med intendent Marianne Hultman som curator.

 

Två detaljer ur Cecilia Edefalks installation i Cell.

 

Varför ställa ut i Norrköping nu? Svaret är inte långt ifrån en slump. Hon ”hittade ett brev som låg och puttrade” på en mejladress hon inte längre avänder. Det kom från en man vid namn Olov Rasch, konstnärlig ledare för Norrköpings Teaterkompani, som hade ett förslag…

– Det verkade kul och jag var redo. Det kändes lättsamt i och med att det var begränsat till en cell.

Till saken hör att hon inte målar ”just nu” även om de små målningar som hänger i cellen faktiskt är nya för året. Fotograferandet har alltid funnits och blommat upp i perioder men mest ägnar hon sig åt att administrera utställningar med redan gjorda verk, något som vi kommer fram till också är en konstart i sig.

– Jag är jättenoga med mina hängningar och är jättenöjd med den som det blev nu!

I installationen i Cell komponerar hon nya verk i litet format till en rummets helhet. Förutom de saker hon hade med sig hittade hon en död insekt  cellen och lät den få plats. Viktigast är förstås tankarna, ordet är ”flykt” som väcktes av förslaget.

– Nu har jag fotografier – där var en brevduva som satt på min balkong, jag tyckte det var intressant – och några små målningar med och så bad jag om stenar till en installation, i relation till cellen, säger Cecilia Edefalk och fördjupar: Det var faktiskt en brevduva som satt där i en vecka. Fåglar har ju många symboliska innebörder.

Cecilia Edestam är en av Cells tio utställare. Vernissage är nu på lördag 22 augusti.

– Nu är det dags!

Och nu ställer Olov Rasch fram tallrikar och mat i trädgården.

© Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

FÄNGELSET Norrköping

22 augusti – 1 november 2015
Cell
Konstutställning
Arr: Norrköpings Teaterkompani

MEDVERKANDE KONSTNÄRER
Cecilia Edefalk, Love Dahlstedt, Peter Johansson,
Desirée Koslin, Anders Krisár, Aldis E Hoff,
Lars Olof Loeld, Elin Magnusson, Stefan Teleman samt Olov Rasch

LÄNKAR
Cecilia Edefalk Wikipedia radiointervju
Norrköpings Teaterkompani hemsida Facebook
1900-talets huvudlinjer möter varandra på Konstmuseet reportage Kultursidan.nu 14/6 2012