Med känsla och rätta viljan. Ola Magnell hämtade låtar ur sin rika produktion som spänner från tidigt 1970-tal till nutid.
Underbart höra Crescendos stamgäster sjunga
Är det en levande legendar som ställer sig på Knäppingsborgs scen för att knyta ihop sommaren? Själv skulle nog Magnell slå ifrån sig det epitetet, men faktum är att han spelar egna sånger från fem decennier denna kväll.
Fullt i Knäppingsborg i sommarkvällen.
Många skulle nog säga att han har sin framtid bakom sig, men jag tycker senaste plattan, Rolös, är hans näst bästa. Den jag tycker är bäst kom 35 år tidigare. Fast det är få vispoeter som kan konkurrera med Nya Perspektiv. Det kan inte Ola heller. Men han har gjort ett antal utmärkta plattor däremellan. 10 till, men det borde varit fler. Klimatet för grubblande trubadurer har inte alltid varit det bästa.
Kanske har kritiker och medmusikanter uppskattat honom mer än den breda publiken? Det är bara att läsa skivnoterna och se vilka som spelar på hans skivor så ser man uppskattningen. Lars Winnerbäck tycker det är hedrande att få sjunga bakgrundssång på den senaste. Hyllningsskivan till hans 60-årsdag (2006), Påtalåtar, visar det tydligt.
Carl Ekerstam backade upp Ola Magnell med gitarr och fottrumma.
Med sig ikväll har han Carl Ekerstam på en andra akustisk gitarr. Det var han som producerade förra skivan. Jag förstår att Magnell har förtroende för honom, och att han vill ha med honom som stöd, men jag förstår inte (till en början) vad han har där att göra.
Visst är det kul att han spelar fottrumma på en hattask, men det är det nästan ingen som ser. Bra gitarr spelar han också, men när en E-sträng måste bytas och Ola Magnell blir ensam visar det sig att stämningen blir mer intim. Gammal karl klarar sig själv.
Men… när det närmar sig slutet och tempot drivs upp är Ekerstam oumbärlig! Då skapar han ett driv som får oss att klappa.
Hattasken. Ja varför inte…
Jag hade förstås önskat att Magnell hade sjungit ”efedrin” i stället för ”fenedrin” i Min häst har blivit sjuk (vi hade diskuterat skillnaden på Facebook veckan innan, och jag går på efedrin), men versionen var svängig och ny.
Att den ”mogna” publiken längst fram kunde texten till Kliff var också en uppenbarelse. Det var underbart att höra Crescendos stamgäster sjunga:
Inga golv är riktigt plana där jag går.
Ja, jag sjöng också förstås. Och sista extranumret var en riktig ”allskriklåt”, som Ola sa. Från bästa skivan. Från 1975. Men här och nu. Primalskrik låg i tiden då, men det är kul att vråla 2015 också.
Text och foto: Michael Strandhed
Ola Magnell. 1946–2020.
RESTAURANGTORGET, KNÄPPINGSBORG Norrköping
18 augusti 2015
Ola Magnell
Arr: Crescendo/Musik på går’nLÅTLISTA
Ett Hus (Förlovat Land, 1993)
Vällingklockan (Höstkänning, 1977)
Sång För De Svikna (Rolös, 2010)
Bruten Vinge (Vallmoland, 2003)
Boningen Var Kall (Onkel Knut, 1984)
Nedanmåne, Dunkelgul (ny)
Du Är Inte Kvinnan (Rolös, 2010)
Dimman Igen (Europaväg 66, 1981)
Min Häst Har Blivit Sjuk (Nya Perspektiv, 1975)
Blues För Amadeus (Vallmoland, 2003)
Kliff (Nya Perspektiv, 1975)
ENCORE
Rulltrappan (Höstkänning, 1977)
Påtalåten (singel, 1972)
När Jag Dör (Nya Perspektiv, 1975)