Perfekt för gårdsfestival. Hallarnas miljö ligger i flera plan med lastkajen mot Dynamo och trädäck mitt på asfalten. Här är det Vasas flora och fauna som spelar.

 

Utmärkt idé att flytta till Hallarna

 

Hallarna är som byggt för utomhusfestivaler. Akterna avlöste varandra under minifestivalen Knickedick i helgen, från Déliah till Jonas Bergsten. Efterfestens reklamkupp lovar gott. Måtte Vasas flora och fauna aldrig få scenvana. Det är allvar i dem och i Elin Ruth.

 

Blandband. Efterfestens medlemmar byter instrument och positioner. Rockigt och skitigt låter det.

 

Det börjar lite bakvänt med att jag ser Efterfesten som första band. Ja, bara namnmässigt alltså. Efterfesten är en utmärkt inledning på kvällen, man kastas liksom in i allting med huvudet före. Och inte blir det sämre av att första låten heter Dåligt gin.

Det är alltså rockigare och skitigare än vad jag trodde på förhand. Utmärkt, det finns allt för mycket snällpop i världen. Här har vi ett band som rockar hårt och hjärtligt. Magnus har samma gitarrband som Neil Young, noterar jag. Han får ett extra plus för att han också har det uppåner.

De river helt enkelt av sex låtar från kommande plattan ”En resa från B till A”. Och bättre reklamkupp än så kunde de väl inte göra. Det lovar gott detta.

Vasas flora och fauna var precis så bra som skivan antydde. Mattias Björkas har ersatt den avhoppade Iiris Viljanen med Daniel Ventus, piano, och Tina Kärkinen, sång (ja, det krävdes två stycken).

Det låter som på skivan – avsakalat, naket och vemodigt. Faktum är att de spelar 9 av 11 låtar och avslutar med den första som gjordes: Nog var han en vän. Det mest anmärkningsvärda är väl kanske att det är Tina som sjunger Om jag nånsin far till Jakobstad igen i stället för Mattias. (Kanske för att Jakobstad faktiskt står med på turnéplanen?)

Mellan låtarna ler de lite blygt. Och sedan presenterar Mattias titeln på nästa låt. Det känns orutinerat på ett ärligt sätt. Måtte de aldrig få scenvana.

Allvaret är påtagligt. Depp-popp, finns det? Det är gjort med samma känsla som Ulf Sturesons första skiva. (Jag talar inte om glädje.) Och varför ska man inte peta i ett varande sår?

 

På topp! Elin Ruth och bandet gör en tight spelning efter en lång sommarturné. Bästa låtarna i kväll är The Storm och Over the Moon.

 

Elin Ruth har också ett allvar i sig. Hon börjar med I don’t need your religion, som också inleder förra plattan. En soulig blues, eller tvärtom. Det är tight redan från början. Det är också sista spelningen på en lång turné, och det märks att de vill sluta på topp.

Det enda jag saknar är ståbasen från skivan. Annars är basisten densamma – det är ju Ubbe Hed från Sigge Hills band! (Sigge som var den första basisten i Traste Lindéns Kvintett och som ersattes av Per Persson som ersattes av… Ulf Stureson. Nej, det här har inte med saken att göra, det går bara runt i huvudet)

Bäst ikväll är The Storm, som enligt Elin är ”titellåt till de två plattor jag har släppt i år och sammanfattar dem… och mig, typ”. Hon sjunger med snygg och lätt beslöjad röst. Kompisen Katti Ottoson körar intensivt och Susanna Risberg imponerar på gitarr. Bandet kompletteras av Nicke Forsberg, trummor och Torbjörn Eliasson, klaviatur.

Bäst är även Over the Moon, som här har ännu mer Tom Waits-stomp än på skivan. Och Worrier från Debris-skivan (en låt om att försöka lugna sig själv) är också bäst. Resten är bara snäppet sämre. Elin Ruth är drottning av Knickedick.

You were right, NY avslutar. Den handlar om hennes kärlek och förakt till staden New York, säger hon. Nu behöver hon kärlek, smultron och tystnad. “Mönsterås!” ropar någon i publiken. “Visst” säger hon med ett snett leende.

Jonas Bergsten har den otacksamma uppgiften att avsluta kvällen efter denna höjdarspelning. Ingen av oss är väl hård på riktigt frågar han bakom sin gardin av rufsigt hår. Sluskfaktorn är hög, men det är känsligheten också. Nej, hård är han inte.

Det är inte lätt för att sjunga med, eftersom han bara har släppt en EP än. Låten Snutansikte har ju blivit en hit, och då börjar det rycka i benen. Lag och ordning är inget att ha förstår vi. Men det är inte allt man känner igen, fast snart (mycket snart) kommer vi att vara inlyssnade på debutplattan (som släpps i september). Och då blir det allsång.

Bäst tycker jag låten Surf är. Den är en bra avslutning som lovar gott för framtiden. Hans syster Kajsa driver på bra bakom basen.

Jag lyckades missa den första akten, Déliah, för tredje gången den här sommaren. Men jag lär få fler chanser så ambitiöst som hon verkar uppträda.

Det var en utmärkt idé att flytta Knickedick till Hallarna. Här finns mycket fler sittplatser med mycket bättre utsikt över scenen. Det är som om hela området vore byggt med detta i åtanke. Varför är det inte fler festivaler här? (Jo, det är det.) Men det hade gott fått rum 200 besökare till. Inte har väl folk blivit trötta på utomhuskonserter? (Nä.) Fast nu är festivalsommaren slut. (Näää!)

Nej, just det… Vi ses i Hallarna på lördag på Festivalen Hemligheten.

Text och foto: Michael Strandhed
Bildspelen ligger i slutet.

HALLARNA Norrköping

22 augusti 2015
Knickdick
Musikfestival
Publik c:a 250

AKTER
Déliah
Efterfesten
Vasas Flora Och Fauna
Elin Ruth
Jonas Bergsten
Dj Teacherettes

LÄNKAR
Efterfesten Facebook
Vasas flora och fauna hemsida Facebook
Elin Ruth hemsida Facebook
Jonas Bergsten info Facebook
Knickedick hemsida Facebook FB-evenemang FB-vänner
Hallarna blir Knickedicks nya festivalhem reportage Kultursidan.nu 21/8 2015

KNICKEDICK – BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

EFTERFESTEN – BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

VASAS FLORA OCH FAUNA – BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

ELIN RUTH – BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR

JONAS BERGSTEN – BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR