Fågelskrämman – Skymningsnoveller av Melker Garay.

Allt som Gud har skapat är inte gott

Norrköpingsförfattaren Melker Garay har jämförts både med Pär Lagerqvist och Franz Kafka. I en intervju här på Kultursidan.nu framhåller han Pär Lagerqvist som en förebild. Själv är jag mer benägen att se likheterna med Kafka.

Denna recension ska huvudsakligen handla om Garays senaste novellsamling Fågelskrämman med undertiteln Skymningsnoveller men jag har även läst den tidigare utgivna Råttan, just för att kunna göra jämförelser mellan de två novellsamlingarna. Det är med en grund i båda böckerna som jag ser släktskapet med Kafka.

Greppet att förvandla en människa till ett djur blev uppenbart då Kafka förvandlade en människa till en skalbagge. En dag vaknar personen helt enkelt upp som skalbagge… eller som råtta i Garays fall (titelnovellen i Råttan). Men jag måste även påpeka en annan likhet med Kafka, nu i Fågelskrämman. I första novellen ställs huvudpersonen inför rätta och gradvis förlorar han sina kläder. Jag kan inte annat än säga att jag får en känsla av Kafkas absurditet här, gestaltad så att den skrämmande förminskande känslan kryper innanför skinnet.

Ett annat grepp som Melker Garay nästan undantagslöst använder i sina noveller är att förmänskliga ting och djur. Och här närmar vi oss fablernas värld. Garay är en tänkare och i fablernas värld är det lätt att gestalta just tankar.

I sin konstnärliga kostym lockar tankarna till underhållning eller till tankeverksamhet. Man kan följa tankemönstret ut till sin spets. Det är just detta som är finessen. Det finns en spets, en udd och den kan man upptäcka om man vill.

Tankestyrka. Författaren Melker Garay problematiserar sina ämnen.

Jag kan se att både teodicéproblemet (”hur kan Gud finnas då det finns så mycket ont här i världen?”) och den fria viljans lov finns representerade i Garays produktion. Garay försvarar det onda till förmån för den fria viljan. Här någonstans känner jag orkanens öga. Kanske hos en person som över huvud taget inte vill bekänna sig till Gud.

Jag vet inte vilken Melker Garays ståndpunkt är men jag upplever att han brottas med en religiös problematik. I novellen Fen säger huvudpersonen: ”Ni tycks aldrig ha begripit att det som ger en tänkande varelse dess självaktning och värdighet är rätten att även få välja det som är ont.” Samtidigt kan jag se att författarens fokus på det onda här i världen är ett sätt att problematisera det faktum att allt Gud skapat inte är gott.

I novellen Polyfemos grämer sig den blinde jätten över sitt öde (som antikens författare Homeros gestaltat det i Odysséen). Han vill att hans antagonist ”Ingen” ska komma tillbaka för att ge honom upprättelse. Varje dag tar han sig mödosamt till klippan för att vänta på ”Ingen”. Om ”Ingen” kom så skulle Polyfemos önska att han ångrade sitt brott, särskilt då Polyfemos tänkte berätta hur eländigt hans liv blivit efter dådet.

Här, liksom på en del andra ställen i novellsamlingarna, tänker jag att huvudpersonen eller ”människan” tar Guds plats. Vem är det, enligt kristendomen, som ska utmäta straff eller konfrontation med synder? Det är Gud. När vi väntar på ”Ingen” för att få upprättelse rinner våra liv smärtsamt förbi i en förrädisk och hoppfull väntan på en upprättelse som inte tillhör oss.

Att vända på perspektivet är en ingrediens som får de flesta noveller att lysa. Melker Garay är särskilt tydlig, och jag skulle vilja säga lysande, i sin novell Papegojan. Där får vi stifta bekantskap med en fågel som ofta underhåller människorna när den härmar dumma fraser. Vad människorna inte vet är att fågeln tänker och reflekterar. Den tycker till en början om de intellektuella middagarna som dess husse har. Men efter ett tag förstår papegojan att gästerna runt bordet och husse endast upprepar vad de redan läst eller hört, trots att nivån är en professors. Perspektivet byts, och då fågeln tar upp sin medvetenhet om sin bur men människornas omedvetenhet om sina burar, tar novellen ett stort språng framåt.

Den fria viljan finns i problematiken mellan gott och ont. Men friheten står också på tapeten. I Draken diskuterar författaren det som kanske är en illusion av frihetens möjligheter. Hur klarar sig friheten utan det ansvarstagande och meningsgivande uppdraget? Finns det något bortom detta? Intressant, tycker jag.

Förra novellsamlingen Råttan gavs ut 2013.

Vad kan jag slutligen skriva? Jag kan urskilja ämnesområden som intelligens, hjärnspöken, Gud och avklädd värdighet, katolska kyrkans pedofili, hemska mödrar, annan ondska (så klart) men också det fria valets lov.

Jag älskar gammaldags charm och här har vi mycket av den varan. Språket är vackert och rent.

Om jag ska jämföra Råttan med Fågelskrämman så tycker jag att Råttan är mer kärnfull. Kanske mer talangfull. Men Fågelskrämman har noveller som Papegojan, Upprättelsen, Draken och Polyfemos. De är något längre, lite mindre kärnfulla kanske men ändå briljanta i att framföra en problematik.

Trots att Melker Garay är en mästare i att uttrycka sig så attraheras jag först och främst av styrkan i hans tankar. Råttan har det kärnfulla språket men Fågelskrämman har tankar som är ett snäpp djupare och ett snäpp mer problematiserande.

Text: Carina Johansson
Foto: Niclas Kindahl

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

NOVELLER

Fågelskrämman
Skymningsnoveller
av Melker Garay
Omslagsbild: Stefan Teleman
Norlén & Slottner 2015

LÄNKAR
Melker Garay hemsida Facebook Maskinen/YouTube
Norlén & Slottner förlag hemsida
Melker Garay lodar djupen i Råttan recension Kultursidan.nu 3/1 2014
Melker Garays onda Råttan reportage Kultursidan.nu 16/10 2013